Den danska kvinnorörelsens första stora förgrundsfigur. Fadern, som var kapten i det militära, förflyttades på grund av demokratiska idéer och föräldrarna skildes 1843. Mathile Fibiger, yngst i en barnaskara på nio, var vacker och begåvad men också nervös och utan pengar. Hon blev starkt gripen av den nationella och politiska hänförelsen under kriget med Tyskland och vid enväldets fall 1848. Som guvernant på Lolland skrev hon brevromanen Clara Raphael, 1851, som för första gången på danska proklamerade “Damernas Emancipation” och som gav upphov till en våldsam offentlig debatt, Clara Raphael-fejden. Hon bidrog ytterligare till den genom pjäserna Hvad er Emancipation? och Et Besøg.
Hon levde under mycket knappa förhållanden som författare, lärarinna, sömmerska, porslinsmålare och översättare i Köpenhamn och på prästgårdar i landsorten. I romanerna En Skizze efter det virkelige Liv, 1853, och Minona, 1854, vidareutvecklar hon emancipationstemat. Hennes hjältinnor vill inte bli försörjda men däremot förändra världen utifrån sin egen moralsyn och filosofi. I Minona är det samhällets “grundlag”, incest-tabut, som angrips. Eftersom hon aldrig nådde någon framgång gav hon upp författarskapet och utbildade sig till telegrafist 1863. Hon blev den första kvinnliga tjänstemannen och kände att hon nu i praktiken arbetade för den kvinnosak som hon i sin ungdom hade skrivit om. Hon gick med i Dansk Kvindesamfund när det bildades 1871.
Litteratur om författaren: ett urval
Tine Andersen och Lise Busk-Jensen: Mathilde Fibiger - Clara Raphael, 1979
Lise BuskJensen (utg): Clara Raphael. Minona, 1994
Margrethe Fibiger: Clara Raphael, 1891
Bodil Wamberg: Passionsblomsten: en biografisk fortælling om Mathilde Fibiger, 2008
