På 1930-talet hyllas kroppen i många tonarter, den blir bilden av en ny tids sundhet och naturlighet, och den blir det i ivrig konkurrens över hela det politiska spektrat. Sålunda hyllar den ledande danske kulturradikalen Poul Henningsen (1894–1967) den svarta dansösen Josephine Baker för hennes okläddhet, samtidigt som den unga sunda kroppen i nazistisk tappning får sin hyllning i Leni Riefenstahls filmatisering av Berlinolympiaden 1936. Och framför allt blir det kvinnokroppen som estetiskt objekt och som födande organism som på en och samma gång upphöjs, skiljs ut – och underordnas utvecklingens lag.
Hela den politiska, kulturella och litterära utvecklingen deltar i en strid om var gränserna för kulturens och politikens område går, vad utvecklingen profilerar sig i förhållande till. Och därför är kvinnornas texter inte bara kommentarer till och tankar om kvinnornas villkor eller texternas form enbart ett uttryck för en tradition eller nya val. Texterna tränger in i och förändrar litterära böjningsmönster i striden om att definiera inte bara vad en kvinnas kropp och begär är, utan hur modern litteratur och en modern demokrati skall uppfattas.
“Under det senaste året inrättades först här och där och senare överallt i Tyskland kvinnliga arbetsläger som genast togs i besittning av unga kvinnor. Många av dem kom direkt från skrivmaskinerna, andra kom från affärernas diskar och andra åter lämnade fabrikerna för att delta i det friska och sunda friluftsarbetet, och som man kan se på våra bilder, som är tagna i ett arbetsläger på heden, är det ingen av dessa kvinnor som ser sorgsen eller betryckt ut. Tvärtom strålar de alla av hälsa, glädje och gott humör. Det är nämligen ett faktum att kvinnor lämpar sig alldeles förträffligt för det fysiska utomhusarbetet.”
(“Fra Skrivemaskinen till Ryddehakken”, Tidens kvinder, 12/1935.)
Den radikala eros
Vitalismen, sexualromantiken, är begrepp för ett alldeles särskilt sätt att tillägna sig psykoanalysens lära om sexualdriftens betydelse, i den engelska litteraturen i synnerhet representerad av D. H. Lawrence och hans betoning av sexualiteten som det centrala i förhållandet mellan könen, dyrkan av primitiv erotik. I denna hyllningssång reducerades kvinnorna till natur och kropp, men inte bara i den gängse betydelsen, att de blev “sexualobjekt” för den manliga driften. Den litterära vitalismen var också ett element i en kultur- och litteraturstrid, där en del av den manliga litterära dynastin, i England och Skandinavien, etablerade sig som inkarnationen av litteraturen, särskilt den moderna litteraturen, dvs modernismen, samtidigt som de från denna position spred en nog så trångsynt uppfattning om sexuell frigörelse. I denna litterära miljö tvingades kvinnorna att på en och samma gång formulera om både kroppen och skriften.
De norska lyrikerna Aslaug Vaa och Halldis Moren Vesaas blir exempel på vad man skulle kunna kalla vitalism med kvinnligt subjekt. De skriver erotiska dikter med kvinnan som det begärande subjektet och i en alldeles speciell utformning. Inte bara i deras texter utan hos en rad författare från isländskan Hulda till finskan Aino Kallas blir jorden och naturens mystik bilder, inte av kvinnan själv utan av det erotiska mötet. Naturen uppträder samtidigt som en dubbelbild, den blir både rummet kring den kvinnliga biologin och en bild av frihet och kreativitet. Den öppnar sig för kvinnors drömmar och aktivitet på samma gång, sluter sig inte kring en sexualiserad kvinnokropp i inskränkt mening. Naturen ligger utanför de inskränkta sociala restriktionerna och maktförhållandena.
Den kvinnliga eros sprider sig inte bara från kroppen till naturen. Finskan Helvi Hämäläinen beskriver det erotiska upproret från bigotta sexuella normer som ett avstamp till ett mycket större frihetsbegär, medan Aino Kallas ser kvinnors samlade längtan mot den sexuella njutningen, mot friheten och utvecklingen av skaparförmågan som en normsprängande kraft. Kvinnornas erotiska erfarenheter slutar inte med samlaget, utan omfattar graviditeten och förlossningen med de därtill hörande kroppsliga och själsliga förvandlingarna. Den erosuppfattning som uttrycks i kvinnornas texter bryter kopplingen mellan sexualiteten och den unga, sexuella kvinnokroppen. För kvinnorna förenas det erotiska med kroppens historia, dess födslar och åldrande, det förenas med det själsliga, vägarna öppnas mellan köttet och anden, t ex mot det intellekt som en Lawrence ser som underordnat i könsförhållandet, och slutligen blir det erotiska uttryck för en omvälvande eller rent av anarkistisk drift mot förändring.
I Danmark och Norge var kulturradikalerna förvisso också intresserade av sexuell frigörelse och naturdyrkan, men i en mindre romantisk och mystisk variant. Norrmannen Sigurd Hoels verk, Syndere i sommersol, 1927, och En dag i oktober, 1931, är typiska exempel på fokuseringen på driftens allt överskuggande betydelse, och den konservativa kritikern Eugenia Kielland (1878–1969) opponerade sig starkt mot hans människo- och inte minst kvinnosyn. Om kvinnogestalterna i Syndere i sommersol skriver hon:
“Alla vill bara en sak, förföra och förföras, alla handlingar är sexuellt bestämda och pikanta fysiska antydningar (som det fria talets profeter alltså inte försmår att använda sig av) träder i stället för själens uttryck … Det är väl med Hoel som med andra så kallade kvinnoföraktare: de intresserar sig bara för kvinnor de har vissa anledningar att förakta.”
Sveriges stora sexualreformator blev norskfödda Elise Ottesen-Jensen, kallad Ottar (1886–1973). Hon började sin bana som journalist på socialdemokratiska Ny Tid i Oslo och kom sedan till tidningen Arbeidet i Bergen, där hon startade en kvinnlig diskussionsklubb som med viss framgång försökte organisera textilarbeterskor och tjänsteflickor. År 1913 mötte hon den svenske syndikalisten och antimilitaristen Albert Jensen och flyttade till Sverige. Från 1920-talet höll hon uppskattade upplysningsföredrag över hela Sverige. I sin kamp mot förbudet mot preventivmedel (som hävdes först 1938) skrev hon Ovälkomna barn, 1924, Könslagarnas offer, 1927, och novellsamlingen Människor i nöd – det sexuella mörkrets offer, 1932.
Hon grundade 1933 Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, och var dess ordförande till 1959. Hennes självbiografi heter Och livet skrev, 1965, samt Livet skrev vidare, 1966.
När man i Danmark tog till sig psykoanalysen inriktade man sig på driftsteorin och lät det undermedvetna vara. I Norge var förnuft och upplysning de radikalas nyckelord i diskussionen om sexualitet och kön. Och det är karakteristiskt att det stora erotiska kvinnoprojektet hos psykoanalytikern, sexualpedagogen och författaren Jo Jacobsen börjar med en social kritik och med sexualupplysningen som viktig programpunkt.
Den kvinnliga Eros som social utopi
“När jag drömmer om min stora lycka, sade hon, är det att vilja ha barnet tillsammans med den man jag älskar – och längta efter det tillsammans med honom.” Så säger huvudpersonen i Jo Jacobsens (1884–1963) första roman Hjertets Køn (Hjärtats kön), 1924. I hennes fiktiva och sexualpolitiska författarskap är den ständiga vridpunkten kvinnans form av kärlek, uttryckt som ett förenat begär efter mannen och barnet. Där finner hon nyckeln till kvinnosinnet, barnens – och världshistoriens – öde. Och i förtrycket av den kvinnliga erotiken finner hon förklaringen till förtrycket och förvrängningen av barnen (Det er ikke til at vide …, Det är inte till att veta, 1935) och till männens brutalitet, maktens och krigets seger.
Maria utkämpar i legenden En sang på trapperne, 1949, en ständig strid mot Gud faders maktbegär som får honom att så split i människornas sinne, göra männen mer intresserade av svärdet än av kärleken, skapa hat mellan fäder och söner, mödrar och döttrar. Lidelsefullt kämpar Jo Jacobsen tillsammans med sin upproriska Mariagestalt mot den västerländska kristna kulturens inrättande av den oidipala hat/kärlek-triangeln, far, mor, barn, och mot perverteringen av dödsdriften till ett olyckligt komplex av ångest och förstörelselust.
Om modern inte har det bra blir hennes kärleksförmåga förkrympt och barnen förstörda. Den trötta fattiga modern med den försupne mannen vänder t ex i kollektivromanen Marsvinjægerne (Marsvinsjägarna), 1928, sin vrede mot dottern som hon misshandlar. Här är negativet till visionen om den lyckliga mänskliga utvecklingen. Den hämmas när den sociala nöden, det ekonomiska och politiska förtrycket förlamar kvinnornas liv.
Jo Jacobsen nådde störst uppmärksamhet kring sin person genom sin sexualpolitiska verksamhet och som upplysare för barn och vuxna och stark förespråkare för kvinnors rätt till abort. All mänsklig nöd finns koncentrerad hos proletärkvinnan som är hänvisad till ett obegränsat antal barnafödslar, till att producera ett överskott av arbetare till den industriella reservstyrkan, till prostitution eller krig, och i broschyren Fosterfordrivelses-paragraffen 241 – Tvangsfødsel eller Forebyggelse (Abortparagraf 241 – Tvångsfödsel eller förebyggande), 1930, blir den fattiga kvinnans öde ett av de starkaste argumenten för rätten till preventivmedel och abort.
“Den radikala treklövern” – Arnulf Øverland, Sigurd Hoel och Helge Krog – är dominerande i den litterära norska kulturradikalism som inte räknar kvinnor bland sina “medlemmar”, även om Nini Roll Anker hade god kontakt med de tre. Starkast protesterar Eugenia Kielland mot deras kvinno- och människosyn, och i en artikel i Samtiden, 1934, karakteriserar hon Hoels arbeten som “en intelligent, men tämligen ofruktbar hjärnprodukt” och fortsätter: “Uppfinningsrikedom har författaren nog av; men hans fantasi är abortiv, den föder inga levande barn.”
Från mitten av 1930-talet växte en sexualpolitisk rörelse fram i Danmark, en rörelse som inte minst var starkt inspirerad av psykoanalytikern Wilhelm Reich (1897–1957) och hans tankar om sambandet mellan sexuellt och politiskt förtryck. Föreningen Sexuel Sundhed utgav 1937–40 tidskriften Sex og Samfund som uppnådde en upplaga på 10 000 exemplar och drabbades av flera åtal för otukt – jämför det svenska Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, och Norsk seksualoplysning.
I Norge var Katti Anker Møller (1868–1945) föregångskvinnan i arbetet för “frivilligt moderskap”, och de första decennierna av tjugonde seklet kämpade hon för ensamstående mödrar och deras barns rättssäkerhet, och hon agiterade för upplysning om preventivmedel, för handledning av unga mödrar och för avskaffandet av § 245 i strafflagen som stipulerade tre års fängelse för kvinnor som genomgick abort.
Not om Elise Ottesen-Jensen
Det är inom denna rörelse vi finner Jo Jacobsen, som dessutom profilerar sig genom att ständigt hävda det moderliga och det barnsliga som livsdriftens och frihetens källor. Hennes upplysningsverk Seksualreform, 1932, är både en psykoanalytisk utredning av hur driftslivet formas och en stridsskrift för kvinnokroppen, vars hälsa och skönhet hon ser förfalla under den kärleksfientliga moralen och de nedbrytande födslarna.
Vreden över orätten, avskyn över brutaliteten och det lidelsefulla besjungandet av kärlekens utopiska kraft går hos Jo Jacobsen hand i hand med en pedagogisk verksamhet som gör henne särskilt utsatt för satir och förlöjligande. Hon tar med sin bok Kærlighedslivets Labyrint (Kärlekslivets labyrint), 1944, ett initiativ som är både naivt och epokgörande. Hjärtesaken är här upplysning för barn, och hon efterlyser material som filmer, sånger och tecknade serier om sexuallivet. Själv bidrar hon med berättelser om hur spermierna friar till “Äggflickan”, och med små sånger på kända melodier och klumpiga versfötter. Det är ett pionjärverk, men samtidigt för lidelsefullt och opragmatiskt för att gå hem hos tidens övriga “sexualpolitiker”. Jo Jacobsen är nämligen ute efter något annat än den renodlade upplysningen.
Hon när en vision om oskuldens och barnslighetens möjligheter om den får utvecklas frivilligt. Denna vision ligger bakom hennes roman Det er ikke til at vide … , 1935, som hon gav ut under pseudonymen Frese Olsen med inledande rekommendationer av både Sigmund Freud och den danska socialministern K. K. Steincke. Här berättar hon om en fattig fiskarfamilj där den utslitna modern för det mesta är ensam med en ständigt växande barnaskara. De uppfostras med stryk, förtigande av allt om kroppens och drifternas utveckling och under religionens hotfulla övervakning. Nära hemmet ligger ett dårhus som ytterligare understryker resultatet av människors förtryck av människor. Barnen kuvas ett efter ett, och i centrum står en liten flicka vars uppror, livslust och kroppslighet stacks när hon blir rädd för att förlora faderns kärlek.
Jo Jacobsens sammanblandning av klassisk freudianism, litet mekanisk reichianism och en alldeles egen lidelsefull tro på kvinnan som den centrala figuren i berättelsen om kärleken, religionen och släktets gång, står märkligt ensam i sin tid, men är i allt sitt patos och all sin naivitet också ett föregripande av en mycket nyare syn på barnet, kvinnan och eros.
Jo Jacobsens öde blev glömskan och parodin, hon kördes ut på ett sidospår, marginaliserades, trots att hela hennes strävan var inriktad på att placera den kvinnliga eros, moderskapet, kroppen, arbetarkvinnan mitt i samhällets kärna som centrala krafter för en ny och kärleksfull utveckling, baserad på en vredgad uppgörelse med förtryck och förtigande. Här inkarnerar hon paradoxen för kvinnornas texter: med kvinnorörelsens formella seger med rösträtten efter första världskriget blir det uppenbart att kvinnornas nya placering i det samhälleliga och kulturella livet är en viktig faktor i moderniseringsprocessen, men samtidigt kommer de också att stå för det som inte går att modernisera. De är centrala och kasserade på samma gång. Så blir kvinnornas litteratur också ett insisterande på att placera sig synligt och helt i den historiska processen. Men den bär också vittnesmål om kvinnornas splittring och tvekan inför det moderna. De danska realisterna, Johanne Buchardt, Aase Hansen och Ellen Raae, uttrycker en djup ambivalens inför det moderna kvinnolivets pris. Kroppen och kärleken, det kvinnliga känslolivet, blir i deras böcker en mörk punkt, förlorad i staden, massamhället, på arbetsplatsen. Reproduktionen, som inte blev en del av jämställdheten, följer med som en gåta, en känsla av främlingskap inför tidens gång.
Och mellan Jo Jacobsens kraftfulla insisterande på kvinnornas plats i centrum och de tvekande realisterna som kretsar kring både kroppen och det moderna, finns raden av positioner som går på tvären mot den regelrätta anpassningen: här finner vi den lesbiska kvinnan, den androgyna, den frivilligt barnlösa, 1900-talets hjältinnor som sticker ut hakan med det mest monumentala och förföriska svaret på tidens och könens kris.
År 1932 utgav den danske “abortläkaren” J. H. Leunbach en rad brev från Kvinder i Nød som illustrerar förhållandena bakom t ex Jo Jacobsens kamp mot “abortparagrafen, § 241”.
“Käre doktor Leunbach. Jag har köpt ett av era häften och där läst att vi får skriva till er om allt vi har på hjärtat, och detta vill jag nu begagna mig av. Jag går omkring och är så förfärligt sjuk och eländig, och jag är rädd att jag är i omständigheter igen och det är nästan outhärdligt att tänka på, nu har jag fått sex barn på sju år och är bara tjugoåtta år och eftersom jag har varit sjuk de senaste gångerna fruktar jag det värsta: jag börjar bli alldeles konstig i huvudet. Om det är möjligt, vill ni då hjälpa mig med ett gott råd, finns det verkligen ingen möjlig utväg i detta fall?”
Fascismens kvinnokropp: blodsmoderskapet
På den oformulerade längtan fanns under perioden ett förförande enkelt svar: moderskapet som förverkligande av den kvinnliga naturen – och som protest mot männens dominans. Olga Eggers skildrade i En Mor, 1919, ett familjeliv där grunden är den harmoni som utvecklas mellan modern och barnen, medan mannen blir allt mer marginell. Livets mening kulminerar i kärleken till barnet: “Det levande barn vars ännu halvt slumrande sinne bar evigheten i sig.” I hennes författarskap växer moderskapets betydelse som svar på det moderna livets konflikt mellan en hotfull fri sexualitet och ett hotfullt kärlekslöst, emanciperat arbetsliv. Hennes personliga väg går därifrån till nazismen. Där finner man också den norska Cally Monrad (1879–1950), som hade varit en firad sångerska och som 1940 gick in i Vidkun Quislings parti Nasjonal Samling.
Kvindernes Oplysningsblad blev under nio år forum för en epokgörande debatt om arbetarkvinnor och sexualpolitik. Både tidskriften och debatten fick ett tvärt slut 1934, då kommunisterna ändrade kurs och tidskriften lades ner. Två år senare blev Marie Nielsen för tredje och sista gången utesluten ur partiet – för trotskism.
I hennes diktsamlingar finns en mytisk längtan efter sammanhang och sammansmältning, religiöst grubbel och en idealistisk tro på den intellektuella människans storhet. Barbra Ring (1870–1955), som fann sin plattform i Bondepartiet – det parti som Quisling lämnade – var på 1930-talet mycket upptagen av den tyska utvecklingen och komprometterades 1935–36 när hon gick emot det upprop som trettiotre författare hade undertecknat för att stödja den tyske pacifisten Carl von Ossietzkys tilldelning av fredspriset. Hon delade med fascismen den kulturkritiska uppfattningen av civilisationens och rationalitetens förstörande inverkan på den traditionella släktgemenskapen och på moderskapet. Men när Norge ockuperades försvann hennes sympati för de krafter som nu visade sig vara ett hot mot den norska samhörigheten med den norska jorden.
På feminismens kritstreck, i besvikelsen över att det kvinnliga inte betyder tillräckligt under de nya livsformerna, och att det på sin höjd kan ges plats åt kvinnorna i männens led, utvecklas en antimodern feminism som flörtar med nazismens och fascismens kvinnosyn.
Den utvecklas i Danmark bl a av Esther Bonnesen (1892–1953), som tillhörde gruppen kring den uttalat konservativa, kristliga och på 1930-talet delvis tyskvänliga tidskriften Det tredje Standpunkt (Den tredje ståndpunkten). I boken Evas Ansvar, 1938, ger hon sin version av seklets kulturella utveckling.
På 1900-talet, säger hon, har vad hon kallar “fallisk livsdyrkan”, en manlig princip, vunnit över den kvinnliga principen, “det släktbundna och själsbundna kärlekslivet”. Sexualitet och reproduktion har skilts åt, och detta tillstånd är ett angrepp på den kvinnliga kyskheten. Denna skeva kulturella utveckling är emellertid kvinnans, “Evas”, ansvar: kvinnorörelsen har låtit männen dominera utvecklingen, en degenererad civilisation har därmed fått vinna över den naturens lag som kvinnorna representerar. Kvinnorna protesterar mot utvecklingen genom att vägra älska de urspårade männen, de har i stället kastat sig över manliga aktiviteter som sportflygning och avhandlingsarbete, har blivit ofruktsamma. Nu bör de ta på sig ansvaret för kulturens förfall och instifta den naturens lag som är starkare än den falliska, och därmed uppfostra männen på nytt till älskare och fäder. I stället för att satsa på materialismen och den skeptiska intelligensen bör kvinnorna återigen sätta den speciella kvinnligheten, modersnaturen och en “syntetiserande och intuitiv kunskapsform” i högsätet.
Kärnan i Ester Bonnesens inte alltid klara tankegång är uppfattningen av de två könen som motsatser, där kvinnan är i förbund med naturen och med släktets fortbestånd. Samt att männen bör övertalas till att erkänna detta förbund som ett kulturellt och mänskligt värde. Hon anklagar inte de frigjorda kvinnorna för att flyga och tänka framför att föda barn, utan diagnosticerar i stället deras liv som symtom på ett nederlag mot mannen och ett förfrämligande från en sann kvinnlig utveckling. Och hon utlovar förföriskt ett reellt inflytande och makt åt de kvinnor som tar på sig uppgiften. Det hör till historien att i den nazistiska regin, där kvinnornas identitet som mödrar, deras förbund med blod och jord, deras “Blutmutterschaft”, togs på allvar, blev de andrarangsmedborgare som med tvång avlägsnas från arbetsmarknaden för att föda soldater.
Moderskapet som drömbild
Mödrarnas öde i kvinnornas litteratur har varit att samtidigt inkarnera både mardrömmen och utopin. Den finska Maila Talvio (1871–1951) ser både moderskapet och mödrarna som kvävande, hos Agnes von Krusenstjerna frodas häxliknande, dominerande mödrar sida vid sida med drömmen om ett förnyande matriarkat, mödrarna är de utslitna, de dominerande. Moa Martinson skildrar moderns dubbla identitet som en gåta som dottern ställs inför, gåtan om kvinnors sexualitet och fruktsamhet och tvetydiga förhållande till den samtidigt åtrådde och dominerande mannen.
Tvetydigt är också själva moderskapet som tecken på kvinnans förbindelse med jorden och naturen i Helvi Hämäläinens lidelsefulla inlägg för moderskapet mot abortens smärtsamma följder i den finska abortdebatten; tillsammans med den traditionella bilden av kvinnan i harmoni med Moder jord ligger ett insisterande på kvinnans dubbla rätt – till moderskapet och till sexualiteten.
I den nya sedlighetsfejden var det inte bara sexualiteten och abortfrågan som debatterades. Det var hela det komplex som rör reproduktionen: frågan om rätten till smärtstillande medel under förlossningen, ekonomiskt stöd till barnfamiljer, hembiträdesfrågan, inrättandet av barninstitutioner. Befolkningspolitiken blev en viktig angelägenhet.
I Oslo övertog Arbejderpartiet år 1926 driften av det första “Mødrehygiejnekontor” som på Ratti Anker Møllers initiativ hade inrättats två år tidigare, och i Danmark blev inrättandet av “Mødrehjælpen” och införandet av sjuksköterskor för att hjälpa spädbarnsfamiljen ett viktigt socialt och hälsomässigt initiativ. Perioden från mitten av 1920-talet till efter andra världskriget innehåller inte bara en debatt utan också djupgående politiska och samhälleliga (och moraliska) förändringar i kvinnornas och familjernas liv. Många arbetsområden förs ut ur hemmen, övervakas av det allmänna eller förenklas, tills “hem och man och barn” på 1960-talet definieras som deltidsarbete.
Vidkun Quisling (1887– 1945), som 1933 hade bildat partiet Nasjonal Samling, utnämndes 1942 till ministerpresident av tyskarna. Efter kriget dömdes han för landsförräderi och avrättades.
Detta blev de nordiska ländernas lösning på den nya konflikten mellan könen och kvinnornas ständiga insisterande, i sitt nya politiska liv och i sin litteratur, på att kroppen, födslarna, hela deras liv och behov skulle få plats inom det sociala livet.
Den högt uppskattade danska språkforskaren dr. phil. Lis Jacobsen (1882–1961) blev i liv och skrift ett effektfullt exempel på hur våldsamt spänningen mellan moderskap och självständig utveckling kunde upplevas. Upprepade gånger talade hon för “Matriarkatet”, en samhällsordning där kvinnorna viger sitt liv åt barnafödslarna (fem-sex per mor) från tjugoårsåldern, och i gengäld får reell makt som hemmets centrum. Senare konstaterade hon att spänningen inte kunde lösas så enkelt:
“För de kvinnor som känner en drift till en eller annan gärning … skulle det vara självmord att döda denna drift – om man så kunde bli mor till tolv söner, men omvänt skulle den kvinna som av hänsyn till sitt arbete avstod från att bli mor, inte vara helt och fullt människa. Vill man livet, måste man ta livskampen.”
(Kvindelige Akademikers jubilæumsskrift, 1925.)
Mitt i det moderna livets konflikter kan moderskapet uppträda som en deus ex machina – lösning på känslor av förlust och brist: på den tomma platsen i kvinnornas liv kommer födseln och modersidentiteten in som innehåll och betydelse. Det händer i en rad mindre danska författarskap, hos Minna Vestergaard (1891–?) i Vi Fraskilte (Vi frånskilda), 1939, hos Ellen Kirk (1902–82) i Oprør (Uppror), 1932, och hos Alba Schwartz (1857–1942) i Skilsmissens Børn (Skilsmässans barn), 1936 (filmatiserad 1939). Alba Schwartz skriver om de grymma följderna för en familj där föräldrarnas motsättningar har lett till att modern rest bort. Hela intrigen försiggår i den frånvarande moderns regi, där hemmet mister sin utstrålning, fadern frekventerar sin älskarinna och de två övergivna barnen förlorar sin sociala hållpunkt och orientering. De går vilse i livet, lillebrodern drivs av sin längtan efter modern och flyr från sin internatskola, storasystern flyr in i ett sexuellt förhållande och en graviditet. Alba Schwartz framställer modern som en garant för sammanhang och kontinuitet både i barnens och i mannens liv, hon är den menings- och ordningsskapande, inte minst via den kärlek och omsorg hon kan lägga ned i styrandet av familjen.
Hos Ellen Kirk och Minna Vestergaard är synvinkeln placerad hos modern själv, det blir meningsfullt för kvinnorna att välja moderskapet. Huvudpersonen i Oprør, den tvära och passiva Ingrid, har inte mycket till uppror i sig när hon av en händelse blir gravid. Hon kommer i kläm mellan den äkta mannens konventionellt tråkiga familj och sin vackrare systers och mors glamourösa och ytliga liv. Hennes liv är utan riktlinjer, och det väntade barnet har tre möjliga fäder. Då sker under själva förlossningen en förvandling som skapar möjligheter för nya val: “Den lilla barnkroppen i hennes famn fyllde henne med en spänstig styrka som gick som en stålfjäder genom hennes ryggrad.” Barnet ger henne både fysisk och psykisk styrka och urskillningsförmåga, och hon kan välja bort de falska alternativen, inskränkt borgerlighet kontra tom glamour. Hon väljer en tredje väg och flyttar ut på landet med sin väninna. På detta sätt kommer naturen och moderskapet till undsättning när Ingrid för länge sedan har gett upp tanken på att finna en mening och en etik som kan ge hennes liv ramar och henne själv kraft.
Det speciella i Minna Vestergaards berättelse är att det inte blir det biologiska moderskapet utan det moderskap som väljs medvetet som ger mening åt den frånskilda, självförsörjande Gerda. Hon skiljs från ett likgiltigt äktenskap för att pröva lyckan på en arbetsmarknad där ekonomisk kris och aggressiva män tävlar om att förstöra hennes möjligheter. Gerda blir offer för de ogynnsamma tiderna som föredrar ung billig arbetskraft, för en skrupelfri bagare som lurar av henne de sista pengarna och för en hjärtsjuk älskare som drar sig tillbaka i nödens stund. Hennes slutliga räddning blir platsen som husmor på en internatskola där hon kan leva som “mor till hundratrettio pojkar”.
Omkring henne försöker andra kvinnor komma över sin skilsmässa, en dör av mannens svek, av utmattning och lunginflammation, en annan spegelhistoria slutar i ren idyll, där man och kvinna förenas, tar till sig sitt utomäktenskapliga barn och väntar ett nytt.
Det är intressant att Minna Vestergaard själv förklarade sin roman vara ett inlägg för att kvinnorna skulle stanna i hemmet – “här gör hon ändå trots allt ett gott arbete” – och för större kvinnlig anspråkslöshet, medan själva handlingen i berättelsen uttrycker ett sant raseri mot männen, kulminerande i skildringen av bagaren som tandagnisslande med sina håriga armar knådar sin deg, en deg avsedd att utgöra Gerdas ekonomiska grund, tills den antar “en brunsvart, äcklig färg”. Exkrementer är vad mannen producerar till kvinnan. Och hon kräver med solklar rätt något annat och mera.
I dessa bilder av moderskapets kraft ligger ett djupt och misstroget nej både till männen och till hela det sociala livets utveckling. Nejet har blivit absolut, men det betyder också att kroppen och det erotiska har minimerats. Kvar finns det enkla hävdandet av den kvinnliga överlägsenheten på det område som var tidens sorgebarn: den mänskliga fortplantningen som angelägenhet för kvinnor och män, politik och begär.