Print artikeln

Gasmaskmadonnan

Skriven av: Helena Forsås-Scott |

“Säg, fröken Pennskaft”, invänder en självbelåten skåning i ett försök att komma till rätta med den unga journalistens chockerande radikalism, “skulle ni inte bra gärna vilja vara en man?” “Nej”, replikerar Pennskaftet, “men skulle inte ni?”

Holmström, Tora Vega (1880-1967) (sv.): Cilia. 1923. Olja på duk, privat ägo. Foto: Geert Nicolai Vestergaard-Hansen

Replikskiftet står att läsa i Elin Wägners (1882–1949) roman Pennskaftet från 1910, och till skillnad från skåningen kan läsaren inte undgå att engageras av den kvinnliga självkänsla som romanen gestaltar. Den har sina förutsättningar i en ny kvinnogenerations ekonomiska oberoende, yrkesstolthet och gränslösa optimism inför den framtid som snart kommer att medföra fullständiga medborgerliga rättigheter. Redan i Norrtullsligan, 1908, hade Elin Wägner tecknat samtidens “Självförsörjande Bildade Kvinnor”, men i Pennskaftets insidesskildring av arbetet i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt har hon lämnat ett unikt bidrag till den nordiska 1900-talslitteraturen. Romanens rösträttskvinnor får hänge sig åt hela det spektrum av insatser som skall förändra det patriarkala samhället, från kontorsrutin och tidningsförsäljning till föreläsningsturnéer och valkampanjer.

“Pennskaft” blev i Sverige omgående beteckningen på kvinnliga journalister över huvud, men det är värt att lägga märke till att Pennskaftets ambitioner inte är tillfredsställda i och med journalistyrket. För sin vän Cecilia förklarar hon att “jag skrifver för att lefva, och jag lefver för att bli klok och kanske en gång kunna författa”. Orden pekar rakt in i den roman som journalisten Elin Wägner har åstadkommit. Dessutom hade hon vågat sig på att revidera ett verk av själve August Strindberg: hennes Pennskaftet kan läsas som en kritisk replik till Strindbergs Taklagsöl, 1907.

När Pennskaftets kvinnor på valnatten firar sina framgångar bland folkmassorna på Gustaf Adolfs torg gestaltar de samtidigt en antites till Taklagsöls kvävande, tillslutna rum. Se här, säger Elin Wägner i sin roman, hur en patriarkal världsbild som Strindbergs är baserad på en osäkerhet och rädsla som hämmar livets krafter, och se hur annorlunda allt skulle te sig om mannen vågade erkänna kvinnan som sin jämlike. I sitt tal inför Fogelstads första kurs 1922 underströk Elin Wägner hur väsentligt det var att kvinnorna arbetade på att frigöra sig för att “finna en egen form”. Pennskaftets provokativa revidering av en Strindbergstext är Elin Wägners första allvarliga försök att bryta med de etablerade litterära formerna och utveckla ett eget alternativ.

Journalisten, författaren och kriget

Pennskaftets författare var alltså själv journalist. Efter starten på Helsingborgsposten fick hon 1907 anställning på “Damernas egen”, Idun, och hon medverkade dessutom flitigt i Dagens Nyheter. I flera år kombinerade hon journalistiken med sitt skönlitterära författarskap. Då hon 1916, mitt under första världskriget, lämnade Idun berodde det inte minst på hennes pacifistiska engagemang.

Elin Wägners pacifistiska feminism var inspirerad av författare som Olive Schreiner och Rosa Mayreder. Sedan hon våren 1915 hade deltagit i den Internationella kvinnokongressen i Haag och där mött ungerskan Rosika Schwimmer, citerade hon med förkärlek dennas ord om världskriget som “den manskapade världens bankrutt”.

Omslaget till Iduns kongressnummer, 1911. Teckning. Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg

Det är knappast någon tillfällighet att journalistikens gränser tecknas med särskild skärpa i Släkten Jerneploogs framgång, 1916; kriget ger kvinnors skönlitterära verk en ny och speciell betydelse. I romanens Gustavsfors visar sig redaktören för den liberala tidningen inte bara vara bunden av aktieägarna utan blir också manipulerad av stadens makthavare, och biskopens pacifistiska synpunkter kommer aldrig till uttryck. Den skönlitterära författaren kan däremot både analysera situationen i Gustavsfors och krigets förödande effekter i en roman på över 300 sidor.

Romanen bekänner sig till individens aktiva och ansvarskännande demokratiska hållning, en bekännelse som uppenbarligen är sprungen direkt ur Elin Wägners kvinnoengagemang. I sökandet efter “en egen form” avsätts nya markanta symbolmönster. I centrum av romanen står en modersgestalt, Ingar Gunnarson, som antar den Stora Moderns proportioner samtidigt som hon kan uppfattas som en uppgörelse med Ellen Keys “samhällsmoderlighet”, dvs övertygelsen att samhället kan förvandlas via det inflytande som utgår från mödrarna. Men världskrigets makt är större än mödrarnas. Allan, Ingar Gunnarsons son, dör och hans öde blir en illustration av patriarkatets förödande styrka. I romanen om den småländska Åsa-Hanna, 1918, som blir ingift i den ökända Mellangårdssläkten och i många år tvingas tiga om dess brott, fortsätter hon på den mytiska linjen; romanens genomslagskraft beror inte minst på att hon här har gått till själva Bibeln för att nagla fast patriarkatets ödesdigra maktstrukturer och ideal.

1923 var Elin Wägner med och grundade Tidevarvet. Som Frisinnade kvinnors riksförbunds politiska veckotidning ville Tidevarvet enligt deklarationen i premiärnumret “vara en mötesplats, en arena, där män och kvinnor jämbördigt strider för en liberal åskådning och söker nå fram till dess tillämpning i samhällsliv och lagstiftning”.

Incitamenten till Elin Wägners växande intresse för mytiska mönster bör sökas hos Freud och hos Sir James G. Frazer (The Golden Bough, 1890–1915), som var på sitt sätt hade klarlagt myters och symbolmönsters universella räckvidd.

Ett nytt inspirerande forum fick hon i Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, som på allvar påbörjade sina kurser 1925. Elin Wägner var medlem av den kvinnogrupp som grundade skolan, och hon medverkade också regelbundet som föreläsare. Även om Elin Wägners feministiska radikalism förefaller ha varit tämligen enastående i Fogelstadkretsen, blev kontakten med gruppen väsentlig, och då hon 1940 lade fram sitt jordprogram i skriften Fred med jorden skedde det i samarbete med Fogelstads ägare och erfarna jordbrukare, Elisabeth Tamm.

Nuet och det levande förflutna

I Elin Wägners stora skönlitterära produktion – sammanlagt åstadkom hon ett tjugotal romaner, en handfull novellsamlingar och åtskilliga radiopjäser – utgör verken närmast efter Åsa-Hanna, 1918, en vattendelare. Romanerna från 1920- och 30-talet formar sig till en klarsynt och övertygande plädering emot patriarkatets destruktivitet och för ett fruktbärande samarbete mellan könen. Elin Wägner förespråkade inte någon återgång till matriarkatet, men hon ansåg det som en livsviktig uppgift att väcka sina medmänniskor till insikt om att det patriarkala systemet ingalunda är någon självskriven norm. De symboliska och mytiska dimensionerna i nutidshandlingen öppnar i romanerna för ett levande förflutet. Det förflutna blir en kritisk kommentar till nutiden och antyder hur sakernas tillstånd skulle kunna förbättras.

Kvinnor i politiken. 1971. Bokomslag. Göteborgs Universitetsbibliotek. Foto: Geert Nicolai Vestergaard-Hansen

I Dialogen fortsätter, 1932, som ofta karakteriseras som Elin Wägners Tidevarvs-roman, presenteras på samtidsplanet en rad aktuella problem, från abortlagstiftning och befolkningskris till försvarsfråga och pacifism. Romanens samlande symbol är gasmaskmadonnan, 1930-talsversionen av den Stora Modern, som med sin döde son i famnen har slitit av sig gasmasken och döende vänder ansiktet mot den giftiga himlen i vetskapen att allt är för sent.

Romanens handling kan läsas som en gestaltning av den brittiska forskaren Jane Harrisons båda berömda verk om grekisk mytologi och rit, Prolegomena to the Study of Greek Religion, 1903, och Themis, 1912. I dessa böcker, som hörde till Elin Wägners och hennes goda väns, teologen och författaren Emilia Fogelklou, gemensamma läsning, tecknar Jane Harrison en utvecklingslinje från de underjordiska fruktbarhetsgudomligheterna till de avlägsna, intellektualiserade Olympierna och demonstrerar hur de kvinnliga värdena under denna process gradvis förvridits.

I tre år på 1920-talet var Elin Wägner Tidevarvets redaktör, och under de 13 år tidningen kom ut försåg hon den med drygt 600 bidrag. Hennes artiklar handlade företrädesvis om internationell politik och fredsfrågor. Tidevarvet publicerade också en rad av hennes noveller och flera av hennes romaner i följetongsform.

I den omöjliga positionen mellan den Stora Modern och Zeus, mellan romanens huvudperson Stina Ek och hennes före detta make, bankdirektör och riksdagsman, befinner sig journalisten Märta. Hon upplever intensivt det moderna patriarkatets skruvstäd och tar till manlig pseudonym för att göra sig hörd. Märta med sina uggleglasögon och tillhåll under Stockholms takåsar kan läsas som en Pallas Athena; Stina däremot formulerar kravet på “en värld dit kvinnorna nänns sätta sina barn”, och det är hennes mytiska proportioner som ger en fingervisning om var denna revolution skulle kunna ta sin början.

Slutet och begynnelsen

Elin Wägner utformade romanerna Genomskådad, 1937, och Hemlighetsfull, 1938, som “en kvinnas självbiografi” och skapade därmed en feministisk utmaning till den genre som framför andra kännetecknade den svenska 30-talsromanen: den självbiografiska utvecklingsromanen.

De två romanerna präglas av spelet mellan de kronologiska planen i Agnes liv. Med utgångspunkt i berättandets “nu”, färgat av hennes feministiska medvetenhet, återger hon berättelsens “då”, en skildring av en Agnes som mer och mer ohjälpligt låses fast i ett patriarkalt system. Men under dessa plan kan man ana ännu en kronologi, ett sagans mytiska mönster, som tjänar som korrektiv till patriarkatets dominans. Vi får emellertid leta förgäves efter sagans lyckliga slut, kanske på grund av att svitens tredje del aldrig blev färdigskriven.

Då Agnes gifter sig med sin förmyndare förverkligar hon – i enlighet med Freuds teorier – den lilla flickans dröm om att gifta sig med sin far. Poängen är att den unge man, som enligt Freud senare borde bli föremål för hennes kärlek, visar sig vara en typisk Freudprodukt: viljelös och självupptagen är han ur stånd att ta emot Agnes kärlek.

Romanen utnyttjar alltså Freuds teorier, men rymmer också kritik. Det schweiziska sanatorium där Agnes älskare senare genomgår psykoanalytisk behandling skildras som en patriarkatets högborg. Patienterna är främst krigsoffer, som nödtorftigt lappas ihop bara för att fösas ut i kriget på nytt. På sanatoriet drabbas Agnes av en våldsam blödning som symboliserar såväl hennes protest som hennes skaparförmåga. Blödningen blir inledningen till en återfödelse, och Agnes skapar sig en ny tillvaro som skribent i det krigshärjade Europa och finner stöd i ett internationellt systerskap. Hon börjar skriva ned en berättelse, avsedd för hennes lillasyster, om sitt eget liv. Berättelsen har sagans form och tecknar med hjälp av myter och symboler en alternativ värld.

Väckarklocka, 1941, kom till under ett nytt världskrig och framstår som ett av de stora svenska exemplen på hur feminismen kan inspirera till ett ifrågasättande och överskridande av etablerade genrer.

I Väckarklocka blandar Elin Wägner oförfärat småländskt och internationellt, nutid och historia, myt och praktiska forskningsresultat. Boken är stilistiskt djärv och innefattar kursiveringar och kataloger över väsentliga punkter, dialoger med tveksamma läsare, citat som täcker hela skalan från politiska tal till poesi, samt personliga vinjetter.

Det är kanske betecknande att kritiken enats om att Väckarklockas form är bristfällig: och i Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi från 1980 kan de inte finna annat än att Elin Wägner här har behandlat sitt “motspänstiga material enligt något slags brådskans och uppbrottets huller-om-buller-princip”. Men Väckarklocka är faktiskt en omsorgsfullt strukturerad översikt över en ursprunglig matriarkal era och övergången till patriarkat, åtföljd av en ingående analys av den moderna kvinnorörelsens misslyckanden. Också Ellen Keys insats tas upp, och medan Elin Wägner understryker betydelsen av hennes “kamp … för den kvinnliga personlighetens rätt inom det emotionella livsområdet”, lyfter hon också fram det orimliga i Keys krav på att kvinnan, genom att ta avstånd från mannens arbetsvärld, skulle kunna fullkomna den mänskliga kärleken. Utifrån Elin Wägners perspektiv kämpade Ellen Key en hopplös kamp därför att hon formulerade sina krav utan hänsyn till patriarkatets historia och räckvidd.