“Skymningen är väntans timme. Den gör ont i bröstet. Den klämmer ihop en med en saknad utan gräns, som snör ihop halsen och får pannan att värka av gråt som inte kan komma fram. Man vill något, men man får det inte och vet inte ens vad det är. Men man vill något.” Så heter det i Karin Boyes (1900–41) lilla fina novell “Preludium”, som bygger på ett tidigt barndomsminne.
“Preludium” handlar om den fyraåriga Birgit och hennes livs första uppror. Den lilla flickan har gripits av ett oemotståndligt begär: att gå in i hönshuset och krama hönorna – “att få gräva ner händerna i det varma vita lena dunet”. Att detta är något förbjudet anar hon: “Så hade hennes hemliga och förbjudna begärelse varit, den som hon aldrig skulle kunna berätta för någon människa, därför att den var för djup och för vild och rörde sig på områden som man inte snuddar vid med ord.” Då skymningen kommer, gömmer hon sig för barnflickan som skall lägga henne till sängs. Hon trotsar för första gången i sitt liv. “Och därför undrar hon också, om detta är verklighet: hur har hon vågat?
Hon vågar aldrig. Hon lyder. Hon är en snäll flicka. Men nu har hon vågat till slut … Olydnaden och upproret slår ut omkring henne som en bärande mäktig vind. Skymningen är inte riktigt vaken verklighet. Det är en övergångsform till drömmen, där vad som helst kan hända.”
Birgits känslor tycks röra sig i det diffusa, smärtfyllda tomrum, som uppstått efter lösgörelsen ur symbiosen med modern. Regressionslängtan, den förträngda sorgen över ett för evigt förlorat sammanhang, tar sig uttryck i den lilla flickans melankoli i skymningen, detta mellanområde mellan sömn och vaka, en overklig plats där dröm och begär utspelar sig; en plats vi aldrig helt har lämnat och alltid djupast inne i oss själva längtar tillbaka till.
“Preludium” är tryckt i Karin Boyes första novellsamling Uppgörelser, 1934. Övriga novellsamlingar är Ur funktion, 1940, och den postuma Bebådelse, 1941.
Karin Boyes diktning rör sig ofta i närheten av den platsen. Novellens tema om det bräckliga jagets kamp för sin existens, som också innebär dess modiga bekräftelse av sitt begär, blir en arketypisk scen i författarskapet, som i De sju dödssynderna, 1941:
Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål,
men känner att vårt hjärta dras
oemotståndligt utan val
in mot ett okänt hemmets hav,
som sorlar djupt i snäckans skal.
Karin Boyes mest kända och citerade dikt är “Ja visst gör det ont”, tillägnad Elin Wägner:
Ja visst gör det ont när
knoppar brister.
Varför skulle annars våren
tveka?
Varför skulle all vår heta
längtan
bindas i det frusna,
bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela
vintern.
Vad är det för nytt,
som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när
knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när
droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt
de hänger,
klamrar sig vid kvisten,
sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur
de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och
delad,
svårt att känna djupet dra och
kalla,
ändå sitta kvar och bara
darra –
svårt att vilja stanna och vilja
falla.
Då, när det är värst och inget
hjälper,
brister som i jubel trädets
knoppar,
då, när ingen rädsla längre
håller,
faller i ett glitter kvistens
droppar,
glömmer att de skrämdes av
det nya,
glömmer att de ängslades för
färden –
känner en sekund sin största
trygghet,
vilar i den tillit som skapar
världen.
(För trädets skull, 1935.)
“Den stora striden mellan Makten och Upproret”
Karin Boyes utvecklingsroman Kris, 1934, rör sig, liksom “Preludium”, i spänningsfältet mellan två plan: den “undre”, hemliga och förbjudna världen – begärets värld, och den yttre – lagarnas och konventionernas värld. Liksom en gång Fredrika Bremers Hertha, kunde Kris ha haft underrubriken “En själs historia”. Men Karin Boye har valt att koncentrera sin berättelse till en mycket begränsad tidsperiod i en ung kvinnas liv och riktar sökarljuset mot ett konfliktladdat inre skeende. Romanen bygger på självbiografiskt material från hennes egen seminarietid i Stockholm 1920–21.
När Boye skrev Kris hade hon nyligen genomgått en psykoanalys. Genom att dels behandla ett utvecklingsskede hos en ung studentska i början av tjugotalet, dels återberätta och tolka detta i djuppsykologisk efterhandsbelysning drygt tio år senare, kan Kris sägas inbegripa ett dubbelperspektiv redan i sin tillkomsthistoria. Nuet och det förflutna finns samtidigt närvarande i berättelsen. Återberättandet blir en bearbetande kreativ akt, som bevarar en undertext av tidigare bortträngda minnen och känslor.
Till sin form är Kris ett djärvt experimenterande prosaverk, med inflikade inre monologer, drömscener och fiktiva debattavsnitt, som belyser och diskuterar huvudpersonens utveckling från olika synvinklar. Det är en dialektisk komposition, som visar att tonvikten i Kris ligger på idébrottning och inre processer. Därigenom kom Karin Boye att förnya den självbiografiska romanen i Sverige på ett radikalt sätt. Närmast liknar Kris, genom sin splittrade modernistiska komposition, Hagar Olssons utvecklingsroman Chitambo, som Karin Boye hade gett en uppskattande recension i Tidevarvet 1933.
När handlingen i Kris tar sin början möter vi den tjugoåriga Malin Forst, som håller på att utbilda sig till folkskollärarinna. Hon sitter i lärarinneseminariets bönsal, omgiven av de kristna symbolerna för lidande och underkastelse: kalken, korset, lammet. Auktoriteten har nu blivit den kristne Guden, och till honom riktar hon sin bön om total utplåning av personligt begär. I en dröm har Malin tyckt sig uppleva Mysterium Magnum – ett rent vitt rum utan färg, utan dekorationer, bara fyllt av ljus. Hon ropar: “Vad är Mysterium Magnum?” och en röst svarar: “Det är när människans liv blir Guds liv!”
Malin längtar efter denna symbios med det absoluta. Men det är en farlig längtan. Diffusa, imaginära föreställningar ur barndomens första minnesvärld aktualiseras, laddade med starka ordlösa känslor av ömsom driftsbegär, ömsom förintelseångest. Liksom sitt fyraåriga alter ego i “Preludium” både skräms och lockas Malin av sin starka regressionslängtan. Malin kastas in i en svår ångestdepression. Oron splittrar henne så att hon varken kan be, arbeta eller koncentrera sig längre. Hon förlägger skulden till sig själv – hennes vilja är “ond”. På det yttre handlingsplanet i romanen utspelas samtidigt Malins vardagsliv. Den kvinnliga seminariemiljön, med dess en aning överspända idealism, är knivskarpt observerad och återgiven med en hårfin men verkningsfull ironisk distans.
Malin i Kris väljer upprorets väg, hon säger trotsigt ja till det förbjudna. 1933 diskuterades homosexualiteten i Sverige i samband med en riksdagsmotion, som krävde lindring av straffen för homosexuella handlingar. Enligt gällande lag stämplades s k “brott mot naturen” som kriminella och straffades med upp till två års fängelse (till 1944).
Men för det Malin upplever – en het, livsbejakande förälskelse i en jämnårig ung kvinna – är begrepp som “förbrytelse” och “perversitet” inadekvata. Hon visar dem ifrån sig: “Nyskapelsens under har inga namn.”
Det frigjorda begäret
“Vi måste anförtro oss åt vår längtan”, heter det i Kris. Malin vågar till slut släppa fram det bortträngda begäret över medvetandets tröskel och erkänna sin förälskelse i en vacker kvinnlig skolkamrat. Då sker en metamorfos. Världen förnyas inför hennes ögon. Skönheten, uppfattad genom sinnena, träder fram och skänker liv och mening åt verkligheten. Det är “Den Nya Skapelsen”:
O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade Dig, Skönhet? Ingen,
förutan den, som älska vet.
Johan Henric Kellgrens berömda dikt (1789) utgör intertext till skildringen i Kris om kärlekens omskapande makt. Dikten diskuteras under en lektion i Malins seminarieklass. Den viljestarka rektorn kallar den “ett stort buller för en omelett”. Men Malin känner att “Den Nya Skapelsen” uttrycker just det under hon själv upplever. Kärlekens blick på världen skapar världen ny.
Malin måste ompröva sina värderingar. Hon genomgår en omvändelse “baklänges”, från kristendom till livstro, från “helgon” till “hedning”. Omvändelsen innebär en revolt mot hela den symboliska ordningen, Faderns Lag, eftersom det begär hon bejakar är förbjudet och förskjutet ur den ordningen. Malin fattar i en blixtlik klarhet skillnaden mellan ord och sak, mellan det benämnande och det benämnda. Hon börjar “stammande treva sig fram på ett nytt språk, tingens och sinnenas språk”. Hon vägrar att i fortsättningen lyda någon annan vilja än sin egen. “För Malin tycktes världen eka av den stora striden mellan Makten och Upproret” heter det, och Malin ställer sig medvetet “på upprorssidan”.
Kris kom ut på hösten 1934. I januari 1933 hade Hitler tagit makten i Tyskland. Romanen skrevs mot bakgrund av vad som hände i Europa: den växande fascismen och nazismen, krigshetsen, rasismen och förtrycket av oliktänkande. I välregisserade massmöten demonstrerade nazisterna genomslagskraften i en ideologi byggd på blind lydnad och underkastelse under auktoriteten. Karin Boyes roman hävdar en motbild: den fritt växande unga människan, med sin tyngdpunkt inom sig och inte utom sig, med respekt för både sin egen och andras integritet och egenart.
Språket bortom logiken
Karin Boyes mest inspirerade dikter tycks ha tillkommit i skärningspunkten mellan de två världarna: “skenets värld – en värld som föreställer”, och “den andra världen, den tunga, omformande som inte frågade efter det som var ytkrumelurer och skulle så vara”, som det står i Kris avslutningskapitel. I lyriken vibrerar spänningen mellan “det som brister” och “det som stänger” och får, momentant, sin utlösning i det euforiska frihetsjublet, då “ingen rädsla längre håller” och jaget överlämnar sig utan förbehåll åt “den tillit som skapar världen”.
“Den underjordiska betydelsevärlden i ett diktverk, det hemliga och personliga språket innanför det logiska, är det som avgör, om diktverket skall ha förmåga att gripa eller inte.”
(Ur Karin Boyes artikel “Språket bortom logiken”, Spektrum 6/1931.)
Härdarna, 1927, Karin Boyes tredje diktsamling, inleds med en svit orubricerade kärleksdikter, där det oförlösta begäret tycks bulta smärtsamt bakom ord och rytm, obönhörligt instängt bakom “ismurar och istystnad”. Den tunga låsningen kring ett ömtåligt vibrerande innehåll fångas upp inte bara i det suggestiva bildspråket utan också i den för Karin Boye egenartade rytmen, med två betonade stavelser ofta placerade intill varandra: ismurar, istystnad; solliv, solbrand:
Av ismurar och istystnad
är freden skyddad i mitt gryningsland,
där luften skälver, blek av hunger
till solliv och solbrand.
Törnsnåren i ångestväntan
stänger hårt i sin kala stam
alla lågor, som ber och tigger om
att snart få brista i blommor fram.
Härdarnas kärleksdikter var riktade till en kvinna, som var onåbar för det älskande jaget. De är bristens, avståendets dikter. I diktsamlingen För trädets skull, 1935, finner man däremot den erotiska fullbordans poesi. På ett språk “bortom logiken” gestaltas ett sinnenas lyckorus, så djärvt modernistiskt att den samtida kritiken hade svårt att följa med och efterlyste den forna, strama, “sköldmöraka” Karin Boye.
Mogen som en frukt ligger världen i min famn,
den har mognat i natt,
och skalet är den tunna blå hinnan som spänner sig
bubblerund,
och saften är det söta och doftande,
rinnande, brinnande solljusflödet.
Och ut i det genomskinliga alltet springer jag som simmare,
dränkt i en mognads dop och född till en mognads makt.
Helgad till handling, lätt som ett skratt
klyver jag ett gyllene honungshav,
som begär mina hungriga händer.
Ett suveränt upplevande, aktivt kvinnligt subjekt kommer till uttryck i dessa dikter. Här finns ingenting av passivt offer, lidandemystik eller underkastelse.
Men vid sidan om den öppna sinnlighetens dikter finns fångenskapsmotiven kvar. “Fångna havsörnar” flyttar sig “tungt tungt / under hud och blod och innanför märgen” i “Min hud är full av fjärilar” och det frågas: “Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm?” En central dikt börjar med det makabra konstaterandet: “Det växer ett träd under jorden” och fortsätter:
En ångest förföljer mig.
Den sipprar ur jorden.
Där våndas ett träd i tunga lager av jord.
Å vind! Solljus!
Känn den våndan:
löften om doft av paradisunder.
Det underjordiska trädet är Karin Boyes mest smärtsamma och suggestiva metafor för det begär, den växtkraft och kreativitet som obönhörligt förtrycks under den logiska och lagiska ordningens stadfästa mönster. För trädets skull, 1935, blev också det namn som hon – efter lång tvekan – valde för den sista diktsamling hon gav ut i livet.
Drömmen om en ny värld
Efter avslutat seminarieår 1921 for Karin Boye till Uppsala och påbörjade humanistiska studier, som ledde till en magisterexamen 1928. Hon markerade sin revolt mot de etablerade värdena genom att gå in i det vänsterradikala Clarté, i vars tidskrift hon medverkade under åren 1927–31. 1928 företog hon med en grupp clartéister en studieresa till Sovjet. Från 1929 till 1931 var hon gift med clartéisten Leif Björk.
Karin Boye var också en drivande kraft bakom den radikala kulturtidskriften Spektrum som utgavs 1931–33, troligen efter mönster av de finlandssvenska Ultra och Quosego. I Spektrum trycktes hennes bästa essäer, t ex “Dagdrömmeriet som livsåskådning”, “Tendens och verkan”, “Rädslan och livet” och “Språket bortom logiken”, texter som introducerar modernismens människo- och litteratursyn i Sverige. Stor betydelse fick också Karin Boyes och Erik Mestertons översättning av T. S. Eliots The Waste Land (Det öde landet), 1922, införd i Spektrum 1932.
1932 vistades Karin Boye i Berlin och genomgick psykoanalys. När hon kom tillbaka till Sverige inrättade hon sig tillsammans med en ung kvinna av tysk-judisk börd, Margot Hanel, och räddade henne därmed från nazisternas judeförföljelser. I kärleksdikter riktade till Margot utvecklas för första gången i Karin Boyes poesi en varm moderlighet, t ex i “Du är fröet”, “Idyll”, “Din värme” (För trädets skull, 1935), “Till dig”, “Min stackars unge” (De sju dödssynderna, 1941).
Vid denna tid kom Karin Boye i kontakt med Elin Wägner och Fogelstadgruppen. Om Elin Wägner skrev hon en inspirerad essä i Ord och bild, 1936, där hon särskilt framhöll hennes moderlighetsideal: förhoppningen att “framtidens kvinnofråga skulle bli mödrarnas”.
Wägnerartikeln kan läsas som ett förebud till Kallocain, Karin Boyes stora framtidsdystopi, som gavs ut hösten 1940. Där uttrycker den kvinnliga huvudpersonen sitt hopp om världens möjliga räddning med orden: “Kanske kan det växa fram en ny värld av sådana som är mödrar – antingen de är män eller kvinnor och antingen de fött barn eller inte.”
I Kallocain har den teknokratiska framtidsdrömmen tagit konkret form i en mardrömsvärld av stål och sten. Två superstater vaktar på varandra i permanent stridsberedskap. Misstänksamhet, förbud och sträng kontroll är de styrande principerna, och statlig övervakning av medborgarna sker in i minsta detalj av privatlivet. Allt är underordnat Statens auktoritet, t o m könslivet, vars enda berättigande anses vara behovet att avla “medsoldater”.
När kemisten Leo Kall uppfinner en sanningsdrog, som efter honom får namnet “kallocain”, blir också själslivet tillgängligt för manipulation och kontroll. Statsfientliga, “illojala” tankar och känslor blir straffbara: “Tankar kan dömas!” Överjaget, auktoriteten, som kräver absolut lydnad ända in i psykets innersta skrymslen, tycks ha segrat över varje rest av spontant tanke- och känsloliv. Att skapa robotartat lydiga “medsoldater” är målet.
Men försökverksamheten med kallocainet avslöjar att de flesta människor i sitt inre hyser förträngda och hemliga världar av ouppfylld längtan, irrationella känslor och ångest. Förfärad tvingas Leo Kall inse att ingen går fri – också han, den lojale statstjänaren, känner igen sig i försökspersonernas berättelser. När han tvingar på sin hustru Linda en kallocaininjektion, avslöjar hon sitt djupt dolda begär efter kärlek och villkorslös hängivenhet.
Som mor har Linda anat att “det finns ett annat sammanhang än Statens. Att det skapas i oss”. Då hon väntade och födde sina barn, upplevde hon en mystisk samhörighet med något som i romanen kallas “ett grönt djup inom människan, ett hav av oskadd växtkraft”.
På sina resor i Stalins Ryssland och Hitlers Tyskland hade Karin Boye iakttagit den totalitära statens grepp om medborgarna. Kallocain skrevs – “med ångest och invärtes kräkningar” som hon säger i ett vänbrev – under det första mörka krigsåret. Den enda räddningen undan kallocainvärlden, tycks hon vilja säga, ligger i människans möjlighet att vägra lyda, att göra uppror mot “det som stänger” genom lyhördhet mot sitt eget väsens djupaste behov. “Dödens makter har jag sett breda ut sig över världen i allt vidare och vidare ringar – men måste inte då livets makter också ha sina ringar?” frågar den dödsdömde Rissen i slutet av Kallocain.
Karin Boye fick uppleva triumfen att läsa högt ur Kallocain för en stor och gripen publik på ett författarmöte i det ockuperade Danmark i januari 1941. Bokens diktaturfientliga, pacifistiska och antinazistiska tendens visade sig vara tillräckligt väl kamouflerad av science fiction-motivet, och romanen beslagtogs inte av tyskarna, som Boye fruktat. Dagen efter uppläsningen var romanen slutsåld.
Kallocain är den av Karin Boyes romaner som blivit en klassiker. I ständigt nya upplagor varnar den för en tillvaro präglad av våld, destruktivitet och människoförakt. Dess motbild är den vilja till något nytt, trots allt, som uttrycks av den fängslade Leo Kall och som får bilda slutorden i hans mörka historia: “Jag kan inte, jag kan inte utrota den illusionen ur min själ, att jag ännu, trots allt, är med om att skapa en ny värld.”
Karin Boye dog ute i en skog natten mellan den 23 och 24 april 1941 av sömnmedelsförgiftning. Självmordet har färgat eftervärldens syn på hennes liv och diktning. I Margit Abenius stora Boyebiografi Drabbad av renhet, 1950, framställs författarinnan som “tragisk” och “dödsinvigd” och tolkas genomgående som en människa, heroiskt kämpande mot sin “dödsdrift”. Det tragisk-heroiska är också temat i Hjalmar Gullbergs vackra dikt “Död amazon”, där den döda skaldinnan jämställs med det antika Hellas spartanska hjältar.
Men i april 1941, bara ett halvår efter succén med Kallocain, tog Karin Boye sitt eget liv. Den kvinna hon älskat ända sedan ungdomsåren, Anita Nathorst, var obotligt sjuk i hudcancer. Karin Boye vårdade henne under det sista svåra året. Det var då hennes livstro slutgiltigt sviktade. I ett brev till en vän skrev hon: “Livet är ont – inte accidentiellt ont, utan ont i sin rot, ohjälpligt.”
Karin Boyes romaner är, förutom Kris, 1934, och Kallocain, 1940, Astarte, 1931, Merit vaknar, 1933, och För lite, 1936. Astarte är en samhällssatir riktad mot den moderna kommersialismen. De båda andra romanerna handlar om moraliska problem: om sanning och lögn, tillit och misstro.
Till Anita riktades de sista starka, lidelsefulla kärleksdikterna, postumt utgivna i samlingen De sju dödssynderna, 1941.
Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.
Trädsymbolen, som följt Karin Boye genom hela hennes diktning, når sin fullbordan. Det underjordiska trädet – det förkvävda begäret – slår slutgiltigt ut i blom:
Vad är det för djup i oss, där allt det gångna finns?
Eller är det bara ditt väsen, din röst jag minns?
Du var mitt livs fullbordan. Hur mognade den till slut?
Ett kvävt träd, ett våndans träd, slog äntligen ut.