Runt sekelskiftet 1800 blomstrar salongskulturen i de dansk-tyska aristokratiska miljöerna i Danmark och delstaten Schleswig-Holstein. Men bara i enstaka fall är det tal om salonger av en mer omfattande betydelse, som sin tids “kulturcentra”.
Sett i ett skandinaviskt sammanhang är den mest intressanta av dem Charlotte Schimmelmanns (1757–1816) europeiskt kända och besökta salong. Vintertid hölls salongen i det Schimmelmannska palatset i Bredgade i Köpenhamn och sommartid hölls den på lantstället Sølyst på Nordsjälland. Som hustru till Ernst Schimmelmann, Danmarks finansminister, och även statsminister under Bernstorffarnas tid, hade Charlotte Schimmelmann ett omfattande umgängesliv med mycket representation. Men hon såg också till att hon alltid hade en krets av lärda och konstnärer samlade omkring sig. Dessa bidrog genom konstnärliga inslag, som musicerande, uppläsning och dramatisering, till sällskapslivets höjdpunkter. Såväl Adam Oehlenschläger som Jens Baggesen fick stadga i sina diktarbanor på Sølyst. Här mötte de en europeiskt orienterad publik och erhöll även ekonomiskt understöd.
Det Schimmelmannska palatset byggdes av C. A. Berckentin år 1751 och inköptes 1761 av C. H. Schimmelmann, Ernst Schimmelmanns far. Palatset ingick som en del av “Frederiksstaden”, den stadsdel vid Amalienborg som Fredrik V lät bygga. Stadsdelen var tänkt att bli ett arkitektoniskt uttryck för borgarnas nya Köpenhamn, men den blev med sina palats för stadens stånds- och pengaaristokrati mer ett monument över det upplysta enväldets aristokratiska bakgrund. Här låg också det Bernstorffska palatset och Moltkes palats, vilket 1796 övertogs av Constantin Brun.
Genom att samla hovfolk, adel, diplomater och medlemmar av det högre ämbetsmannaståndet i sin salong placerade Charlotte Schimmelmann sig i fokus för tidens politiska begivenheter. Att hon var centrum för de politiska aktörerna framgår också av hennes brevkorrespondens, delvis publicerad i Efterladte Papirer fra den Reventlowske Familiekreds 1770–1827 (1895– 1932), och där framgår även att det var en roll som hon älskade, och som hon emellanåt också utnyttjade – till stor förtrytelse för sin samtid. Sitt rykte som salongsvärdinna vann hon emellertid som “skönande”, beläst och välorienterad inom de nya, europeiska strömningarna inom vetenskap, filosofi och litteratur, och som drivkraften bakom sin mans mecenatsverksamhet. Som salongsvärdinna byggde hon en bro mellan det centrala Europa och det provinsiella Danmark, mellan storpolitiken och det andliga livet.
Charlotte Schimmelmanns salong blev ett glansfullt uttryck för den aristokratiska humanism som kännetecknade de mest framsynta delarna av den dansk-tyska stånds- och intelligensaristokratin. Bernstorffarna, far och son, omsatte tillsammans med bröderna Reventlow och Ernst Schimmelmann sina idéer i en tidig, aristokratisk liberalism med ett reformorienterat styre (bondereformerna, bland annat stavnsbåndets upphävande 1788) bakom den unge kronprins Fredrik (VI). På grund av det intima sambandet mellan Charlotte Schimmelmanns kulturella och Ernst Schimmelmanns politiska arbete, kom salongens estetiska och politiska liv att präglas av reformstyrets upp- och nedgång och Ernst Schimmelmanns politiska karriär.
Charlotte och Ernst Schimmelmann umgicks med de övriga unga i kretsen kring familjerna Schimmelmann, Reventlow, Bernstorff och Stolberg i ett försök att omsätta den nya tidsandan i praktiken inom sina släkt- och vänskapsrelationer och i dyrkan av naturen. Till en början utgjorde samvaron inom denna adliga ungdomskrets själ och hjärta i Charlotte Schimmelmanns salong, men snart blev salongens deltagare upptagna var och en med sitt. Reventlowarna av skiftet och skötseln av sina gods Brahetrolleborg och Christianssæde, och med uppbyggnaden av en folklig upplysnings- och skolverksamhet för de nya självägande bönderna – och Sybille och Sophie Reventlow av sina allt större barnaskaror. Även Charlotte och Ernst Schimmelmann uppslukades alltmer av sina respektive “ämbeten”.
I början av sitt äktenskap upplevde Charlotte och Ernst Schimmelmann en speciell gemenskap. Kosmopolitiskt lagda och upptagna av upplysningstanken läste de tillsammans den nya filosofin (Immanuel Kant, Johann Gottlieb Fichte, John Locke), den sentimentala litteraturen (Friedrich Gottlieb Klopstock, Laurence Sterne, Edward Young), de tyska förromantikerna (Johann Gottfried Herder, den unge Schiller och den unge Goethe), men först och främst Rousseau.
Salongen blev nu ännu mer ståndsmässigt uppbyggd och breddades, men den besöktes också av mer tillfälliga gäster. Medan de representativa plikterna och de stela etikettsreglerna dominerade sällskapslivet i palatset om vintern, så var ramarna friare på Sølyst om sommaren. Ofta samlade Charlotte Schimmelmann även här över hundra gäster från Europas grädda, gärna med inslag från andra världsdelar, till en “grand petit diner” med efterföljande bal och konstnärlig underhållning. Innan midnatt inbjöds särskilt utvalda gäster till te i värdinnans privata kabinett. Först vid denna tidpunkt och i det innersta rummet hölls den egentliga litterära salongen, där deklamerades såväl den klassiska som den nyare och ännu inte offentliggjorda litteraturen.
Under sitt sista decennium var den Schimmelmannska salongen bara en skugga av sig själv. Charlotte Schimmelmann blev alltmer sjuklig och stämplades till och med av sina väninnor som excentrisk. Kanske överskred hon sin tids och sin omgivnings normer genom att insistera på en status som “skönande” i sin “Laterna Magica” istället för att ägna sig åt rollen som hustru åt sin alltmer olycksdrabbade och förföljde make. Efter Danmarks olyckliga allians med Napoleon, som Charlotte Schimmelmann för sent och förgäves fick sin man att motarbeta, och den ekonomiska politikens misslyckande, som resulterade i statsbankrutten 1813 och förlusten av Norge 1814, hade Ernst Schimmelmann och det aristokratiska styret spelat ut sin roll. Charlotte Schimmelmanns salong förlorade därmed också sin livsnerv. Själv hade hon hoppats att genom fosterdottern Louison kunna tillföra salongen nytt liv, så som Friederike Brun hade gjort på Sophienholm tack vare sin talangfulla dotter Ida. Men Louison varken kunde eller ville ta på sig det mödernearvet – tiden hade gått ifrån aristokratin, och salongen fick en annan karaktär i de borgerliga miljöerna.
De övriga aristokratiska salongerna var till övervägande delen tyskorienterade. Det gällde för Louise Stolberg (1746–1824) på Tremsbüttel, och det gällde även Julie Reventlow (1763–1816) på Emkendorf. Louise Stolberg var kretsens “grand old lady”; hennes brev cirkulerade som allmänt tankegods för att införas inom den nyaste filosofin och litteraturen i Europa. Julie Reventlow, med smeknamnet “passionsblomman”, var sysselsatt med 1700-talets sentimentala litteratur och dess religiösa förgreningar. Med tiden blev hon en uttalad motståndare till den religiösa rationalismen, den rationella upplysningen och reformstyret i Köpenhamn, medan Louise Stolberg längre och mer envetet än den övriga kretsen försvarade den franska revolutionens frihets- och jämlikhetsideal.
Vid de mänskliga rättigheternas förklaring i Paris skrev Louise Stolberg till brodern J. L. Reventlow år 1790: “Människans adel, den sanna adeln, kan inte vara ett monopol, kan inte vara ärftlig.”
Mellan krönika och bekännelse –
de Reventlowska brevsamlingarna
Charlotte Schimmelmann förde en omfattande korrespondens, framför allt med vänner och släktingar inom den politiska och kulturellt tongivande aristokratiska miljön, som delvis har blivit tillgänglig genom Efterladte Papirer fra den Reventlowske Familiekreds 1770–1827. Här kan man följa det stor- och lokalpolitiska spelet bakom kulisserna, liksom sällskaps- och vardagslivet på godsen och i palatsen. Läsaren får en inblick i vad som lästes och diskuterades. Man får uppfattningen att brevet var av avgörande betydelse för det kulturella utbytet mellan de geografiskt spridda medlemmarna av kretsen, och för etableringen av en gemensam kulturell, europeisk horisont i den aristokratiska upplysningshumanismens anda. I synnerhet Louise Stolbergs brev cirkulerade som “uppbyggliga klenoder”, vilka stärkte känslan av en gemensam kulturell mission. Den tyske diktaren Goethe har sagt om dem, att däri finns en familje- och världskrönika skriven. I den karakteristiken ligger, att släkten och klassen är den plats utifrån vilken världen ses, men att man samtidigt öppnar sig både utåt mot det allmänna och historiska och inåt mot det tolkande subjektet. De aristokratiska brevväxlingarna är således vare sig familjedokument eller litterär-historiska verk, vare sig privata eller offentliga, intima eller formella – de är helt enkelt en blandnings- och brytningsgenre.
Det var mest mellan kretsens kvinnor som den kontinuerliga brevväxlingen fördes. Ett nät av släkt- och vänskapsband förenade dem, och alla var systrar antingen genom blodsband eller själsfrändskap. Charlotte Schimmelmann stod t.ex. i ett sådant brevförhållande till Sybille Reventlow, hennes riktiga syster, och till Louise Stolberg, hennes “valda” syster. I ungdomsbreven till Louise Stolberg kommer hon närmast den “naturliga” brevstil som hon eftersträvade. Här avslöjar hon den unga kvinnans känsloliv på tröskeln mellan ungflickstillvaron och äktenskapet i en tid och en miljö, där kärleksäktenskapet och ett mot detta svarande nytt kvinnoideal höll på att växa fram.
Den enda utförliga beskrivningen av den aristokratiska salongen och de aristokratiska kvinnornas inbördes brevväxling återfinns hos Vilhelm Andersen i Illustreret Dansk Litteraturhistorie. Liksom dessa adelsfamiljers levnadstecknare, L. Bobé, framhåller han i synnerhet Charlotte Schimmelmanns (ungdoms)brev till den äldre väninnan Louise Stolberg för “deras många levande smådrag” från miljön och det politiska livet.
Charlottes och Ernst Schimmelmanns förlovning kan följas i brev från både henne och honom, och dessutom i brev mellan andra medlemmar inom kretsen. Man ansåg att Schimmelmann genom förlovningen inte gjort något lämpligt parti. Han kände sig därför tvungen att försvara sitt val genom att betona sin utvaldas ideala kvinnliga egenskaper och andliga kvaliteter. Även Charlottes mor ingrep. Hon förde en ivrig korrespondens, där hon underströk, att de unga på ett harmoniskt vis kompletterade varandra som ideala representanter för sina respektive kön och med gemensamma litterära intressen. Under dagarna fram till förlovningen utväxlade de, enligt modern, Rousseaus brev, som de om kvällarna viskande diskuterade i ett soffhörn.
Det är ju just hos Rousseau som tanken på det moderna kärleksäktenskapet, med kompletterande könsroller och andlig intressegemenskap, utvecklas. I uppfostringsromanen Émile (1762), definierar han i femte boken om kvinnan, “Sophie”, kvinnlighet med plikten att “behaga” och fallenhet för “koketteri”. Han ser häri det ideala motsatsparet till det maskulina begäret, som måste säkerställas och utvecklas genom en moralisk och estetisk uppfostran. Flickan måste lära sig att förvandla passionen till en innerlig känsla och att framträda med estetiskt förnuft. Kvinnans alternativ till mannens “frihet” blir hos Rousseau den andliga och lekamliga “skönhet”, genom vilken hon kan uppnå makt inte bara över sig själv utan även över mannen.
Av de efterlämnade papperen har L. Bobé återgivit Louise Stolbergs enda självständiga litterära försök, Emil: Ein Drama in drei Aufzügen, från 1782. Dramat bygger på ett efterlämnat brevfragment av Rousseau, där han skisserar en fortsättning på uppfostringsromanen Émile från 1762
I Charlottes och Ernst Schimmelmanns brev från förlovningstiden kan man följa upptakten nästan timme för timme, som ett spel mellan ett feminint koketteri och ett maskulint galanteri, som när hon i ett brev till Louise Stolberg den 20 oktober 1781 skriver: “Mitt hjärta hade bara en kort väg att gå för att förstå hans hjärtas språk. O! vad jag är lycklig! – Och ändå måste jag berätta för dig, – jag måste unna mig själv denna triumf: – jag behandlade honom i Köpenhamn med reservation, en kyla, som nästan fick hans hjärta att brista; jag låtsades som om jag inte förstod honom. Det som från första ögonblicket oroade mig, var inte ett misstroende mot honom, utan mot mig själv.”
Ett viktigt tema i detta och andra brev är, att Schimmelmann förekommer henne omåttligt “intressant” på grund av sin djupa sorg över sin första, nyligen avlidna hustru Emilie. Till hennes minne lät han i sluttningen på Sølyst uppföra “Emiliekilden” med det evigt gråtande ögat. Hon, som – medan hon levde – var en nästan andlig, eterisk skönhet, dyrkades efter sin död av kretsen som en symbol för den ideala kvinnogestalten. Och som sådan framhölls hon ofta för sin unga efterträderska. Detta har fått ett på samma gång helgjutet och bristfälligt uttryck i ett brev till Louise Stolberg från den första äktenskapstiden.
Brevet är, läst med nutidens ögon, ett helt litet erotiskt drama som med stigande intensitet arbetar sig fram mot höjdpunkten. Därför blir det, som väntat, också en antiklimax – skuggan av Emilie.
“Jag har åter tillbringat sex lyckliga dagar i Hellebæk tillsammans med min vän; i oblandad glädje har vi njutit av omgivningarna, och var dag har betytt ny lycka. Vi hängav oss fullständigt åt naturen och oss själva; det föreföll mig, som om denna behagliga ensamhet aldrig skulle ta slut. Vi hade tillbringat en hel dag på Kullen, en dag som jag aldrig kommer att glömma. Vädret var så vackert som det bara är möjligt och gynnsamt för vår lilla resa. Seglatsen i morgonstund var lika behaglig som lyckosam och vi passerade i vår lilla enkla båt en rysk flotta, som sedan föregående dag legat för ankar utanför Hellebæk. De majestätiska skeppen hissade just sina segel för avresa, precis som om även detta var gjort för vår skull. Vi gick i land vid en liten svensk by en och en halv mil från Kullen. Vi steg upp i vagnen. Ernst och jag höll hårt om varandra för att inte slungas ur. Ernst hade hållit mig ovetande om allt som väntade oss på denna hänförande väg, för att unna mig den överraskningen. I en förtjusande liten stuga tätt intill berget åt vi middag. På vår väg till klipporna var fyrmästaren vår enda guide; han lät oss bestiga deras toppar. Denna storslagna natur! Havet var nästan helt lugnt; vågorna skvalpade stilla vid foten av klipporna och skapade en kontrast till stenmassornas mäktiga uddar. Vi fann Emilias namn nästan helt intakt, inristat på hennes klippa; detta uppfyllde min själ mycket och berörde mig mer än jag kan uttrycka. E M och det sista A:et är fullständigt bevarade. På hemvägen var månen vår trogna följeslagare över havet och vi kom tillbaka till Hellebæk efter midnatt, mycket tillfreds med en härlig dag.”
(Charlotte Schimmelmann i brev från 1784 till väninnan Louise Stolberg.)
Men vad kände den unga hustrun? När vi idag försöker förstå brevets “bekännelse”, så är ett uttryck som “min vän” och “hjärtats språk” viktiga då de anger en annan form för passion än den vi skulle kalla erotisk. Även till formen är brevet förmodernt genom att vara ett stilistiskt mycket medvetet försök till naturlig brevstil, utan att den är vad vi idag menar med fri eller subjektiv.
Kärleks- och äktenskapsuppfattningen i de Reventlowska brevsamlingarna är nära förknippade med vänskapsbegreppet. Redan i Ernst Schimmelmanns brevväxling med ungdomsvännen August Hennings på 1770-talet, utgiven som En Brevvexling fra Struensee-Tiden, finns vittnesbörd om ett tidigt romantiskt vänskapsförhållande, framställt i högstämda, “sentimentala” toner. Det är samma stämning som präglar brevförhållandena i den Reventlowska kretsen, i synnerhet mellan nära släktingar som systrar och bröder, t.ex. mellan Julie Reventlow och Ernst Schimmelmann och mellan Louise Stolberg och J.L. Reventlow. Också mellan dem härskade ett “innerligt”, “själsbindande” förhållande, som uttrycktes i en brevstil som får den moderna läsaren att associera till kärleksbrev.
I de senare breven är den känsloladdade brevstilen nedtonad – eller snarare, det finns i dem en märkbar skillnad mellan en maskulin och en feminin uttrycksform. För männen tycks det ha varit tal om en ungdoms- och friarkultur, om ekvilibristiska stilövningar i den nya sensibiliteten och innerligheten, något de släpper i takt med tilltagande förpliktelser mot släkten, klassen och staten. Hos kvinnorna däremot spåras i takt med den tilltagande distansen till äkta mannen och upplösningen av ungdomskulturen ytterligare en förskjutning av skrivenergin till de intensiva brevväninneskapen.
Men samtidigt blir det tydligt att också de aristokratiska kvinnorna valde olika vägar. Den barnrika provinsaristokratiska Sophie Reventlow (1747–1822) identifierade sig med den form av skönhet som låg i den nya familjeidyllen och moderskapsutopin. Man kan läsa om den i En dansk Statsmands Hjem omkring Aar 1800 och i Vore opblomstrende Børn. Detsamma gjorde Sybille Reventlow (1753–1828), samtidigt som hon engagerade sig i sin mans ideella kamp för bondefrigörelsen och för skol- och upplysningssaken.
Precis som Reventlows i sina skolor var inspirerade av pedagogen Basedows idéer om naturlig inlärning och ett förhållande som bygger på förtroende mellan lärare och elev, praktiserade både Sybille och Sophie Reventlow ett familjeliv med ett mer intimt umgänge mellan de äkta makarna och mellan föräldrar och barn.
Charlotte Schimmelmann däremot, som förblev barnlös, och som befann sig i centrum för tidens rörelser i sin “Laterna Magica”, identifierade sig med en helt annan form av skönhet, som koketterande “skönande”, liksom hon i sina brevväxlingar även sökte sig ut över släktens gränser. Hon hade bland annat en mångårig brevvänskap med Schillers hustru, Charlotte Schiller, delvis publicerad i Charlotte von Schiller und ihre Freunde. Om möjligheterna och begränsningarna i Charlotte Schimmelmanns val vittnar å ena sidan hennes insats i salongen och som mecenat och å andra sidan hennes tilltagande nervösa åkomma och isolering inom kretsen, som en kvinna som hade överskridit sin miljös ramar.
Charlotte Schimmelmann var drivkraften bakom sin mans officiella handlande som mecenat, bl. a. i fonden “Ad Usus Publicos” och i “Videnskabernes Selskab”, liksom hon stod bakom hans informella mecenatsverksamhet bland både tyska och danska diktare, bl. a. Schiller, Baggesen och Oehlenschläger.