Inger Christensen debuterade 1962 med diktsamlingen Lys, och redan där anslås teman som i fortsättningen återkommer och utvecklas ur skiftande synvinklar.
Redan 1955, medan Inger Christensen utbildade sig till lärare, fick hon de första dikterna publicerade i tidskriften Hvedekorn. En omfattande orientering i nordisk, europeisk och också amerikansk diktkonst är tydlig så tidigt som i de första diktsamlingarna, som har klara referenser till nordisk (bl a Södergran och Ekelöf), tysk (Rilke) och fransk (Rimbaud) modernism, och stilen för dessutom in amerikansk minimalism i bilden.
Författarskapet visar sig få en egen mycket speciell syn på det moderna och samtidigt bli representativt för dansk modernism i dess senare faser. Men också en tidig, nordisk modernism spelar en roll i Lys och den följande samlingen, Græs, 1963 (Ljus, gräs, 1993). Tonläget och spännvidden ger bl a associationer till Edith Södergran, och liksom hos henne kretsar det i dessa samlingar kring ett jag och ett du och kring jagets placering i en värld av kosmiska dimensioner.
Hvis jeg står
alene i sneen
blir det klart
at jeg er et ur
hvordan skulle evighed
ellers finde rundt
Skapelse
Inger Christensen ser ordet som mötesplatsen för du och jag, och för jag och kosmos: dikterna skriver fram ett jag som blir universums hållpunkt. Det är först och främst ett lyriskt jag; men jaget får också kropp och kön i en reflexion av sin egen kvinnlighet. Detta sker exempelvis i dikten med titeln “Jeg”, som slutar:
Lytter til mandens fløjten
Opfatter fuglens sprog
Kaldende Er jeg en kvinde
Jeg
jeg er den der er åben.
Dikten kan läsas som en kommentar till Edith Södergrans “Vierge moderne”; också här är kvinnan “den som är utanför”, öppen och i en betraktande position.
Hvad er min døde sprunkne
krop?
Myrer i sne har intet at gøre.
Nej digt digt digt er min
krop.
Jeg skriver det her: hvad er
min krop?
og myrerne flytter mig plan-
løst,
bort, ord efter ord, bort.
(Lys, 1962).
Öppenheten och distansen utgör själva betingelsen för att artikulationen kan äga rum. Även om öppenheten är förenad med kvinnlighet, är det inte uteslutande identiteten och könet som står på spel. Det är också jagets förhållande till sig själv, till kroppen och till den andra – eller, mer generellt: det Andra.
Det lykkes i ordet
at genkende lyset
ufattelig handling
fra manden til kvinden
(Lys, 1962).
Frånvaro och närvaro
Medan rörelsen i Lys är ett kastande sig ut, visionärt och luftburet, är rörelsen i Græs snarare cyklisk. Inger Christensen inleder Græs med den haiku-liknande “Fred”:
Duerne gror på marken
Af jord skal du igen opstå
Den organismtanke som här antyds blir ett grundläggande drag i författarskapet. Textens kosmiska rum förmedlar en närvaro som är knuten till människans basala samhörighet med naturen. Och i motsats till detta skildrar diktsamlingens avslutande prosadikter förhållandet mellan könen som en närvaro som tillhör äktenskapsrutinens klaustrofobiska trivialitet, och som därför är ångestbetonad. Denna tvetydighet omfattar inte bara närvaron utan också frånvaron. Frånvaron sätter sig som främlingskap i jaget och kapslar in det, som i dikten “Förstening”:
Henne på bordet
ligger mine hænder
Nede på gulvet
står mine fødder
Ude
langt ude et sted
ser jeg ikke
hvad du ser
med mine øjne
Frånvaron hotar identiteten, som emellertid ställs mot en annan typ av frånvaro. Den som är villkoret för identitetens tillblivelse. På ett psykologiskt plan handlar det här om den åtskillnad som etablerar ett jag och ett du, och på ett existentiellt plan är det fråga om att kroppen, könet och medvetandet blir till genom att åtskiljas från det närvarande självet; naturen. Gräsmetaforen är den plats varifrån trådarna löper ut, och samtidigt den plats där de förenas. Gräsmetaforen betecknar den samhörighet i naturen från vilken människan stiger ut och möter sig själv i mötet med det andra/den andra. Gräsmetaforen leder också tanken till gravens gräs, den absoluta närvaron, jagets och existensens upphörande i diktsamlingens fundamentalt kosmiska, cykliska vision.
Text som tillblivelse
Græs tonar ut i prosalyrik, och Inger Christensens två följande verk, Evighedsmaskinen, 1964, och Azorno, 1967, är romaner. Författarskapet tar här en vändning som inte bara rör ett genrebyte utan också betyder att den språkproblematik som var ett av flera teman i lyriken nu ytterligare betonas.
“Mitt språks gränser betyder min världs gränser. ” … “Allt som vi över huvud taget kan beskriva, skulle också kunna vara annorlunda. Det finns ingen tingens ordning a priori”.
(Ludwig Wittgenstein, 1922: Tractatus logico-philosophicus, st. 5.6 och 5.634)
Särskilt Azorno sätter sambandet mellan språk och identitet på och i spel ända ut i romanens komposition och berättarproblematik. Medan språktematiken i de modernistiska diktsamlingarna refererade till ett jag/omvärlds-förhållande, är Azornos viktigaste ärende att visa det sätt på vilket språket iscensätts som text, och det sätt på vilket språket iscensätter texten och dess personer. Man kan säga att texten är sin egen huvudperson.
Azorno är därför inte en roman i klassisk mening. Den innehåller inga personer som läsaren kan identifiera sig med, och den saboterar romanens välkända handlingsstruktur. Boken består av två delar, av vilka första delen består av en rad brev som fem olika kvinnor skriver till varandra, och i vilka de alla var för sig påstår sig vara den som hör samman med den föregivna huvudpersonen, Azorno. Andra delen är en rad romanfragment med olika jagberättare som delvis sammanfaller med brevskrivarna i första delen. Problemet är att varje nytt brev och varje nytt fragment dementerar de föregående. Det är alltså fråga om en konstant, och genom hela texten oavslutad, relativisering av jagens pålitlighet.
Den mystifikation som blir läsarens spontana behållning är vid närmare betraktande bunden i en stram struktur, vars retoriska grundelement är upprepningen. De många, ordagrant upprepade passagerna fungerar som hållpunkter i romanens labyrintiska glidande. Men det som på detta sätt erbjuds som fristäder visar sig inte leda till något bestämt; det är i sig självt förförande. Därmed har det förförelsetema, som också angetts i titeln, pekats ut (“Azorno” är en sammankoppling av franska “adorer” och tyska “Zorn”).
Alla bokens figurer ingår i ett enda stort förförelsespel med sig själva och varandra, ett spel som har rädsla som återkommande tema, rädslan för den fundamentala osäkerheten på identitet och position. Det är denna osäkerhet som samtidigt fortplantar sig till läsaren, eftersom den är inarbetad i själva romanens komposition. Är det den skrivande som skriver texten eller är det texten som skriver den skrivande? Dessa och liknande frågor kan inte avgöras. Det enda som med säkerhet kan konstateras är att språket skriver fram något, i ständiga glidningar.
Systemiska universum
År 1969 utkom det stora diktverk, det, som ofta har betecknats som Inger Christensens genombrott och som huvudverket i dansk systemdiktning. det vill frambringa en värld/världen från en nollpunkt, från det obestämbara “det” – som sädeskornet, som, när det utvecklas, för hela världen till existens. Detta sker i verkets första del, “Prologos”, där den isolerade stadsmänniskan till slut kommer till världen. I den andra delen, “Logos”, fördjupas relationerna människor emellan och mellan människa, natur och språk. “Logos” tematiserar de dominerande idéerna och rörelserna i tiden. Först och främst den filosofiska språkproblematiken, men också antipsykiatridebatten, kvinnorörelsen och ideologikritiken. Den filosofiska, politiska och etiska ramen anges i form av vinjetter, som lägger ut spår till det rum som det skrivs utifrån och in i: en civilisationskritisk position representerad av Blake, de Sade och Bataille, en betydelseproblematik representerad av Merleau-Ponty och Greimas, och reflexioner om poetik med referens till Novalis, Mallarmé, Lautréamont och Sollers.
dets tredje och sista del, “Epilogos”, fungerar som en konkretisering av alla dessa teman och på samma gång som en vidare, existentiell utveckling av dem. Här poängteras det skräcktema som anslogs i de första diktsamlingarna, och som i Azorno relaterades till skriftproblematiken. I “Epilogos” är rädslan grundvillkor: “Men det är inte en helhet / Det är inte alls färdigt / Det är inte över / Och det har inte börjat / Det börjar / I rädslan / I rädslan som en vila”, heter det nästan proklamatoriskt i inledningen till “Epilogos”, och mycket av den främlingskapsproblematik och maktkritik som det innehåller utmynnar här i en kritik av detta att vilja behärska rädslan i stället för att gå in i den. Inger Christensen ställer upp tre möjliga förhållningssätt som alla innebär att subjektet släpper sin egocentricitet och kastar sig ut i världen: erotiska försök, magiska försök och excentriska försök.
det insisterar på det gränsöverskridande och det möjliga och markerar en position som senare i författarskapet förstås och uppfattas som kvinnlig. Tematiken motsvaras i “Epilogos” stilistiskt av en språkets glidande rytm, i poetiska slingor, som också markeras grafiskt som ett pulserande fram och tillbaka på sidorna. Språket som kropp, som organism, fungerar här som inlösen för de tre möjliga förhållningssätten.
Jeg ser at jeg sidder og skriver
Ser det skrives Ser det skrevne
Læser og ser det læste
Ser igen stilheden foran
Ser den stille ind på min skrift
Forsvinde i det skrivende
skrevne
Læse sig selv
Begynde at råbe til sig selv
(det, 1969).
Inger Christensens essäsamling, Del af labyrinten, 1982, kan ses i samband med den språkfilosofiska diskussionen i tidskrifterna på 1960- och början av 1970-talet. Dessa essäer innehåller, liksom också de mycket senare “Som øjet der ikke kan se sin egen nethinde”, 1992, och “Silken, rummet, sproget, hjertet”, 1995, reflexioner över förhållandet mellan poesi, system och universum i en alltmer omfattande diskussion av den problematik som har skymtat i författarskapet sedan dess början: jaget i en värld av kosmiska dimensioner som bärare av och framburet av språk.
Inger Christensen har skrivit tre i egentlig mening systemiska verk. Utöver det, 1969: Brev i april, 1979, och alfabet, 1981 (Alfabet & brev i april, 1986), vilkas strukturer är hämtade från matematiken, musiken och språkvetenskapen.
Dessa essäer kommenterar också systemens status i de poetiska verken. I de stramast strukturerade av dessa, det och diktsamlingen alfabet, 1981, är systemen sammansatta av två delsystem. I det handlar det om en sammankoppling av språkforskaren Viggo Brøndals system av prepositioners relationsarter med siffran 8, och i alfabet handlar det om en sammankoppling av alfabetet med medeltidsmatematikern Leonardo Fibonaccis (ca 1170–1250) exponentiellt växande talserie, den s k Fibonacciserien. Systemen är också en del av själva textens betydelse. Medan det ställer fram ständigt återkommande skapelseberättelser på textens olika nivåer med oändligheten som perspektiv, är alfabet en apokalyptisk vision. Också alfabet skriver fram en värld, placerar ett jag och ett vi i en kultur och ett kosmos; i kraft av det valda systemets explosiva tillväxtfigur är undergången närvarande från verkets allra första texter.
“Ingen varelse, inget tillstånd, ingen gud kan fasthållas utan att upplösas igen. Inget medvetande, kanske inte heller någon mänsklighet, utan att övergå till andra delar av den obegripliga process som fortsätter, inte framåt och inte tillbaka, utan kanske i ett slags pulserande, i likhet med den spinnande, osmotiska berättelse som universum berättar för sig själv i människans medvetande.”
(“Terningens syvtal”, 1977, i Del af labyrinten, 1982).
Systemet låter en värld bli synlig. Det iscensätter de språkets labyrinter som vi är hänvisade till att vistas i. Det lyriska jaget är därför inte någon fast förankrad storhet; det blir tilltalat, omtalat, omskrivet och ibland avskrivet – med Inger Christensens egen term: avrealiserat – när någon av textens andra nivåer, t ex det kosmiska, talar.
abrikostræerne findes, abrikos-
træerne findes
bregnerne findes; og brom-
bær, brombær
og brom findes; og brinten,
brinten
(alfabet, 1981).
Förvandlingsspegel
Inger Christensens senaste dikter, Sommerfugledalen, 1991 (Fjärilsdalen, 1996), går tillbaka till den klassiska sonetten och utgör en sonettkrans på fjorton sonetter plus en mästarsonett som består av begynnelseraderna i de första fjorton. Dessa är förenade, på så sätt att den sista raden i var och en också är den första i den följande. Strukturen i Sommerfugledalen är således, utifrån ett horisontellt betraktande, sluten. Men samtidigt har det lagts in rader som strider mot de enskilda sonetterna och som öppnar för vertikala läsningar, vilket håller hela sonettkransen i en aldrig vilande rörelse.
Sommerfugledalen har undertiteln “Et requiem”, och döden uppträder på flera nivåer i texten. Det är den ultimativa gränsen, som kastar betydelse över sonettkransens myllrande liv; men den uppträder också som moment i de kosmiska livsprocesserna i textens mångfaldiga metamorfoser. Dessa livsprocesser rör fjärilarnas förvandlingsliv, och sonettkransens jag iscensätter sig i en speglande identifikation med fjärilarna. Jaget ingår därvid i de kosmiska livs- och dödsprocesserna, men samtidigt med den distans som (döds)medvetandet, reflexionen, minnet och artikulationen skapar. Texten pekar själv på denna rörelse i speglingar genom att karaktärisera jagets strävan att få “ord och fenomen” att täcka varandra som lek, som poetiska spel.
I sin estetiska skönhet och perfektion behandlar Sommerfugledalen således på samma gång livets och poesins beskaffenhet och rör sig – liksom de deciderat systemiska verken – i ett område som kan karaktäriseras både som fiktion, metafiktion och filosofi.
Det er døden som med egne
øjne
vil se sig selv i mig, som er
naiv,
en indfødt, som er bundet til
den nøgne
selvindsigt i det der kaldes liv.
Jeg leger derfor gerne skov-
hvidvinge
og sammensmelter ord og
fænomen,
jeg leger perlemåler for at
bringe
alverdens leveformer índ i én.
(Sommerfugledalen, 1991).
Konst och existens
Även om Inger Christensen primärt är lyriker ingår också en rad prosatexter i författarskapet. Det prosaverk som är det mest framträdande i författarskapet är den stora berättelsen Det malede værelse, 1976, som fördjupar de systemiska verkens tematik: förhållandet mellan människa, språk och universum.
Det malede værelse har sin titel från La camera dipinta, ett rum i furstepalatset i Mantua, som målaren Andrea Mantegna utsmyckade i slutet av 1400-talet. Det är en tolkande utläggning av Mantegnas renässansfigurer, där de fogas in i ett modernistiskt sammanhang. Verket består av tre berättelser i var sin genre: en rad dagboksanteckningar med en manlig berättare, en fantastisk berättelse med en kvinnlig berättare, en essä berättad av ett barn. De tre berättelserna griper in i varandra, bl a genom deras inbördes personrelationer. De kompletterar, relativiserar och dementerar varandras utsagor i ett komplicerat nätverk. Tydligast uppvisar den andra berättelsen med dess språng fram och tillbaka i kronologin det labyrintiska i själva strukturen, men hela berättelsen kan läsas som labyrintisk. Labyrinten blir överordnad metafor, inte bara för berättelsen, utan också för den livsuppfattning som utvecklas i den.
Det malede værelse skriver konst på konst och handlar om konstens förhållande till verklighet och makt och dess betydelse för insikt och existens. Genom sin mångfald av register griper den ut i det gåtfulla i en filosofisk reflexion över grundläggande frågor om existensen. Den innehåller dessutom en diskussion om den mäktiga, men rädda maktmänniskan, som för att inte förlora sina konturer underkastar allt sin egen ordning, och den förkrympning som ett sådant krav på entydighet medför. Mot detta håller den upp en utopi som den utvecklar i tre aspekter, tillhörande var sin berättelse: konstens gränsöverskridande möjlighet, det kvinnligas labyrintiska mångtydighet och barnets öppenhet inför det möjligas mångfald.
Språkproblematiken i Inger Christensens författarskap har anknytning till de diskussioner som på 1960-talet introducerades i tidskriften Nuancer och på 1970-talet i tidskriften Exil. Debatten var i första hand orienterad mot 1960-talets franska (skrift)filosofi, semiologi och textteori, och både i redaktionen och bland bidragsgivarna fanns såväl textteoretiker som författare som praktiserade systemiska och skriftteoretiska texter, t ex Per Højholt, Klaus Høeck och Henrik Bjelke.
Genom hela sitt författarskap kretsar Inger Christensen kring samma grundläggande förhållanden: existensens, könets, kroppens och medvetandets organiska samband med natur och kosmos – och, i kraft av språket, människans särskilda status i förhållande till detta. Konsten är inte bara den plats där dessa förhållanden omtalas och beskrivs – som i den tidiga modernismen. Konsten är hos Inger Christensen samtidigt också den plats där existensen, könet, kroppen och medvetandet kan sättas i spel, undersökas och prövas, därför att de är grundvalen för poetisk artikulation.
Två år efter utgivningen av Det malede værelse heter det, kort formulerat, i barockessän “Jag tänker, alltså är jag en del av labyrinten”: “Labyrinten som ett slags gemensam tankegång, ett möbiusband mellan människor och värld – och i den sortens labyrinter är det egentligen bara barnen som vistas hemtamt: de bryter nämligen förtrollningen genom att göra den till verklighet”.