På 1930-talet debuterade i Helsingfors tre finlandssvenska kvinnliga författare som brukar räknas till modernismens andra våg: Solveig von Schoultz (1907-96), Mirjam Tuominen (1913–67) och Eva Wichman (1908–75). Alla tre hade bildat familj när Finlands vinterkrig började hösten 1939 och de måste ta huvudansvaret för barnen både under krigsvintern och fortsättningskriget 1941–45. Alla tre fick kämpa hårt för uttrycksmöjligheterna. Kriget skar in i deras liv som en kniv och ändrade villkoren för deras författarskap. Det kom in en ny intensitet i deras skrivande, ett engagemang för det växande och livsviktiga men också en stark inriktning på konstnärskapet. Alla sökte de nya uttrycksmedel för sina erfarenheter och blev var och en på sitt håll förnyare inom novellens område och fortsatte inom poesin på en modernistisk linje som de modifierar på olika sätt. Efter kriget kämpar de sig fram till var sin särpräglad hållning. Solveig von Schoultz riktar sökarljuset mot vad hon senare har kallat “samhällets minsta cell – förhållandet mellan människor”, medan Mirjam Tuominen med en Kassandras lidelse visar på tidens brännande etiska frågor och Eva Wichman som radikaliserats under kriget försöker skapa politisk kampdikt.
Solveig von Schoultz som hade debuterat 1932 med flickboken Petra och silverapan gav ut sin första diktsamling Min timme 1940. Det var som hon själv skriver i minnesboken Längs vattenbrynet, 1992, de överväldigande upplevelserna under kriget som drev fram hennes lyriska debut. Här finns dikter med motiv från krig och evakuering och dikter kring moderskap i konflikt med konstnärskap, dikter som redan har den stora tonen. I prosaboken De sju dagarna, 1942; nytryckt 1987, skriver hon fram en kvinnlig skapelseberättelse där mor och barn blir till för varandra, allra först i gemenskap med fadern men när kriget har brutit ut avskurna från honom, på evakueringsresa i Sverige. Boken har dokumentets giltighet i och med att Solveig von Schoultz bygger på anteckningar från vardagen med sina två små döttrar.
Det ligger tio år mellan Melanie Kleins första bok om barnanalys, The Psychoanalysis of Children, som kom 1932 och Solveig von Schoultz De sju dagarna. Liksom Melanie Klein använder Solveig von Schoultz autentiskt material när hon fångar barnens skapande i den värld som möter dem. De två flickorna talar sitt eget språk i de scener och spänningsfält som modern med sin psykologiska lyhördhet fångar in. Men avgörande är att hon har lyrikerns öra för hur barnets ord liksom dikten kan fånga ett komplicerat skeende i expressiv förkortning. “Boken om de sju första åren står mig särskilt nära: vi var ju tre som skrev den”, skriver Solveig von Schoultz i inledningen till 1987 års nyutgåva.
Kriget spelar med i bakgrunden också i Nalleresan, 1944; nytryck 1983, en barnbok som Solveig von Schoultz ursprungligen skrev för sina två döttrar när de var evakuerade i Sverige den sista krigssommaren. Tove Janssons illustrationer tar fasta på dramatiska moment i berättelsen om flickornas dockor och nallar på resa till sina dockmammor i Sverige. I litteraturen kring krigsbarnsproblematiken har den sin givna plats, den vill visa att det går att ta sig fram i det nya landet och att alla band inte är brutna.
Inga-Britt Wik
Kvinnopsykets närläsare
“Den mest betydande kvinnliga lyrikern i det svenska Finland efter Edith Södergran.” Detta hävdade Olof Lagercrantz 1945 efter Solveig von Schoultz tredje diktsamling, Eko av ett rop. Men lyriken är som nämnts bara en sida av detta förnäma författarskap.
Sedan Solveig von Schoultz debuterade som prosaist år 1932 och fram till hennes senaste diktsamling Samtal med en fjäril, 1994, har den läsande publiken ändrat smak och syn på litteraturen många gånger. Liksom för de flesta lyriker som debuterade i Finland på 1940-talet är det “det psykologiska” som har upptagit henne mest. Så var det också på 1960- och 70-talet, de decennier då den litterära offentligheten krävde politisk litteratur. Fokus är i hela författarskapet på den inre människan och på relationer mellan människor. Hållningen är utforskande. I novellerna är de fiktiva personerna – mest kvinnor i alla åldrar men också barn och män – gärna placerade i vardagliga och kända situationer. Handlingen är utan yttre dramatik, tempot kan vara långsamt. Intresset ligger på synliggörandet av ett inre konfliktstoff, av omedvetna processer som ofta kan komma fram som en spänning bakom replikerna. På det sättet ger texterna ord åt det outsagda, det som ligger gömt bakom vardag och vanetänkande. Framställningen är satirisk, författaren i novellen är inte identisk med författaren av novellen. Det är i det hela svårt att finna direkta språkrör för författarens synpunkter i hennes många fiktiva kvinnliga gestalter. De står hela tiden i sökarljuset, “ljus och skugga” skiftar.
I lyriken finns, i knappare och stramare form efter hand i författarskapet, ofta samma tematik som i novellerna. Objektiv reflexionsdikt, som samtidigt uppenbarar och uttrycker författarens förmåga till empati, till inlevelse, blir ett lyriskt särmärke. Dikten “Pelikanen”, Sänk ditt ljus, 1963, är en av de många små lyriska allegorierna från djur och fågelliv som särskilt det sena författarskapet har så många av.
Bortvänd, på boets kant
ordnar hon glesa dun.
Vad kommer det ungarna vid
att bröstet
bär blodiga strimmor.
Den allegoriska pelikandikten demonstrerar ett centralt tema i lyriken och novellerna: moders- och omsorgspsykologi, hos Solveig von Schoultz har moderskapet blivit ett lyriskt tema i finlandssvensk modernism. Olika aspekter av moderskapet skildras, lycka, undran, ängslan och konflikt såväl som uppoffring, åsidosättande av egna behov och drifter, med förlust av identitet och glömska som konsekvenser för modersubjektet. Typiska för Solveig von Schoultz är lyriska porträtt av äldre kvinnor, utarmade av ett kärvt omsorgsliv, men sega och starka med en ung dröm kvar innerst inne.
I dikten “Gammal kvinna”, Nätet, 1956, färgas kvinnobilden av en psykoanalytisk syn. Det starka överjaget, “huvudet”, har tyranniserat kroppen och driftslivet. En insikt om att det irrationella, det förträngda och okontrollerbara kan undergräva våra livsbilder kom med tiden starkare in i författarskapet.
Solveig von Schoultz är född 1907 i Borgå som den yngsta av åtta barn i familjen Segerstråle. Modern, Hanna Frosterus-Segerstråle, var bildkonstnär med utbildning i Paris under sista delen av 1800-talet, fadern, Albert Segerstråle, var präst och lektor vid Borgå Lyceum. Själv har Solveig von Schoultz lärarutbildning, hon har arbetat som pedagog och som journalist vid sidan av författarskap och familj.
Av kvinnohistoriskt intresse är Solveig von Schoultz utforskande av det vi kan kalla “samhällsmodern”, en krigstyp som ofta dyker upp i kvinnotexter från kriget och efterkrigstiden. Solveig von Schoultz framställer typen, eller aspekter av detta kvinnopsyke, i olika figurer under olika tider. I krigsvarianten “Urmodern” i diktsamlingen Den bortvända glädjen, 1943, får samhällsmoderns ansvar för jord och existens gestalt i en fattig kvinna som i desperation och ångest springer mot “gatans köttkö”.
Sina erfarenheter från den egna uppväxten har Solveig von Schoultz gett litterär form i den maskerade självbiografin Ansa och samvetet, 1954. Det gäller också boken Där står du, 1973, som handlar om kvinnopsyke och flicksocialisering. Biografin om modern, Porträtt av Hanna, 1978, fogar sig fint till de nämnda. I den lätt distanserade bilden av bildkonstnären Hanna Frosterus-Segerstråle kan vi också läsa in en modersmodell för Solveig von Schoultz eget aktiva och skapande liv. Konflikten mellan biologisk och andlig kreativitet, så svår att lösa för seklets kvinnor och så ofta tematiserad i Solveig von Schoultz diktning, har hon omformat till produktiv energi.
Gammal kvinna
Huvudet var sig själv:
på en förtorkad hals
reste det sitt torn av
erfarenhet.
Taket av glesnat grått
krönte det väderbitna
vattniga vrår
ur nätverk av bekymmer
stirrade
små elefantgrå stenar
hårda av visdom.
Huvudet var sin egen ålder.
Huvudet: en tyrann.
Kroppen: ett underkuvat land
med torr vit hud
skuldrorna skamset unga.
Kroppen, fördröjd i drömmar
om vattenliljor och blod.
(Solveig von Schoultz: Nätet, 1956.)
Sigrid Bø Grønstøl
Existentialismens Kassandra
“Jag skall bara kunna skildra ångest och extas”, skriver Mirjam Tuominen (1913–67) i en dagboksanteckning i januari 1939. Hon har nyligen debuterat med novellsamlingen Tidig tvekan, 1938. “En mycket märklig debut”, skrev Hagar Olsson.
Mirjam Tuominen söker från allra första början vad hon själv kallar “det sista uttrycket” och går in i sitt skapande med en intensitet och en uttrycksvilja som präglar hela hennes författarskap. Hon prövar hela tiden nya uttrycksformer. I de första novellerna håller hon sig ännu till den psykologiska berättelsen, men det hon tillför är ett sökarljus över livsavgörande val och identitetssökande hos mycket unga människor och särlingar. Irina i debutsamlingen är en liten flicka som efter en livshotande sjukdom kommer ut ur den “glaskula” hon har känt sig leva i. Den fula och isolerade Anna Sten i Murar, 1939, öppnar sig för en inre verklighet som gör det möjligt för henne att möta sina medmänniskor.
Mirjam Tuominen tar tidigt ställning mot nazismen. I sin dagbok skriver hon den 17 september 1939 – efter att hon har sett en journalfilm som visar Hitler efter inmarschen i Polen:
“Hela natten har jag sett för mig ‘det outgrundliga leende’ varmed du betraktade de gråtande polska kvinnorna, barnen och gubbarna, detta leende som förskräckte och förundrade dina egna soldater.”
Mirjam Tuominens tema är existentiell utsatthet, hon söker en paradoxal frihet och utforskar själens gränsmarker men också maktrelationer och samhällsvåld, krig. Andra världskriget blir för Mirjam Tuominen en tid av intensivt engagemang mot krig och förtryck och för barnet, häxan, trädet och “en ny, verklig humanism”. Hon går i Visshet, 1942, in i en mytisk berättelse för att kunna skildra den värld av våld hon ser omkring sig. I berättelsen “Jan och Marietta” försöker hon fånga “en förvirrande mångfald av röster”. De två unga som älskar varandra bryts ned, häxan som står i förbund med naturens läkande krafter bränns på bål. Hon är normbrytaren och det samhälle hon lever i utpekar henne som skyldig. Ännu skarpare är satiren i “Det outgrundliga leendet”, en vision av våldets värld som behärskas av en manlig döds- och krigskult. Novellen går i dialog med Pär Lagerkvists “Det eviga leendet”, där människorna kommer fram till sin Gud och finner en livstro att leva med. I Mirjam Tuominens berättelse är världen härjad av krig. Kvar är en liten grupp människor som i blind underkastelse följer den store ledaren, som till slut vänder sitt hat mot kvinnorna: “Så länge kvinnan finns är vi inte entydiga och lika, utan dubbla och olika, kvinnan måste bort.” Nu står ledaren ensam inför sin gud. Det enda han kan är anklaga: “Du ensam är skyldig. Skyldig.” Så dör han. Ut ur detta inferno vandrar ett människopar som har vägrat underkasta sig likriktningen och våldet.
I Mirjam Tuominens eget liv innebär andra världskriget inte bara plågad inlevelse i våldets problematik, utan också äktenskap och barn. Största delen av kriget levde hon med sina två små döttrar isolerad i den lilla småstaden Nykarleby. Hennes man hade en lektorstjänst vid seminariet där, men var inkallad i kriget. I berättelsen “Två” ger hon en skildring av ett mor-dotterförhållande där barnets första steg ut i världen följs lika ömsint som skarpsynt.
Mirjam Tuominen söker under kriget nya uttrycksformer för sin prosa. I novellen “Ny gryning” i samlingen Mörka gudar, 1944, följer hon i en intensivt laddad prosa en ung kvinna, Chérie Kloster, in i en psykisk kris som blir hennes enda möjlighet att hävda sin egen växt. På sjukhuset uppmanas Chérie att skriva ned sin sjukdomshistoria. Och Chérie skriver sig fri från sitt vegeterande tillstånd. Hon inleder sin berättelse som hon kallar “Flickan som blev en växt” på följande sätt:”Varför talar ni till mig? kunde hon fråga. Ni stör mig, det är som om min stängel ville brista.”
I Chéries gestalt lägger Mirjam Tuominen in något av sitt eget trauma. Hon förlorade själv tidigt sin far, en förlust som hon ofta återkommer till. Hos Chérie slår en intensiv längtan efter närhet över i rädsla för alltför stor närhet. Som när hon lämnar den unge man som älskar henne: “Närmare än nära, så nära att vi inte kunde mötas.” Mirjam Tuominen hade planer på att fortsätta berättelsen om Chéries liv, men tyckte att hon kom Cora Sandels Alberteböcker för nära. Senare skrev hon en lysande essä om Cora Sandel, tryckt i essäsamlingen Stadier, 1949.
Bödel och offer
Det är essä- och bekännelseboken Besk brygd, 1947, som blir Mirjam Tuominens viktigaste sammanfattning av krigserfarenheterna.
“Du människa, som i denna stund med en axelryckning slår igen min bok och lägger undan den för att återgå till din dagstidning – gör det inte, just för dig, just till dig talar jag – just dig gäller detta. Du har en bödel inom dig liksom jag och om din bödel inte hotar dig med död, så mycket värre kanske.”
(Mirjam Tuominen: Besk brygd. )
Hon skriver i jagform och söker ett naket, förtätat uttryck i sin analys av bödelstendenserna i sin samtid och känner det som om hon “vädjade till alla världens människor”. Kriget är slut, bilder av nazismens offer har nått ut. Hon utgår från en bild av en tysk soldat som slänger en judisk pojke i en avloppsbrunn. Besk brygd väckte debatt när den kom ut. “Vilken anledning har diktaren till optimism i dag, vilken anledning har han att inte känna sig skyldig?” var en fråga som då tände debatten och som är lika aktuell i dag. “Min novell är inte längre novell, den är sönderrivandet av en novell. ‘Varje dikt skall vara sönderrivandet utav en dikt'”, skriver Mirjam Tuominen i sin dagbok våren 1949 med ett citat från Edith Södergrans dikt “Beslut”. Både Edith Södergran och Paul Valéry (1871–1945) blir hennes läromästare. Novellen “In absurdum” i novellsamlingen Bliva ingen, 1949, är resultatet av hennes nya inriktning, en intensiv förtätning och en lyrisk nakenhet i uttrycket. Novellens danserska har jämförts med danserskan i Valérys L’Âme et la Danse, 1925 (Själen och dansen, 1946). Till skillnad från danserskan i Valérys Själen och dansen störtar danserskan i “In absurdum” och skadar sig. I sin kamp för fulländningen har hon drivit sig in i hybris men upplever på dödsbädden helhet och befrielse.
I Tema med variationer, 1952, övergår Mirjam Tuominen till prosalyrik. Det tema hon varierar är livet som “längtar att frigöras för självständig skapande verksamhet”. Hon skriver förtätat expressivt, ställvis ett slags psykisk realism av oöverträffat slag. Den lyriska kortprosan i Tema med variationer hör tillsammans med prosastudierna i Bliva ingen till det centrala inom den finlandssvenska prosamodernismen.
Med samlingen Under jorden sjönk, 1954, övergår Mirjam Tuominen till lyrik. Hon söker en jämvikt mellan liv och död och anslår en intensiv, naken ton. Dikterna har ofta prägel av bön och besvärjelse. I dikten “Gör mig ren” heter det: “Inte tes, / inte antites, / men syntes. / Må livet och döden hålla varandra i jämvikt.” En hel del dikter är högklassiga konstnärsporträtt, bl a av den finlandssvenske lyrikern Gunnar Björling och de franska författarna Marcel Proust och Simone Weil.
Den avslutande dikten i Under jorden sjönk sammanfattar den veka och innerliga sidan av Mirjam Tuominens diktning:
Jag skriver det ses i hundens
ögon
det smyger i kattens tass
det skimrar i enstaka flugans
vingpar
det springer i fölig manke
det flyger i fåglars flykt
det flyr
det sjunker
i jorden ned under roten
det ler i spädbarns ögon
det växer i barnaögon
det undrar i unga ögon
det längtar i människas ögon.
Också i lyriken vill Mirjam Tuominen riva sönder den traditionella formen. Dikterna blir under 1950-talet längre, ett slags lyriska livsdokument i jagform, i en medvetet olitterär stil som står dagboksanteckningen nära, en form som Mirjam Tuominen är ensam om på sin tid. Hon skriver om existentiell utsatthet och hårda livsvillkor: “Arbete fattigdom sjukdom / det är treenigheten / liv.” Hon reagerar med plågad känslighet på våld, förtryck, krig. Kärnan i hennes budskap är barnets utsatthet: “Atombomb / icke atombomb / ack denna atombomb / då den föll i våra barns inre”, heter det i Dikter III, 1956. Både män och kvinnor är skyldiga, anser hon, kvinnorna sviker sin “allmödranatur”. Hon har rivit sönder diktraden och låter kortraden bära budskapet. Viktigast är intensiteten, inskärpningen. Hon ser i Kassandra en frände i kampen mot våldet. Hennes rytm bärs av samma “klarsynta skälvning” som hon ser hos Kassandra.
Mirjam Tuominen översatte Rilke, både dikter och brev. Hennes översättning av Orfeussonetterna är den första på svenska. I sin kamp med de existentiella frågorna söker hon sig på mystikens vägar djupare in i andliga erfarenheter. Under slutet av sitt liv var hon djupt förbunden med Hölderlin som hon ägnade en biografi, inkännande intill identifikation.
Efter en Kristusvision går Mirjam Tuominen in i nya andliga erfarenheter som ligger till grund för meditationsboken Gud är närvarande, 1961. Karin Boye-kännaren Margit Abenius ser något nytt och befriat i den: “… inte bara moderligt djup, som alltid funnits, utan också en höjddimension”.
Mirjam Tuominen konverterade år 1963 till den romerskkatolska kyrkan och hennes sista år gick i den religiösa diktningens tecken, men de två samlingar hon fullbordade, Ave Maria och Jesus Kristus lyra, refuserades. För Mirjam Tuominen blev detta en kränkning som ledde till förstumning. Under slutet av 1980-talet har hennes särpräglade och konstnärligt högtstående författarskap fått ny uppmärksamhet. Ett urval av hennes prosa och poesi har getts ut i tre volymer, Ny gryning, Det outgrundliga leendet, Förstumning och inristning, 1989–92. De nonfigurativa “icke-bilder” hon skapade på 1950-talet då hon under en krisperiod övergick till en annan konstart, måleriet, har gett henne ett erkännande som den första finländska informalisten.
I grekisk mytologi berättas det om Kassandra, kung Priamos dotter, som av Apollon fick siarförmågan. Men då hon vägrade honom sin gunst gjorde han så att ingen trodde på hennes spådomar. Kassandras öde har ofta tolkats symboliskt, antingen med tonvikten på hennes klarsynthet eller på hennes tragiska skepnad.
Att genomfaras av liv
Eva Wichman (1908–75) debuterade 1937 med Mania, en samling berättelser eller sagor med djärvt bildspråk och uppsluppen satir över en alltmer mekanisk civilisation. Eva Wichman är – som hon påpekar i den postuma prosaboken Bitar av livet, belysta, 1977 – “barn-född”. Hon tog med sig natur och saga, dröm och egensinnig fantasi från barndomen och överger dem aldrig i grunden, även om hon på sin diktarväg under långa tider inriktar sig på annat – under det kalla krigets 50-tal på politiskt engagemang i liv och dikt. Under kriget vistades Eva Wichman en tid i Sverige, evakuerad med sin lille son. Bitar av livet, belysta visar hur hon kämpar för skrivmöjligheterna. “Skriver! Kanske blir det en roman” heter det i dagboken i januari 1944. Hon tillägger: “Bomberna kom nu!” Hon skildrar inte kriget direkt, men tonen mörknar i hennes författarskap. I Molnet såg mig, 1942, skapar hon sin egen form av natur- och djurfabel och skriver in sin känsla av utsatthet i en prosa som hon laddar med naturens egen dynamik.
Eva Wichman började som bildkonstnär och formgivare, hon gjorde bl a träleksaker som gav henne guldmedalj i Milano och Paris. Konstnärskapet och dess innersta drivkraft är det tema som hennes författarskap till en början rör sig kring. Hon gifte sig 1938 med författaren Ralf Parland och lärde känna äldre modernister som Gunnar Björling och Elmer Diktonius. Solveig von Schoultz kände hon sedan barnsben, de var kusiner på mödernet.
I sin enda roman, Ohörbart vattenfall, 1944, följer Eva Wichman sitt alter ego, en ung konstnärinna i 1930-talets konstnärskretsar i Helsingfors. Det är en bok om kvinnligt skapande och om ett kvinnligt jag i samklang med “livets oförstörbara allfluidum”: “Skeendet flödar igenom en, man genomfars av liv, just nu.” Men det är inte ett passivt försjunkande, inriktningen är självständighet.
I sina dikter på 1940-talet – samlingarna Ormöga, 1946, och Den andra tonen, 1948 – skapar Eva Wichman en lyrisk modernism som når “det lätta” och ett genomflöde av livskänsla. “Som extatiker står Eva Wichman närmast Edith Södergran”, skrev Rabbe Enckell, den finlandssvenska modernismens främste teoretiker. Dikterna i Den andra tonen innehåller också signaler till uppbrott. Eva Wichman har radikaliserats politiskt under kriget. Nu vill hon ut ur sina förskansningar: “Enda sättet att strida är / krypande gå ut ur dig själv / ur de burar och snår / du drev upp / (’till skydd’ och ’till skönhet’) / – för självet. / Men rosorna blommar för alla.”
“Gå inte in i dig själv, för egen skull. Gå blott för skrivandets. Gör nu inget annat än skriv.
(Eva Wichman: Dagboksanteckning från 1944.)
Prosaboken Där vi går, 1949, blir en linjedelare i hennes författarskap. Hon låter här en naturinlevande prosa av egensinnigt slag slå följe med ett expressivt socialreportage från efterkrigstidens Helsingfors. Hennes medkänsla söker sig till de mest utsatta, krigsinvalider och utslagna i bombskydden. Den tillhörighet hon tidigare fann i livsströmmen finner hon nu i människoströmmen. Språket sprudlar av satir mot borgerlighet och ljumhet. Pulsen är hög när hon går bland alla andra i arbetarkvarteren: “Här går man! Vaggar mödosamt, stretar betryckt …”. Det är en puls som hon har svårt att förverkliga i den poesi som hon skriver på 1950-talet.
Från och med samlingen Dikt i dag, 1951, lämnar hon det modernistiska formspråket och försöker skriva slagkraftig politisk dikt, men griper tillbaka på gamla diktmönster, språket är högtidligt och alltför ofta deklamerande. Samtidigt går hon in i kommunistpartiet, men lämnar det i början av 1960-talet och söker sig vidare med vägvisare som Jung, Gunnar Ekelöf, Bhagavadgita.
I samlingen Det sker med ens, 1964, har hon lämnat alla programmatiska tongångar och skriver social indignationslyrik av ett nytt slag, som den mästerliga långdikten “Kranbergsgatan”. Också naturdikten närmar hon sig på nytt och når en värmande medmänsklighet i porträttdikterna.
Eva Wichman levde tillbakadraget de sista åren av sitt liv, invalidiserad av en lungsjukdom, och hon publicerade sig sällan. Någon erkänsla av det litterära etablissemanget fick hon inte. I sina sista dikter, samlingen Dikter nu, 1975, knyter hon tillbaka till nukänslan i det skapande ögonblicket.
I dikten “Mer verkliga nu”, Dikter nu, 1975, tonar den djupa verklighet fram som Eva Wichman har gjort till sin:
Mitt i larmet
blir stillheten större.
Också jag ser nu fåglar.
Små, som direkta bud. Stora
som syner. Väldiga
liksom moln
eller fjun.
Och ibland
“det verkligas” fjun.
Mer verkliga nu.
Inga-Britt Wik