I en stor del av den litteratur som skrevs av kvinnor efter första världskriget finns en reaktion på något nytt inom sexualmoralen. Den nya tiden, den nya kvinnan och den nya sexualiteten är klangbotten i denna litteratur. Kvinnornas nya rörelsefrihet i samhället motsvarades av en ny frihet i föreställningsvärlden. Förkrigstidens djärvaste kvinnorebeller som av samtiden betraktats som förtappade demimonder, ett privilegierat skikt av “fria”, bohemiska kvinnor med rätt att älska, blev nu förebilder för efterkrigstidens “nya” kvinna. Men på vägen hade denna dristiga kvinnotyp förändrats, förenklats, kommersialiserats.
Den “nya kvinnan” blir en demimond i massupplaga, vars signalement kanske framför allt kan sökas i det nya mediet, filmen. Här framskymtar konturerna av en kapitalismens ytkvinna som bodde i städer, hade en egen, om än liten, inkomst vilket gav ett friare förhållande till män. En kvinna vars introduktionsrit till vuxenheten var sminket och vars signalement var moderiktiga kläder. Denna nya kvinna med “sexappeal” och en “professionell” attityd till den traditionella kvinnligheten, slirar kring eller rent av över gränsen mellan den “fina” och den “dåliga” flickan enligt det gamla sexualsystemet.
I 1920-talets Stockholm visades filmerna: “Det farliga könet”, “En kvinna i Paris”, “Farlig kärlek”, “Förbjuden kärlek”, “Hennes syster från Paris”, “Annonsflickan”, “Hennes stora natt”, “Räddad från vanära”, “Parisiska nätter”, “Hallåflickan”, “Åtrå”, “Lidelse”, “Gatans ängel”, “Syndens gata”, “En kvinnas bekännelse”, “Mannen, kvinnan och synden”, “En fallen ängel”, “En kvinnas moral”.
Man finner henne i böcker av Elin Wägner och Marika Stiernstedt (1875–1954) men också i mindre bemärkta författarskap som Py Sörmans (1897–1947), Ingeborg Björklunds (1897– 1974) eller Gertrud Almqvists (1875–1954). I dessa romaner skildras den nya kvinnan visserligen som farlig och ytlig, men bakom den skrämmande fasaden finns en lockelse, också för kvinnorna. Denna leda fresterska framställs ibland som triumfen och vedergällningen personifierad. Hon skall hämnas de svikna och bedragna av sitt eget kön. Hon är sällan huvudperson, men straffas heller inte, som i kvinnolitteraturen före kriget. I 1920-talets kvinnoromaner är det snarare mannen som expedieras när han sviker.
Den “sanna” kvinnan i dessa romaner är en etiskt medveten kvinna som inte utan kval väljer den smala vägen och plikten, framför allt tolkad som kärlekens bittra konsekvenser. Hon är ungflickshjältinnan personifierad, ett slags erotisk Polyanna. Och med erotik menas den Ellen Keyska varianten av kroppslig och andlig sammansmältning i kärlek och sympati. Den erotiska Polyannan är dessa författarinnors egen hjältinna, deras dagdrömsfigur, deras värdighetsskapande gestalt.
Huvudpersonen i amerikanska Eleanor H. Porters enormt populära flickbok Polyanna, 1944, är en 11-årig föräldralös flicka som från sin tidiga barndom har fått lära sig att se bara tillvarons ljusa sidor, och som med sitt glada leende och goda humör vinner alla människor. Plikten har blivit en andra natur för denna flicka som är dygden personifierad.
I kläm mellan sexualsystemen
Men den nya tiden mättes också av äldre kvinnor, som upplevt det gamla sexualsystemets baksidor. En sådan är Gertrud Almqvist som debuterade 1899 och skrev en rad böcker före kriget, bl a Den svenska kvinnan, 1910. Hennes sista bok utkom under pseudonymen Molly Molander 1929 och heter I tolfte timmen. En äldre kvinnas bekännelse. Till formen är den en dagbok skriven av den medelålders fru Berglöf som går i psykoanalys och får kvinnans rätta kall – underkastelse inför mannen – förklarad för sig. Bekännelsen centreras helt kring kärlek och sexualitet och bestäms av de nya tolkningsramar som psykoanalysen och dess filtrering via en svensk nervläkare ger. Bakom romanens yta av gyckel och ironi finns dock en längtan efter att få uppleva en extatisk kärlek, starkare uttryckt än hos de unga författarinnorna. Där finns också en bitterhet över att ha kommit i kläm. Gertrud Almqvists buttra hjältinna har förlorat på det gamla systemet men är för gammal för att tjäna på det nya.
I Py Sörmans debutroman Han, 1921, handlar det i stället om den totala förvirring som uppstår när den unga kvinnan, som har allt att vinna på det nya sexualsystemet i stället handlar enligt det gamla. Den från början så målmedvetna unga konstnärinnan ger sitt arbete liksom kamratkärleken till en målarvän på båten och kastar sig på tåget från Paris till Stockholm när den demoniske violinist hon älskar kallar på henne. Romanen slutar med orden: “Han är ensam …! Han längtar …”
Dessa böcker signalerar att det nya sexualsystemets födslovåndor var stora. Den nya, mer “frigjorda” kvinnotyp som låg i stöpsleven hade sin grund i kriget, urbaniseringen, kvinnofrigörelsen, det kvinnliga lönearbetet och den frambrytande psykoanalysen. Det finns en länk mellan det gamla och det nya sexualsystemet, och det är det alibi som Ellen Key och hennes tro på den djupa, allomfattande kärlekens egen lag var för dessa författarskap. I riktig kärlek fanns inget omoraliskt, gällde det så kärlek före äktenskapet eller otrohet, hävdade Key. Man kan säga att dessa böcker handlar om de samhälleliga komplikationerna med denna lära.
Men hur såg då det nya sexualsystemet ut? I 1936 års svenska sexualutredning skisseras i grova drag att sexualitet är en positiv kraft i stil med elektricitet. Dess mekanismer måste – tekniskt, emotionellt och biologiskt – brukas rätt, så att sexualiteten kan komma individen och samhället till godo. Äktenskapet skall vara anspråkslösare än förkrigstidens, det skall bygga på en sund kamratlig kärlek mellan likar.
I Ingeborg Björklunds debutroman En kvinna på väg, 1926, skildras det nya sexualsystemets offer, med en ny, anklagande ton mot männen, dessa naturliga svikare. Romanens första del är tillägnad Elin Wägner och beskriver målande de hem för ogifta mödrar, som prästdottern Isa Borg hamnar på efter att ha blivit gravid genom en våldtäkt. I andra delen, tillägnad Ingeborg Björklunds man, marxisten Arnold Ljungdal, blir Isa en självständig yrkeskvinna med ytliga kärlekshistorier. På bokens sista sidor kommer, lite för hastigt, mötet med den rätte.
Ingeborg Björklund ger en glödande skildring av hur den ogifta modern tvingades föda i lönndom, något som Marika Stiernstedt diskret förbigick året innan i sin roman på samma tema, det oönskade kärleksbarnet och den övergivna kvinnan, Fröken Liwin, 1925. Den framgångsrika yrkeskvinnan Elma Liwin är en gammal mö, en ömsint tecknad kvinnosaksschablon. Hon är duktig och ordentlig med grova skor och en vacker mun som sluter sig fast och hårt, också om cigaretten, en typisk kvinnoemancipatorisk gest från författarens sida. Men bakom hennes oförvitliga yttre döljer sig en mörk hemlighet, en kärlekshistoria med en musiker som förförde och sedan svek henne när hon väntade hans barn. Först skriver hon, full av tillit till honom, men får till svar ett av dessa grymma brev som kvinnolitteraturen omsorgsfullt redovisar: “Vem hade bett fröken Liwin kasta sig om halsen på honom? Han var förresten yngre än hon, han drog sig ur spelet. Det var inte hans.” Så får också hon vandra golgatavägen till hemmet för obemärkta, och hon lämnar bort barnet, en flicka, samma dag det föds. Men i fyrtioårsåldern börjar Elma Liwins krampaktigt uppbyggda värld att rasa samman. Tomheten håller henne vaken på nätterna, gör henne retlig och förbittrar hennes liv. Slutligen inser hon att det är dottern hon längtar efter och försöker ta henne till sig. Det är just mötet med “den nya kvinnan” som får henne att besluta sig. Hon vill rädda sin dotter från att bli en amoralisk kvinna som durkdrivet använder sin demoniskt lockande yta för att hämnas på männen med samma medel: falsk kärlek för stunden. Mötet med den karaktärsfasta dottern, som “ämnar sköta sin frihet själv” blir Elma Liwins död. Ändå slutar boken med att flickan förstår sin mors öde och därför får kraft att avvisa den unge man hon själv älskar, när han kärlekslöst försöker våldföra sig på henne.
Det kvinnliga frihetsproblemet
Marika Stiernstedt kan med sin kombination av fransk-polsk, adlig bakgrund och klara socialistiska sympatier synas vara något av en främmande fågel i den svenska litteraturen. Men faktum är att hennes omfattande författarskap ganska väl speglar första hälften av 1900-talets kvinnolitterära klimat. Under 1920-talet blir hon tongivande inte bara med den utmanande Fröken Liwin, utan även med Ullabella, 1922, som förnyade flickboksgenren genom att inte väja för svåra livsfrågor. Skildringen av den moderlösa Ullabellas uppväxt med en konkursfähig uppfinnarpappa och en sträng trotjänarinna präglas av det reflekterande ensambarnets perspektiv.
Marika Stiernstedts första 1900-talsromaner behandlade otrohet och dubbelmoral i Ellen Keys anda. I den senare delen av författarskapet kompliceras mötet mellan kvinna och man. “Grundproblemet i denna produktion har varit det kvinnliga frihetsproblemet”, skrev John Landquist 1925. Med detta avsåg han konflikten mellan kärleken som kvinnans öde och den nya kvinnans vilja till ett självständigare liv. Det är en etisk frågeställning som är konstant hos Marika Stiernstedt och som varieras genom en imponerande bredd på såväl sympatiska som osympatiska kvinnogestalter i författarskapet.
Marika Stiernstedt blir alltmer intresserad av att skildra vardagslivets påfrestningar och svårigheterna att leva ut en modern kvinnlighet när det inte finns moderna män. Hon fjärmar sig därmed från Ellen Keys idealistiska kärlekslära, som hon nu menar “delvis bottnade i en viss oerfarenhet om den tusenfacetterade tillvarons alla praktiska påfrestningar”. Om dessa vardagens slitningar handlar Stiernstedts skilsmässoroman Man glömmer ingenting, 1940, som också är den första litterära skildringen av en kvinnlig alkoholist.
Marika Stiernstedt, som röstade socialdemokratiskt och beundrade Branting, var under första världskriget stark pacifist och blev under senare delen av sitt liv allt radikalare. Hennes fyrtiotalsromaner präglas av en kompromisslös antifascism. Succéboken Attentat i Paris, 1940, som översattes till många språk, pläderar för att alla tänkande människor måste ta ställning mot det nazistiska barbariet. Indiansommar 39, 1944, utspelar sig i det ockuperade Polen. Banketten, 1947, som filmades 1948, skildrar hur en borgerlig svensk miljö drabbas av katastrofen i Europa, personifierad av den serbiska kommunisten och motståndskvinnan Halla, som genom Bernadotteaktionen räddats ur koncentrationslägret.
Emancipationsromanens “lyckliga slut”
Under 1930-talet debuterar en rad kvinnliga författare med romaner som skildrar den moderna kvinnans farofyllda väg mot det kamratäktenskap i vilket hon kan förena yrkesarbete och kärlek. 20-talsromanens nyfikenhet på den sexuellt utmanande kvinnan ersätts i emancipationsromanen av ett entydigt ställningstagande för den hårt arbetande kvinnan i ylledräkt och slips, alternativt slacks. Typiska hjältinnor är barnavårdsmannen, arkitekten, läraren och bibliotekarien. Den stora skillnaden mot Marika Stiernstedts författarskap, som är denna genres stora litterära förebild, är det lyckliga slutet. Emancipationsromanens främsta namn är Alice Lyttkens (1897–1991) och Dagmar Edqvist (1903-2000), och dess mest belastade namn är Sigge Stark (1896–1964).
Marika Stiernstedt inledde sin brevväxling med Lubbe Nordström, hennes andre make i 27 år, med att försvara sig mot hans kritik att “sinne och drift dominerade på hjärtats och känslans bekostnad” i hennes romaner. Stiernstedt replikerar:
“Då ni känner mig närmare, skall ni kanske tala om samma brist hos mig. Men varför en brist? Jag vet att ‘driften’ är ganska bestämmande hos mig.” Om den sexualskräck och ambivalens inför hustrun som gjorde äktenskapet till ett helvete vittnar redan hans olycksbådande extatiska utrop i ett brev från 1922 “Jag älskar! Icke med köttet utan med anden! Och det är Marika, jag älskar.”
Not om Sigge Stark, Dagmar Edqvist och Alice Lyttkens
Emancipationsromanens nya projekt stupar ofta litterärt på den idealisering det innebar att förena en realistisk skildring av en modern yrkeskvinnas liv med ett romantiskt lyckligt slut. Som en litterär slutpunkt i denna genre som snabbt populariserades kan man se Marika Stiernsteds sista verk, vitboken om det skandalomsusade äktenskapet med författaren Lubbe Nordström, Kring ett äktenskap, 1953. Den närmast pedantiska skildringen av det alkoholiserade och sexualambivalenta manliga geniets förfall talar sitt skoningslösa språk. Vad har “den nya kvinnan” för glädje av sin nyvunna frihet när “den nye mannen”, trots förespeglingar om kamratäktenskapets jämlika villkor visar sig vara en kombination av dubbelmoralisk patriark och hjälplöst barn?
Romanen kan läsas som ett senkommet svar till Ellen Key som 1913 skrev till Marika Stiernstedt att hon borde skildra ett motiv lämpat för hennes “skildringskonst och rättvisa: nutidskvinnan, som aldrig får tid och ro att älska; som därigenom stöter mannen från sig och vaknar till ett kvalfullt ‘för sent’.” Med Kring ett äktenskap visar Marika Stiernstedt hur världsfrånvarande den “sanna kvinnlighetens apostel” Ellen Key var. “Nutidskvinnans” erfarenhet efter ett halvt sekels emancipationskamp var snarare den att det var mannen som var sen att vakna.
Signe Björnberg, pseudonymen Sigge Stark, debuterade 1924 med boken Den steniga vägen till lyckan, som blev upptakten till ett mycket populärt och omfångsrikt (ett hundratal romaner) författarskap. Sigge Stark är 1900-talets motsvarighet till 1800-talsförfattaren Marie-Sophie Schwartz. Liksom denna tar hon upp en emancipationsproblematik, exempelvis i Manhatarklubben, 1933, som upplöses naturligt genom mannens kyss på slutet.
Alice Lyttkens, som debuterade 1932, fick sitt publika genombrott med trilogin om den unga advokaten Ann Ranmarks emancipationskamp i Det är icke sant, 1935, Det är mycket man måste, 1936, och Det är dit vi längtar, 1937. Dagmar Edqvists psykologiskt intrikata debutroman Kamrathustru, 1932, blev en omedelbar succé och filmades samma år. I Fallet Ingegerd Bremssen, 1937, lyckas Edqvist genom en psykoanalytiskt influerad fallstudie av en våldtagen kvinna även kritisera tidens rasism. Både Dagmar Edqvist och Alice Lyttkens gick senare över till att skriva historiska romaner och Lyttkens fick sitt litterära genombrott med Lyckans tempel, 1943, den första av flera 1700-talsromaner om skeppsredarsläkten Tollmans frihetstörstande kvinnor.