Hos mig är kärlekens makt så väldig, att den ofta nästan har slagit sönder min själ. Så skriver den finska författarinnan Aino Kallas i sin dagbok den 11 november 1918. Mens den väldiga “kärlekens makt” kan sägas vara den kraft, som driver fram hennes författarskap, placerer Maila Talvios författarskap sig centralt i de nordiska ländernas debatter om sexualmoral och inspirerades av bl a Ellen Key. Bakom upplysningsidealen kan man läsa en sammanhängande berättelse om kvinnlig sexualskräck, pessimism och dödslängtan.
Tag: Salongskultur
Finska Minna Canth blev i ett slag ensamförsörjare, affärskvinna och författare. Istället för att enligt dåtida gängse bruk nöja sig med att föra en änkas enkla och tillbakadragna liv, kom hon att bli den mest omtvistade författaren inom finsk realism, och den som gav gestalt åt det finska dramat.Sedan dess har hon varit en av de mest spelade dramatikerna i Finland, och vid sin död fick hon en nationalhjältes eftermäle.
Wendela Hebbe, under 1840-talet verksam på Sveriges största och mest förargelseväckande tidning, Aftonbladet, har gått till historien som rikets första fast anställda kvinnliga journalist. Men hon var mycket mer, hon var vår första kvinnliga litteratör. Hennes lilla salong i arbetsrummet i Gamla stan blev snart en samlingsplats för den nya andans män. En krets av fria litteratörer, som innebar något nytt, en politiserad litterär kultur.I Wendela Hebbes journalistik är tidens sociala tendens märkbar, men den kan vara svårare att upptäcka i hennes författarskap som är ovanligt mångstämmigt och prövar olika genrer, från romantiska texter och vardagsprosa till folklivsskildringar. Wendela Hebbe publicerade under perioden 1846 till 1850 artiklar med avsikt att ge offentlighet åt den misär som främst kvinnor kunde leva i. Samtidigt är Wendela Hebbes litterära produktion ett intressant exempel på hur svårt det var för kvinnlig livserfarenhet att finna sin litterära form. Hon saknade en passande genre för detta.
Thekla Knös gav vid närmare fyrtio års ålder ut dikter som i allt väsentligt ansluter sig till en glad, from och ombonad hemidealism. Av sin samtid sågs hon som en typisk exponent för vardagskulturen. Den samtida kritiken berömde hennes dikter och såg i hennes lyrik bekräftelse på tesen om att konstperioden i historien var slut. Dikten, poesin, hade därmed ingalunda spelat ut sin roll men hade fått en ny uppgift: att förgylla vardagen. Därmed öppnades också det poetiska fältet för den kvinnliga poeten.Hennes intresse för barn är påfallande. Hon skriver inte bara om barn, hon skriver också för barn och hennes karriär som kvinnlig författare är därmed tidstypisk. Dessvärre hamnade hon där så många kreativa och frustrerade kvinnor förr slutade sina liv, på sinnessjukhus.
Magdalena Sofia, “Malla”, Silfverstolpe höll den i Sverige mest kända vittra salongen, under 1820- och 1830-talen frekventerad av en rad av tidens berömda, manliga författare. Genom sin kontakt med dessa illustra män har Malla Silfverstolpe gått till historien, medan hennes egen person och hennes individuella bidrag till salongskulturen har kommit i skymundan.Hennes stora memoarverk, utgivet postumt i fyra band, är på en gång det viktigaste dokumentet om den svenska salongskulturen och den intressantaste kvinnolitterära text som framkommit ur denna kulturmiljö. Denna aspekt har negligerats och verket har i första hand uppmärksammats som historisk källa för kunskapen om tidens berömda män. Genom sin ingående undersökning av känslans villkor ger emellertid hon en unik inblick i kvinnolivets och kvinnokulturens motsättningar under det tidiga 1800-talet.
Runt sekelskiftet 1800 blomstrar salongskulturen i de dansk-tyska aristokratiska miljöerna i Danmark. Sett i ett skandinaviskt sammanhang är den mest intressanta av dem Charlotte Schimmelmanns europeiskt kända och besökta salong. Som hustru till Ernst Schimmelmann, Danmarks finansminister, och även statsminister, hade Charlotte Schimmelmann ett omfattande umgängesliv med mycket representation. Men hon såg också till att hon alltid hade en krets av lärda och konstnärer samlade omkring sig. Genom att samla hovfolk, adel, diplomater och medlemmar av det högre ämbetsmannaståndet i sin salong placerade Charlotte Schimmelmann sig i fokus för tidens politiska begivenheter.Sitt rykte som salongsvärdinna vann hon emellertid som “skönande”, beläst och välorienterad inom de nya, europeiska strömningarna inom vetenskap, filosofi och litteratur, och som drivkraften bakom sin mans mecenatsverksamhet. Som salongsvärdinna byggde hon en bro mellan det centrala Europa och det provinsiella Danmark, mellan storpolitiken och det andliga livet. Men under sitt sista decennium var den Schimmelmannska salongen bara en skugga av sig själv.
Danska Friederike Brun höll salong i över 40 år. Hit kom berömda konstnärer som C.E.F. Weyse, D.F.R. Kuhlau, Jens Baggesen, Adam Oehlenschläger, Just Mathias Thiele, Bertel Thorvaldsen, J.L. Heiberg och många utländska gäster. Salongen var ett slags öppet hus och hade sin guldålder under åren 1810–16. Under dessa år var sällskapslivet intensivt, särskilt på mottagningsaftonen en gång i veckan. Under middagen och senare i pauserna mellan musik, levande tablåer och uppläsningar förde man kultiverade estetiska samtal, och underhållningen bestods av de besökande konstnärerna och av dottern Ida.Friederike Brun skriver från sin barndom till sin död. Hon ger ut femton band, framförallt de tidigare gör succé. Ändå måste hon ses som en övergångsfigur, liksom hela salongskulturen är ett övergångsfenomen – mellan en feodal och en borgerligt dominerad kultur. Hon och hennes salong är uttryck för en levd utopi om en tredje väg: mellan feodalism och kapitalism, mellan det kvinnliga och det manliga som skarpt åtskilda sfärer. I salongen möts motsättningarna under en kort tid.
De franska preciöserna skapade på 1600-talet egna salonger som protest mot den vulgära hovkulturen under Henrik IV. Dessa salonger blev eftertraktade mötesplatser för den kulturella eliten. Salongens centrum blev det själfulla samtalet som ofta försiggick i budoaren, det intima rummet. Mellan hovkulturens representativa salongssal och borgerskapets privata vardagsrum ger salongskulturen plats för speciella umgängesformer, skapade och styrda av de spirituella värdinnorna, som alltid spelade en dominerande roll.Man konverserar inte, utan samtalar uppriktigt och hjärtligt om intima, politiska och kulturella ämnen. Den nordiska salongskulturen utgör en mildare, sammantvinnad variant av den preciösa och den förromantiska salongen. På 1700-talet och i början av 1800-talet talar de bildade i Norden flera språk. De europeiska strömningarna sugs därför snabbt upp i motsvarande nordiska kulturskikt. Salongskulturen är sparsamt beskriven i litteraturhistorien. Och nämns salongsvärdinnor, så är det på grund av de kända män som gästade deras salonger. Men värdinnorna skapade också själva konst.
Växlingen från 1700- till 1800-tal kännetecknas i Europa ideologiskt av etablerandet av en kulturbärande medelklassfamilj där den romantiska idealiseringen av kvinnan som dels Guds och naturens moder, dels den omedvetna och främmande delen av mannens mänsklighet bidrog till ett samgående av de äldre kvinnotyperna, husmodern och salongsvärdinnan, i den romantiska intimsfärens kvinna. Romantiken gav på det viset kvinnan en kulturell position enbart i kraft av sitt kön, något hon inte tidigare hade haft och snart förlorade igen.Den romantiska intimsfären var gemenskapen mellan könen, som skulle förverkliga romantikens filosofi och religiösa livsinställning. I uppbyggandet av kvinnornas nya intimsfärsidentitet kom kvinnolitteraturen att spela en avgörande roll. Den förmedlade och införlivade inspirationen från den stora europeiska rörelsen.
I Danmark och Sverige bildades några framträdande, litterära samlingspunkter i de miljöer, där litteraturen och litteraturförmedlingen höll på att bli en borgerlig verksamhet. En sådan samlingspunkt skapade Karen Margrethe Rahbek på Bakkehuset vid Valby Bakke utanför Köpenhamn. Hon gjorde sig och sitt hem till centrum för en skiftande krets av litterärt intresserade vänner, vilka samtidigt var sin tids litterära allmänhet. Hon och hennes man blev var och en på sitt sätt “barnmorskor” för en ny diktargeneration.Att Bakkehuset fick ett nästan mytologiskt skimmer redan i sin samtid förklaras bland annat med att det blev en symbol för frigörelsen från det tyska och aristokratiska inflytandet och mecenatsystemet. Det var Kamma Rahbeks uttalade önskan, att det bara skulle talas danska. Likaså gjorde hon en dygd av att det bland Bakkehusets gäster inte fästes stort avseende vid titlar och rang. Hos Kamma Rahbek var det de mänskliga kvaliteterna som räknades. Genom myten Kamma Rahbek har en manligt dominerad litteraturhistoria medverkat till att definiera den moderna kvinnligheten som “det andra”.