Tag: Kriminalitet

De underjordiska källorna

Kerstin Ekman är litterär arvtagerska till Elin Wägner, och vän av hennes bitande samhällskritik och starka patos. Hennes omfattande författarskap uppstod ur ett antal detektivromaner, men genomgick sedan en utveckling bort från kriminalgenren, samtidigt tog författaren med sig deckaren in i romanen.Författarskapen rummer kontroversiella gudsuppfattningar och metafysiska antydningar, som markerar ett trots och en kamp mot de manliga ideologier som i årtusenden inlemmat kvinnan i ett mönster där hon djupast sett måste kämpa mot sig själv. Kerstin Ekmans böcker är sinsemellan mycket olika. Hon provar ständigt nya former. De rör sig dock alla om kärlekslöshet och kärlek. Och om att resa i språket genom en ständig förvandling mot en mittpunkt i människan, “en punkt där hon är hemma hos sig själv”.

Ond tid

Med böckerna om Hilke Thorhus skapade Kim Småge en förelöpare till det som under 1980- och 1990-talet både nationellt och internationellt skulle explodera som en självständig genre: kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. Hon slog in en kil i det maskulint dominerade område som norsk kriminallitteratur dittills hade varit. Småge och de kvinnor som har följt i hennes spår har visat att kvinnosynvinkeln både kan berika och förnya den kriminella intrigen.En annan norsk författare, Elin Brodin, har sedan debuten 1983 skapat ett stort prosaförfattarskap som inte bara omfattar romaner utan också barn- och ungdomsböcker och debattböcker. Det samhällskritiska engagemanget går från kritik av barns och ungdomars villkor över behandlingen av narkomaner och sjuka. Tematiskt kretsar hon kring det ondas problem i en normlös kultur, där våld och naturförstörelse florerar. Hennes projekt är att krossa idyllen.Mari Osmundsens (pseudonym) författarskap kan på många sätt jämföras med Elin Brodins. Som politiskt medvetna kulturkritiker sysslar båda med frågan om mänskligt lidande och skuld i vårt moderna, förfrämligande samhälle, och de står båda med ena foten i den socialrealistiska romantraditionen. Men medan Elin Brodin skildrar det katastrofala, tycks Mair Osmundsen mer intresserad av att förmedla en tro på att till och med den mest obetydliga människa kan mobilisera en ofattbar inre styrka och kärlek.

Skräckromantik och psykologiska rysningar

Huvuddelen av Aurora Ljungstedts populära författarskap, som utkom i nio band 1872–82, består av kortare historier, ibland sammanförda till en större helhet genom ett återkommande persongalleri. Hennes vanligaste pseudonym, Claude Gerard, är hämtad från en av Eugène Sues parisromaner och hon kan sägas vidareutveckla 1840-talets spänningsskapande följetonger med borttappade brev, hittebarn, intriganta skurkar och mystiska skeenden i psykologisk riktning. Aurora Ljungstedts intriger är alltid välkomponerade och hon tillmötesgår publikens krav på att lasten skall bestraffas och dygden belönas. I hennes rika novellproduktion finns renodlade exempel på skräckromantik, men också skickligt utarbetade kriminalnoveller. Hennes ofta färgstarka kvinnliga brottslingar och intetsägande manliga brottsbekämpare återspeglar allmänna tendenser i tidens kriminallitteratur.