I det tidiga 1950-talet inleds ett av de stora svenska författarskapen med en drömartat fragmentarisk bok om tre unga flickor. Det är den unga Birgitta Trotzig (född 1929) som nu debuterar med Ur de älskandes liv, 1951. Dess inledande mening lyder: “Som barn var Aimée alltid hungrig.” Hungern blir i denna bok strävan att nå ut över jagets gräns, att nå fram till det livsväsentliga du-et – detta skall förbli en grundläggande tematisk och stilistisk rörelse i författarskapet.
Ur de älskandes liv berättar om ett val av konstnärlig identitet för att skriva detta begär efter den andre. Det handlar först och främst om att bryta sig ur den esteticerade kvinnlighetens fängelse. Berättelsens unga kvinna tycks först smälta samman med det omslutande kvinnorummet. Men bortom den narcissistiska inneslutningen hotar förstening, flickan ser det i bilden av modern: “modern framför spegeln … orörlig som en sten”.
Flickan förs ut över en gräns där det innestängda jaget kan lösas upp. En biologisk process – det könsliga brister fram: “könshårets triangel: som om ett ludet mörkt parasitdjur sugit sig fast i hennes sköte och svällt av hennes blod”. Mot bilderna av den innestängda kvinnans sidenhölje står syner av kroppar som öppnar sig, får sprickor: “som om en sjukdom frätte sig utåt inifrån dem själva” – en annan sorts kvinnlighet än det ombonade rummets. Och jaget möter världen i trakter som är den litterära modernitetens: i en vision av staden Paris’ husmassor och människoströmmar.
Birgitta Trotzigs andra bok Bilder, 1954, en samling prosalyriska skisser, utmejslar en andra estetisk grundhållning i författarskapet – reduktionen, avskalningen. Genom prosadikternas värld av främmande kroppslighet och urtida tystnad talar en kristen mystik med centrum hos den sårade kroppen. Med mystikens traditionella bilder: rosen på livsträdet, rosen som är ett sår. Ett språk som samtidigt, i modernistisk anda, skildrar något som omedelbart kroppsligt är. “Såret: en slätt av ljumt slemmigt kött”.
Med De utsatta, 1957, med undertiteln “En legend”, får den trotzigska berättelsevärlden sin grundläggande prägel – det är en värld sargad av våldet och krigen. I ett 1950- och tidigt 1960tal, som är folkhemsbygget och kallakrigsideologierna, för Birgitta Trotzig in något annorlunda: ett landskap av död och förintelse som kräver att bli sett.
“Jag är född -29. Det vill som historiskt perspektiv säga: grund för allting, det stora känslonärmevärdet, bottenupplevelsen som bestämde alla kommande värden och värderingar är det som kallades ‘kriget’ – det totala mörkret, den totala orättfärdigheten som innefattade judarnas parkbänkar i 30-talets Tyskland, tortyren, utrotningslägren, ockupationerna, bombardemangen, flyktingarna. Förstörelsens stora tradition.”
(Hållpunkter, 1975).
De utsatta börjar i det nästan tomma: “– åt inget håll mötte ögat något motstånd”. Ur detta intet skapas, som ur ett födande hav, en by i “provinsen Skåne” i “ofärdens tid”, krigen mellan Danmark och Sverige under det sena 1600-talet. Inne i det historiska stoffet växer en religiös problematik, om den frånvarande guden, och en existentiell: om “människans ensamhet mellan sina väggar, inne i sin kropp”.
De utsatta utmejslar ett tema som skall vidareutvecklas genom författarskapet: en strid mellan två slags världsuppfattningar, där den ena är förbunden med den födande kroppen, barnet, gränstillvaron, och den andra är knuten till den gränssättande lagen, den religiösa och samhälleliga maktens ordning.
Berättelsens huvudperson, prästen Isak Graa, är en längtande och hungrande, samtidigt en förvaltare av den straffande patriarkala religion som han ärvt efter sina fäder, dessa som “visste att barnet liksom kvinnan är av naturen, och att naturen är ond”. Han samlar en skatt av rättfärdighet till Herren: “lagens ord förkunnat, ordens tjänst förrättat helgdag som vardag”.
Först när denne präst har drivits ner i den yttersta utsattheten och förnedringen låter berättelsen honom komma till en befrielse. Där sker en förvandling av honom själv, men också av berättelsen, som når en lyrisk höjdpunkt i förvandlingens hymner. Den lagiske fadern träder ut ur jagets krossade skal och möter den andre – den lidande Kristus förkroppsligad i Isaks dotter, det förnekade barnet, den förnekade kvinnan: “Nu hukar jag ner under din ögonbåges låga valv av ben, nu inträder jag i ditt blods trånga krets; nu är din smärta min att krossa mig, nu är din ängslan min att upplösa mig.” “I dig är jag uppstånden.”
Birgitta Trotzigs berättande återknyter till genrer som legenden, den bibliska berättelsen, klagosången, hymnen – men nästan alltid så att den äldre förlagan “smutsas ner”. Legenden om Isak Graa omskriver Kristi lidandeshistoria så att den fjärmas från varje föreställning om en vacker passionsberättelse. I plågsam detalj skildras hur den ynklige Isak Graa tvingas bli en del av “tiggardjuret”, sedan en av de i “dårkistan” fastkedjade. Här hos de sårade lever den korsfäste: “hans kropps dödsstund var i dem”. I “en underlig kropp av bara nötta, fläkta, slitna, bräckta, sölade kärl; knäckt, solkad, skev; skriande; färdig att brista i orenlighet, dött stoft.” Från denna låga position kan rörelsen uppåt ske, mot lovsången över det levande jordiska, som när Isak Graa till slut ser dottern:
“Och hennes ansikte utandades eldens doft som en dagg; som en frukt var det med huden full av frisk sötma; det söta blodet strömmade och doftade genom dess veka värme; och det var en levandes ansikte.
Ett tempel var hon, ett altare och en lovsång: den fula.”
Den havandes tal
Så är prosalyriken en grundform i Birgitta Trotzigs författarskap. Den växer fram ur en “kvinnlig” motivsfär: betraktandet av det späda barnet i Bilder. I Ett landskap, 1959, med undertiteln “dagbok – fragment 54–58”, blir en kvinnas havandeskap utgångspunkten för reflexioner kring konst och liv – det är en kvinna som rör sig i Paris, det modernistiska skapandets hemvist. Ett landskap formulerar, i linje med den modernistiska traditionen, tanken – och önskan! – om Författarens död: “Språket: upprättandet av ett förhållande till verkligheten. Träda i förhållande till verkligheten – gå in i den, krossas, krossas till slam, försvinna och ständigt försvinna mer.”
Birgitta Trotzigs Sammanhang – material, 1996, förenar åter en rad olika skrivsätt, hämtade ur prosalyrikens, visionens eller bönens språk. Undertiteln “material” pekar mot språkets förbindelser med det materiella, med stenen och skärvan, med det ännu oformade i människan: “tillbaka till barn; till sten; till ingenting – ingen-ting”.
Krossandet av jaget är i Ett landskap oupplösligt förbundet med födelseprocessen. Där skapas en sorts havandeskapets tal som bär insikten att den födandes verklighet är “att dö för att en annan ska leva”. I denna födelse- och dödsprocess finns möjligheten till förening med den andre: i jag-offret, i den utgivande kärleken. Den älskande och behövande människan får sin levande bild i något som liknar den födande kvinnokroppen. I ett bejakande av dess utsatthet, som obönhörligt bryter upp jagets gränser:
“I mitten av mitt liv är det gapande såret. Brist. Och vilken brist! Den djupa blottade hungern.
Vid minsta rörelse går det upp och jag blöder hejdlöst, hejdlöst, omöjligt att dölja – vem som helst kan se in i mig, jag är bara en öppnad kropp.”
I Ett landskap kritiseras det moderna arbetslivet utifrån kärlekstanken. Arbetets organisering och hierarkisering måste ske “i rimlighetens namn, saktmodigt och med omsorg om det levande och växande som är under ens hand”. En omsorgsetik antyds i anslutning till Simone Weils utläggningar om arbetet – i den svenska traditionen finns en bakgrund i Ellen Keys skrifter kring kärleksarbetet.
Parisbildens centrum blir kyrkan som är en livmoder: “Nôtre Dame, en livmoderhålas mörker. Stengrottan, människogrottan som är i födande”. Den havandes tal för oss in i en existens där plats och händelse, rymd och process inte kan tas isär. En “människogrotta” “som är i födande” – vad är inre, vad är yttre? De olika sätten att existera vecklas in i varandra. Gränsen mellan jag och värld, mellan “kultur” och “natur” löses upp.
Den havandes tal förbinds med modernismens kritik av betydelsen, av konsten som representation. Konsten blir något föremålsligt, kroppsligt, kanske tydligast i samlingen Ordgränser, 1968, en prosalyrisk reflexion över konstens villkor. I fragmentets form berättas här om några trasiga utsatta människor – en gammal rysk målarinna i Paris, en vilsen poet i Toscana eller i Prag. Genom deras berättelser söker den skrivande det levande ordet – ett ord, som kan bryta igenom samtidens kakafoni av “formler, paroller, definitioner”, allt detta som döljer levandets yttersta smärta.
Bokens sista fragment tilltalar en lidande medmänniska – det kunde ha blivit en vackert rörande avslutning: “Du min sönderbrutna nästa”. Men det handlar om en människa “på den hårda ön, inspärrad i plåtburen”, förvandlad till “en skrikande obegriplig massa i vilken allt levandes upphörande härjar.” En människa bortom varje möjlig berättelse: “tiden löper blind och stum fram genom dig, vem kan någonsin få veta något egentligt om detta”. Slutorden, riktade till ett gudomligt du – “Detta har du kastat i vågskålen oss till upprättelse” – framstår som ett hån och på samma gång ett paradoxalt bejakande. På samma sätt som texten Ordgränser är ett berättandets ständiga sammanbrott: “hur skulle det kunna meddelas”? – och samtidigt den oavlåtliga strävan mot det levande språk som kanske finns bara vid den gräns där “allt levandes upphörande härjar”.
Birgitta Trotzig är under hela författarskapet verksam som intellektuell. Hon reflekterar, i bl a Utkast och förslag, 1962, över konstnärens roll i det moderna samhället. Jaget och världen, 1977, diskuterar modernismens tradition av “Ifrågasättande, ur-sadeln-kastande. Motbild, Motspråk.” Här analyseras också det egna författarskapet: “jag arbetar med en slags prosapoesi – arbetar så att säga i ett i all evighet retarderat moment av språktillblivelse. /… / upplever språksvårigheten som ett slags existensvillkor: man är ständigt i språkets själva begynnelse och upplever utan uppehåll hur hotat det är”. Blicken riktas mot dialogens nödvändighet: “Dikten kan inte naivt ta en tyst sten ur naturen. Den är alltid i strid med vad orden redan har använts till. Dess rike upprättas i ständig kamp med de förvärvade och nedärvda betydelserna.”
Mellan födelse och död
I essän “Hållpunkter, hösten 1975” skriver Birgitta Trotzig: “Det stora problemet är förfärande enkelt. Ett kort lopp mellan födelse och död. Att människovärlden borde vara en kärleksgemenskap. Varför är den inte?” Denna inriktning på livsloppet i dess helhet finns i alla hennes berättelser. En berättelse från kusten, 1961, börjar: “En långfredag nästan fyra långa årtionden innan sekelskiftet 1500 föddes ett flickebarn i Åhus” – och slutar med flickans död: “Så sänktes hon i havet och var försvunnen.”
Om De utsatta följde den lagiske mannen skall En berättelse från kusten röra sig närmre den andra polen i det trotzigska människolandskapet: den födande kvinnan. I denna krönikeartade berättelse glimmar förlusten av en mor gång på gång fram som en vass skärva. Var finns hon som skulle lindra människors nöd? Inte i den officiella religionens modersgestalter: “deras leenden var för söta”. Något annat än detta söta lyfts fram i hastiga glimtar: en amulett funnen på en krigsskådeplats på andra sidan Östersjön, “bilden av en moder med ansiktet nästan bortnött” – kanske bilden av en gammal fruktbarhetsgudinna. Gudinnans nötta kropp förbinds i berättelsen med den förtrampade modern Merete – hos henne skymtar en frälsande kärlek, en levandets källa. Men Merete våldtas av stadens styrande, och dödas av en mobb. Det sker “det år då befolkningen i dessa trakter allmänt hade väntat att yttersta domen skulle äga rum” – men domens dag är i denna berättelse ett ständigt pågående: mordet på den lilla kärleksgestalten.
Kärlekens oupplösliga förbindelse med döden är ämnet för Sveket. En berättelse, 1966. Den varierar det motiv som gestaltades av Selma Lagerlöf i Kejsarn av Portugallien: den svåra kärleken mellan en far och en dotter – hos Trotzig är det på samma gång konflikten mellan det som är “förnuft, ord, framtid” och det som finns på andra sidan ordgränsen: “en galnings leende, en dröm, en sönderslitande sötma”. Fadern, Tobit, skyr det hotfullt upplösande som kärleken visar sig vara – hans hjälplösa kärlek till dottern och det brutala sveket mot henne vävs obönhörligt samman.
Ett världskrig skymtar i Selma Lagerlöfs berättelse som en betydelsediger bakgrund. I Sveket har världskrigen hunnit bli två: man befinner sig i ett efteråt som inte bara gäller den förkrossade fadern, utan alla människor i slaktandets århundrade.
Texten frågar: “Hur kunde kärlek så bli till förstörelse?”. Berättelsens svar blir inte att psykologiskt förklara utan att själv röra sig bortom tematiska och formella gränser. Så uttrycks i prosalyrikens form den kärlek där människan vattras “som sand under vågor”, samtidigt som berättelsen oroande dröjer vid bilden av människan vid det äckligas gräns, hon som offras “hjälplös utan egen styrsel”. Skrivarbetet blir att göra den offrade igenkännlig och erkänd, denna främmande med svekets outplånliga ristning: “det förnedrade förstörda barnansiktet”.
Är inte Birgitta Trotzig egentligen en lyriker? De intensivaste partierna i hennes verk har det prosapoetiska fragmentets eller den lyriska visionens form. Men berättelsen om “loppet mellan födelse och död” framstår som en nödvändighet. I Sjukdomen från 1972 handlar den om den efterblivne Elje, “född en marsnatt 1914, året när världen överallt snart skulle ligga i brinnande krig”. Länge rör sig berättandet i ett modersfrånvarons landskap, som framför allt är ett sönderfallande språk: “Allting vänder sig inåt. Det är angripet av något vitt. Det fungerar inte” – det är Eljes blick på världen, men också berättandets, när det rör sig från den sammanhangslösa yttervärlden in mot mentalsjukhusets vithet.
Eljes och berättelsens liv har en andra sida: en tillvaro där fadern är allt. Fadern är den förnedrade arbetslöse proletären: “hela hans kropp värkte efter ordning som efter att förbindas.” Ordningens livsverk blir då sonen, som undervisas i läran om den hierarkiska världsordningens straffande Gud.
Så förebådas, i skildringen av modersförlustens värld och i porträttet av den vilseförde proletären, den följande skildringen av det fascistiska kriget. I ännu en dialog med Lagerlöfs Kejsarberättelse förs sonen in i galenskapen. Elje får sinnessvagt parodierande formulera patriarkens lära: “– hugg av och våldta, ropade kejsaren, hugg av och våldta in i minsta fertila skrymsla! Mina härar! Mina härar! Mina herrar! Skär av och begrav, skär av och begrav!”
Parodin blir verklighet. Ur skildringen av Eljes sönderfall växer visioner av världskrigets fasor, i ett språk som återknyter till apokalypsens genrer, en Johannes uppenbarelser eller en Valans spådom. Slutackordet blir ett sorgens avsnitt där kvinnomördaren Elje i sin dödsstund hör “det gråta i jorden”. Och berättelsen kan äntligen teckna den sönderfallna världen som ett helt: “den dödsdömda födande jorden”. Så följer berättandet de gamla riternas och myternas förlopp: en rörelse allt djupare ner mot sorgens och förlustens trakter, där det slutligen – renat, förlossat – ska mynna i ordet, ett tilltal som tar formen av en bön. I Sjukdomen lyder den: “Förbarma dig”.
Den ur kriget födda moderna världen träder fram som en det bländande ljusets värld, en Kafkas värld där människan rör sig hjälplös: “I det flammande dödande ljuset växer den lille mannen fram som en insekt. Gatorna löper gryningstomma. Han löper med dem. De löper med honom. Som en fluga arbetar sig fram över det oöverskådligt belysta tomma. Bara han kunde komma ur ljuset. Men gryningen flammar som en triumfsång över allt och alla: alla portar är låsta, alla fönster förhakade. Han kan inte komma undan.”
(Sjukdomen, 1972).
Den stora berättelsen Dykungens dotter, 1985, bildar en motpol till Sjukdomen i det att modern, och med henne havandeskapets och födandets kropp, förs in i berättandets centrum. En kvinna kommer vandrande genom ett svenskt 1900-tal. Hon bär ett nytt liv inom sig, därför bär hon också död och mörker – Birgitta Trotzig skildrar den havandes liv som den dubblerade kroppens liv, den som rymmer liv och död i en alltomfattande ambivalens. Så dominerar här den “karnevaliska” världsuppfattning som går som en underström genom hela Birgitta Trotzigs verk – den där livet är ett sammantvinnat helt av skapelse och undergång.
Birgitta Trotzigs kvinna – Mojan kallad efter det skånska barnordet för mamma – är tecknad i några få, elementära drag. Hennes styrka, hennes arbetsamhet – hon kommer från det fattigland där levande var detsamma som tyst, hårt, arbete. Hennes rädsla, efter den första kärlekens förvirrade hängivelse, för allt det som kan få henne att glida ner i djupet, bort från de “tillhörigas” värld. Ett grundtema blir Mojans och samhällets skräck för barnet i dess förbindelse med gungflyet av liv och död.
“Så gick tiden, så stod tiden stilla”, heter det i berättelsen. I den av krigen och sveken präglade världen får denna formel en biton av leda eller skräck: skall den bara fortsätta, människolivets ständiga avdrift mot förstörelsen? Men så, vid sidan av den historiska tiden och livsloppets tid, skapar berättelserna i det lyriska fragmentet en förvandlingens tid. Här bryts det lineära förloppet, här blir födelse och död, “paradis” och “vargtid” ett i vartannat. Den hungrande är innanför gränsen till den andre. Skadat liv är början till liv – Mojan ammar en flicka som är den nya skapelsen: “Jorden är ännu liten. Hon sticker sitt ömma bröst i munnen på den och ger den di.”
Dykungens dotter anknyter till den svenska arbetarlittaraturens tradition: skildringen av modernitetens genombrott sett ur en arbetandes perspektiv. Liksom hos Moa Martinson ligger centrum hos den havande kvinnan och modern-dottern. Men utsiktspunkten är en annan: ett samhälle på väg att bli “apatins gråvita stad” – “där allt levande, det mjuka köttet, växterna, djurvärldarna, allt mjukt organiserat och uppbyggt ska gå under. Och vilkens andes värld elektriskt strålande ska råda? Vindarnas röster i den stora Världs-Klyftan. “
Mer renodlade framträder förvandlingens fragment i prosadiktsamlingen Anima från 1982. Här är den långa livsberättelsen om “avdriften” pilsnabbt sammanfattad: “Hur växer ändå isögonen fram / den djupa kylan.” Vid sidan av dessa sönderfallets ristningar skapar Anima bilder av livet som ett sammanhängande helt. Förbindelsen mellan kosmiskt och jordiskt och mänskligt frambesvärjs av ett jag som “ser in i det gröna”: “på vad sätt är jag skild ifrån det, jag är inte skild ifrån det, jag är till i ett öga”. Synbilder, minnesfragment, drömmar, främmande diktrader vävs samman för detta seende som inte skiljer avlägset från nära, fjäril från människa, myt från livshistoria: “allt är rötter, förbindelser, blodomlopp”.
Dragen av legend och rit finns också i de kortare berättelserna. Levande och döda från 1964 rör sig kring ett tema om sårbart utsatt levande ställt emot förskansning och förstening, en kamp som förblir oavgjord. I I kejsarens tid, 1975, renodlas sagoanknytningen och koncentrationen till några grundläggande element: – en mor, en far, en dotter, en kejsare. Där är ett rike vars centrum är den stora fångön, “byggd av is, svarta murar och blod”. Ett rike som en dag skall rämna. Och kejsarens stympade lik komma flytande i vattnet.
Mer uttalat än i Birgitta Trotzigs berättelser knyts här band till besläktade diktare – Anna Achmatova, Rainer Maria Rilke, Paul Celan, Marina Tsvetajeva, Boris Pasternak. Fragment ur deras dikter eller livshistorier träder in och befruktar den trotzigska världen, koncentreras till blixtsnabba porträtt eller förvandlas till element i en ny kosmogoni.
Denna dialog med besläktade författare bildar grundstommen i Birgitta Trotzigs essäer, en viktig beståndsdel i författarskapets helhet. Samlingen Porträtt, 1993, har undertiteln “Ur tidshistorien”. Det handlar om att se författarskapen i sin tid, men inte som avtryck av den, utan som passager in till dess djupaste verklighet. Som det heter i essän om Anna Achmatova: “Somliga författarskap är som en hemlig port rakt in till sin epoks verkliga liv”.
Något liknande kan sägas om Birgitta Trotzigs eget verk. I en förbistringens tid har någon lagt örat mot jorden och hört den gråta. Ett öga har sett: sveken, mördandet, samtidigt den oavbrutna nya skapelsen. En dialogens och nyskapandets författarauktoritet har växt fram, där de gamla patriarkala traditionernas språk luckras upp i en livgivande nedåtrörelse. Samtidigt som nutidsspråket befruktas av legendernas, martyriernas, sagornas och lovsångernas klanger – en sådan rikedom.
I “Ormflickan” ur I kejsarens tid, 1975, skildras något som kanske är Den Skapande Kvinnan i Birgitta Trotzigs värld – en förvandlingens gestalt, med rötter hos de fornhistoriska läkekvinnorna. Skilsmässan från den gamla världen leder henne ut i gränsvärlden mellan natur och kultur, mellan jag och värld, där hon erfar att tillvarons alla språk ytterst är ett enda: “Kiselstenens tal är ett, eldstjärnans och dödsplanetens ett annat – mörkersvävande – svärmarfjärilens ett tredje, människans ett fjärde, men allt är ett enda ropande språk”.