“Du lyser Sproget op. Du sætter det i Toner. Og dansk Indføding med sit Modersmål forsoner”, skrev den unga Holbergskådespelerskan Anna Catharina von Passow i dedikationen till sitt skådespel Den uventede Forliebelse (1757) till den norske borgmästaren och författaren Niels Krog Bredal. Anna Catharina von Passows närmast programmatiska lilla dedikationsvers innehåller tankar som hon delade med såväl manliga som kvinnliga författare och skribenter under 1700-talet. När hon skrev om Bredal att han “lyser Sproget op”, anspelade hon på hans målmedvetna arbete med att stärka modersmålets ställning, som nådde sin höjdpunkt under hans tid som direktör för Den kongelige danske Skueplads. Bredals ansträngningar att ivrigt verka för en dansk tragedikonst kröntes inte med någon större framgång. Teatern gick i konkurs, men Bredal lyckades 1772 uppföra den norske teologie kandidaten Nordal Bruns tragedi Zarine, som blev en succé. De norska studenter och kandidater som vistades i Köpenhamn blev under 1700-talet en allt viktigare kulturell faktor. Ända sedan reformationen hade danska varit officiellt skriftspråk i Norge, och de norska akademikerna i Danmark gjorde sig särskilt gällande i de många nya sammanslutningar, sällskap, kretsar och föreningar som bland annat ville främja modersmålslitteraturen.
Några norska diktare och vänner träffades efter premiären på Zarine (1772) och beslöt grunda ett norskt sällskap. Detta sällskap blev en samlingspunkt som kom att stå i kulturell och nationell opposition till de tyska kretsarna i Köpenhamn.
Modersmålsintresset var en fortsättning av barockens språkintresse med dess omfattande insamlings- och registreringsarbete. Vid mitten av 1700-talet företogs även en rad olika åtgärder för att rensa och förbättra språket. Frederik Rostgaards arbete med den stora ordboken hade på 1740-talet gått in i ett nytt skede genom samarbetet med historikern Jakob Langebek. Langebek strävade utifrån klassicistiska ideal efter att förbättra språket genom att med sin ordbok försöka rensa ut onödiga främmande och föråldrade ord. Den unge filosofen Friedrich Christian Eilschov tog ivrigt itu med arbetet att översätta filosofiska och vetenskapliga facktermer från latin till danska, vilket publicerades i ett betänkande i två band över den vetenskapliga undervisningen (1747).
Sorøprofessorn J.S. Sneedorff gav den efter hand utbredda språkdebatten en ny inriktning genom tidskriften Den patriotiske Tilskuer (1761-1763), där han gjorde till sitt syfte och sin språkpraxis att främja ett levande danskt språk, där gamla så kallade oädla ord var avlägsnade och där främmande ord låg till grund för en modern dansk ordbildning. I sin tidskrift framkastade han också tanken på ett gemensamt danskt-svenskt litteraturspråk.
I debatten om huruvida nybildade danska ord borde föredras framför gamla påminner Sneedorff om den gamle satirikern Vilhelm Helts dikt, där en pedant gläder sig över “et gammelt, afslidt Ord, en gammel, vissen Glose – som han til Lykke fandt udi en isländsk Hose (strumpa)”.
För 1700-talets många språkvårdare och språkanvändare blev det ingen lätt uppgift att reda ut vad modersmålet var, vad det hade varit och vad det borde bli. Sneedorff hade i förordet till den danska översättningen av den tyska författaren Margaretha Klopstocks Breve fra Døde til Levende talat för främjandet av de levande språken framför de döda, i synnerhet det gamla lärdomsspråket latin. Han lovordade författarinnans levande språk och ställde därmed upp en kvinnlig språkbrukare som förebild för det moderna danska språk han själv verkade för.
“De tala och skriva dessa språk långt bättre än det romerska talas vid de flesta akademier”, skrev Sneedorff i förordet till Margaretha Klopstocks brev, som handlade om kvinnors kunskaper i moderna språk. Han tillfogade: “Våra nordiska fruntimmer förtjäna i synnerhet att rosas för den högaktning för dygden och hängivenhet för religionen, som har så stor del i valet av de skrifter de läsa.”
Orsaken till 1700-talets växande intresse för kvinnliga skribenter, i synnerhet brevskrivare, nya som gamla, kända som mindre kända, var bland annat att kvinnorna skrev på sitt modersmål och att deras texter kunde användas som praktiska exempel i den stundom mycket abstrakta språkdebatten. Kvinnorna var dessutom inte skolade i den latinska lärdomstraditionen som man ville frigöra sig från. Danskan Charlotte Dorothea Biehl delade inte Sneedorffs språkliga ideal, och i komedin Haarkløveren (1765) raljerar hon med de många språkrensarnas nya danska ordbildningar. Den löjlige friaren Erastes språk är späckat med fördanskningar av latinska och tyska ord och uttryck, och den enfaldiga Magdalone måste fråga sig själv: “Undrar om det är mycket kvar; än har jag inte förstått två ord, trots att det ska vara danska.”
I Danmark samlade professor Jakob Baden ihop några av trådarna i språkrensningsdebatten. Han kritiserade såväl försöken att återuppliva föråldrade ord som försöken att skapa nya konstlade fördanskningar. Hans föreläsningar om det danska språket, som utgavs 1785, kom att bli normgivande vid valet av språkformer. Jakob Baden undervisade sin tyskspråkiga hustru Sophia Lovisa Charlotte i danska, och hon använde sig av sitt nya modersmål som moralisk prosaist.
Även i Sverige pågick strävanden att främja modersmålet. Under 1600-talet hade omfattande språkstudier och språkrensningar gjorts, och språkforskaren och författaren Georg Stiernhielm, sade sig med sin ordbok Gambla Swea- och Götha måles fatebur (1643) vilja befria den “ährlige, gamble och obefläckiade Götha-matrona”, dvs. språket, från dess främmande, alltför brokiga stass och i stället klä henne i gammal hederlig nordisk språkdräkt. Det franskklassicistiska inflytandet medförde under 1700-talet en mer förfinad språksmak. Tidskriftsutgivaren Olof von Dalin blev normgivande för svenskt språkbruk, och Abraham Sahlstedts klassicistiskt inriktade språkvetenskapliga arbeten och hans svenska ordbok från 1757 och 1773 blev ett viktigt led i strävandena att fastställa ett skriftspråkligt ordförråd och rensa ut främmande ord. I Tankebyggar-Orden, där Hedvig Charlotta Nordenflycht var en inflytelserik medlem, genomfördes en radikal utrensning och omarbetning av tidigare diktarförsök, och 1759 presenterades den första delen av Witterhetsarbeten, där man till punkt och pricka följde franskklassicismens metriska mönster och försökte efterlikna dess korrekta och eleganta formuleringar. Fru Nordenflychts största poetiska insats under denna sista period av sitt liv utgörs dock i lika hög grad av hennes opublicerade dikter som av bidragen i Witterhets-arbeten.
Den klassicistiska språkrensningen och intresset för det svenska språket nådde sin höjdpunkt under den franskorienterade Gustav III. Kungen, som själv hade litterära ambitioner, instiftade 1786 Svenska Akademien, vars uppgift skulle vara att främja den svenska litteraturen, stärka och utveckla språket och skapa en svensk ordbok. “Academiens yppersta och angelägnaste göromål är att arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, heter det i ändamålsparagrafen som är en direkt översättning av ordalydelsen i den franska akademiens ändamålsbestämmelse från 1635. Gustav III var själv mycket intresserad av det svenska språket samt historiska och nationella teman inom den dramatiska konsten. Medan norrmannen Niels Krog Bredal snabbt fick se sina förhoppningar om en dansk tragedi grusas, fick det svenska franskklassicistiska dramat och den svenska operan ett längre och glansfullare förlopp.
Åbo Akademi i Finland blev ett viktigt centrum för upplysningskulturen. Här studerade latinisten och humanisten Henrik Gabriel Porthan det finska språket och den finska litteraturen. Han blev lärare för några av den svenska upplysningens främsta gestalter, bland andra Kellgren. År 1770 instiftades i Åbo det litterära sällskapet Aurora, vars syfte var att förädla det svenska språket och sprida kunskapen till finskan och den finska litteraturen. Aurorasällskapet gav 1771 ut Tidningar, utgifne af et Sällskap, som innehöll bygdeskildringar från olika platser i Finland, kulturartiklar, bokanmälningar och skönlitterära bidrag. I Norge blev Trondheim på liknande sätt ett centrum för geografiska, historiska och ekonomiska studier. Den lärda kretsen i Trondheim arbetade målmedvetet på att försöka inrätta ett norskt universitet och stiftade 1760 ett norskt vetenskapligt sällskap.
Johan Henrik Kellgren samarbetade med kungen i olika dramatiska projekt och fick 1782 i uppdrag att versifiera ett utkast till ett operalibretto om Gustav Vasa som kungen skrivit på franska. Kellgrens medarbetare i Stockholms Posten, Anna Maria Lenngren, hade tidigt gjort en insats för det svenska språket som översättare av dramer, men hon föredrog att hålla sig utanför offentlighetens ljus och fann sina egna genrer i tidningssatirer, prosastycken och idyller. Den fruktan hon som ung hade känt för att inte behärska konstens fina regler och ett korrekt språkbruk tillräckligt väl, såg hon som ett specifikt kvinnoproblem. Trots att hon – efter vad som påstås – insisterade på att hennes dikter skulle kallas och bedömas som “skaldeförsök” blev hennes språk- och stilskapande betydelse stor. Hennes porträtt och människoskildringar har paralleller i 1800-talets prosagenrer.
Både Lenngren och Nordenflycht var måna om att hålla sig inom de fasta genregränserna och hade klassicismens rena, eleganta och smakfulla språk som ideal, medan de svenska dagboksskrivarna, som fick sina läsare bland släktingar och efterkommande, i detta avseende förhöll sig friare. Endast ett fåtal kvinnliga dagböcker från 1700-talet finns bevarade. De svenska dagböckerna innehåller intressanta iakttagelser av vardags- och familjeliv. Den omfångsrikaste svenska dagboken, hertiginnan, senare drottning Hedvig Elisabeth Charlottas, är dock skriven på franska.
Både som dagboksförfattare och som offentliga skribenter utgjorde de kvinnliga författarna en försvinnande liten del av den nordiska kulturvärlden. Trots det spelade de en viktig roll i 1700-talets upplysningsrörelse. Modersmål, smak, uppfostran och känslosamhet blev nyckelbegrepp i periodens försök att i litteraturen utforska, beskriva och framställa det växande borgerskapets och ämbetsaristokratins uppfattning av sig själv och världen. Medan borgerskapet i enväldets Danmark blev en viktig ekonomisk och kulturell faktor under den långa fredsperioden efter det stora nordiska kriget (1700-1721), ägde borgerskapets framväxt i Sverige under senare delen av 1700-talet rum jämsides med en serie oförsonliga uppgörelser mellan adel och kungamakt. Enväldet tillät, om än med vissa inskränkningar, en borgerlig kulturell och ideologisk expansion. Upplysningstidens rationalistiska ideal: förnuft, nytta, kritik och empirism kom under senare delen av århundradet att ligga till grund för uppfostrings- och förnuftsprinciper i den borgerliga intimsfären, i konsten, i språket och i samhället. 1700-talets upplysningsfilosofi blev konkret för det praktiska handlandet inom alla livets områden. Som ett led i denna utveckling uppstod en moralisk och idealiserande modersmålslitteratur om familje- och känslolivet, och härigenom fick kvinnorna tillträde till de litterära institutionerna. Upplysningskretsarna hävdade med olika grad av radikalism och konsekvens kvinnokönets förstånd och förnuft, och jämsides med upplysningsfilosofins idéer om det mänskliga förnuftet uppstod föreställningen om den mänskliga sentimentaliteten. Den kultiverade och innerliga sentimentaliteten hade varit en viktig ingrediens i den franska preciositeten men var även en central idé i de engelska litterära strömningar som, i synnerhet under andra hälften av 1700-talet, fick direkt betydelse i Norden. Den franska litteraturen hade i början av århundradet varit den viktigaste inspirationskällan i de nordiska länderna, men vid mitten av århundradet tillkom starka inflytelser från engelsk och tysk litteratur. Det engelska och det franska litteraturinflytandet förgrenade sig i ett komplicerat mönster i Norden. Ett livligt utbyte förekom mellan den franska och den engelska litteraturen. Voltaire, Montesquieu och Diderot hade nära anknytning till den engelska filosofin, vetenskapen och litteraturen. Även om den svenska litteraturen till övervägande del var franskorienterad mottog den trots det impulser från England.
I Sverige blev det franskklassicistiska dramat inspiration till skådespel med nationella, historiska och heroiska teman. I Danmark fick man kontakt med göticismen, bland annat genom den tyske diktaren F. G. Klopstock, som 1751 vistades i Köpenhamn som Fredrik V:s gäst. Till en början hade Klopstock inte något större inflytande på de fåtaliga kvinnliga författarna. Trots det blev det en kvinna, Anna Catharina von Passow, som med sitt skådespel Den uventede Forliebelse (1757) var först med att presentera den gamla nordiska guda- och sagovärlden på scenen.
Fru Nordenflycht polemiserade i sin diktning mot Rousseaus syn på salongskulturen och de lärda och litterära kvinnorna, medan Anna Maria Lenngren lät sig inspireras av dennes Émile ou De l’Éducation (Emile eller Om uppfostran, 1762) i sin idylliska diktning. I början av 1790-talet gjorde fru Lenngrens kollega på Stockholms Posten, Johan Henrik Kellgren, en kulturell framstöt i tidningen till förmån för de danska och norska diktarna, framför allt Jens Baggesen, Johan Herman Wessel och Johannes Ewald, som tillsammans med den engelske satiriske romanförfattaren Henry Fielding fick betydelse för Anna Maria Lenngrens diktning.
I Danmark blev det i första hand den engelska känslosamma romanen som vann anklang hos de kvinnliga författarna; när de definierade och diskuterade känslosamhet var utgångspunkten i högre grad den engelska sentimentaliteten i Richardsons tappning än det var Rousseaus.
“O mina vänner! Varför bryter snillets flod så sällan fram och låter sina stormande vågor skaka den ändlösa själen? – Ja, kära vänner, där ligger de flegmatiska herrarnas ägor på stränderna, deras lusthus, tulpanodlingar och kåltäppor vilka skulle dränkas i svallet, varför man i tid vetat att med dammar och kanaler avvärja den hotande faran”, heter det i Goethes Den unge Werthers lidanden.
Inte heller den experimenterande romanförfattaren Laurence Sterne tilltalade de kvinnliga författarna. De tog även klart avstånd från den tyska känslokult som kom till uttryck i det vilda känslosvärmeriet i Goethes Die Leiden des jungen Werthers (Den unge Werthers lidanden, 1774).
“Vad salig frun skulle ha sörjt över att se honom sjunka så djupt om hon hade levat! Men i så fall hade han kanske uppfört sig bättre. Fast han hade sagt till fru Jervis att han hade haft ett gott öga till mig redan medan hans mor levde och att han ämnade visa mig det vid lämpligt tillfälle. Tala om skamlöshet! Nog måtte väl världens undergång vara nära, ty alla herrarna här i trakten är nästan lika rysliga! Och titta på följderna! Hos godsägare Martin har tre pigor legat i barnsäng de senaste tre månaderna”, berättar Pamela i Richardsons brevroman med samma namn.
Först med den kosmopolitiskt inriktade tyskspråkiga Friederike Brun bröts i slutet av århundradet den franska moraliska prosaisten J. F. Marmontels och den engelske Samuel Richardsons dominans i den kvinnliga prosan. I Sverige däremot hade Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren följt den franska utvecklingen från den preciösa förfiningen till den rousseauanska känslosamheten.
Den svenska upplysningsrörelsen fick sina andliga centra i privata sällskap och salonger, i några av dessa var även kvinnor välkomna. Lenngren var medlem av det litterära och musikaliska sällskapet Utile Dulci (till nytta och nöje) som instiftats 1766. På 1780-talet hade sällskapet flera hundra medlemmar ur olika samhällsklasser, och man gav ut egna publikationer och anordnade litterära tävlingar. Litterära tävlingar förekom även i drottning Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademi, som grundats 1753, samma år som fru Nordenflychts Tankebyggar-Orden. Fru Nordenflycht deltog vid flera av Vitterhetsakademiens tävlingar men lyckades aldrig erövra något pris. Den exklusivt manliga församlingen i Svenska Akademien diskuterade en offentlig utmärkelse som belöning till fru Lenngren men kunde inte enas.
De kvinnliga skribenterna i Danmark uppnådde aldrig någon central ställning eller fick någon betydelse i de nya inflytelserika litterära sällskapen, exempelvis det mäktiga s.k. “Smagende Selskap”, stiftat 1759, det franskklassicistiskt orienterade “Norske Selskab”, stiftat 1772 eller “Det danske Litteraturselskab”, stiftat 1775; och kvinnor var utestängda från den betydelsefulla institutionen Sorø Akademi, som återinstiftats 1747. De kvinnliga författarna lämnade dock sina litterära bidrag till sällskapen, framför allt Charlotte Dorothea Biehl, som 1775 medverkade i Det norske Selskabs första publikation, och norskan Magdalene Buchholm som upptogs som medlem i sällskapet. Hon hade i sin poesi visat prov på att hon kunde leva upp till dess syfte som var att efterlikna grekiska förebilder. De kvinnliga skribenterna var intressanta i de nordiska upplysningskretsarna som modersmålsanvändare, men även den modersmålslitteraturen fick så småningom sina konventioner och regler som måste följas. I en enda genre ansågs dock kvinnorna överlägsna, nämligen brevgenren, som blev oerhört populär i tidskrifter, berättelser och som inslag i den dramatiska konsten.