Ett av Astrid Lindgrens mest verkningsfulla författargrepp är att låta fantasin ta över verkligheten. Det “ljugande” barnets tolkning av tillvaron får triumfera. I skildringen av Pippi har författarinnan låtit den barnsliga allmaktsdrömmens vildaste önskningar gå i uppfyllelse. Med oemotsäglig logik demonstrerar hon handfast vad ett ensamt barn behöver för att inte bli kuvat och tillintetgjort i den hårda verklighetens värld.I detta gränsområde mellan verklighet och fantastik rör sig de flesta av Astrid Lindgrens texter. En del av hennes verk kan visserligen kallas realistiska, men handlar inte desto mindre om fantasifulla barns förmåga att leva i lekens och inbillningens värld. Författarens lyhördhet för barns känslor och föreställningsvärldar och hennes omutliga ställningstagande på deras sida är ett modernistiskt drag som kopplar ihop böckerna med den radikala barnpsykologi med “fri uppfostran” på programmet, som började vinna insteg i Sverige under mellankrigstiden.
Tag: Ungdomsböcker
I en stor del av den litteratur som skrevs av kvinnor efter första världskriget finns en reaktion på något nytt inom sexualmoralen. Den nya tiden, den nya kvinnan och den nya sexualiteten är klangbotten i denna litteratur. Denna nya kvinna med “sexappeal” och en “professionell” attityd till den traditionella kvinnligheten, slirar kring eller rent av över gränsen mellan den “fina” och den “dåliga” flickan enligt det gamla sexualsystemet. Marika Stiernstedts omfattande författarskap speglar ganska väl första hälften av 1900-talets kvinnolitterära klimat. Under 1920-talet blir hon tongivande. Hennes första 1900-talsromaner behandlade otrohet och dubbelmoral i Ellen Keys anda. I den senare delen av författarskapet kompliceras mötet mellan kvinna och man. Hennes sista verk, vitboken om det skandalomsusade äktenskapet med författaren Lubbe Nordström, Kring ett äktenskap, 1953, en närmast pedantisk skildring av det alkoholiserade och sexualambivalenta manliga geniets förfall, talar sitt skoningslösa språk. Vad har “den nya kvinnan” för glädje av sin nyvunna frihet när “den nye mannen”, trots förespeglingar om kamratäktenskapets jämlika villkor visar sig vara en kombination av dubbelmoralisk patriark och hjälplöst barn?
Aase Hansen och Ellen Raae tillhör en generation kvinnor för vilka medborgarskapet hade erövrats utan att denna erövring kändes som en personlig seger. Tillsammans med författare som Johanne Buchardt, Ellen Duurloo, barnboksförfattaren Estrid Ott, arbetarförfattaren Caja Rude och Karen Bjerresø utgör de en grupp författare som är intresserade och påverkade av spelet mellan kvinnornas krav på livet och den nya tiden som ett löfte och ett hot. Det är en grupp, vars litteraturhistoriska öde i hög grad har utgjorts av tystnad.
Hela Agnes von Krusenstjernas författarskap rör sig kring de känslor av ofrihet, desperation och revolt som denna uppväxtmiljö uppammade. I sitt sökande efter “sanningen om kvinnorna” gick hon från sammanbrottsromanens depressiva text till drömmen om den frälsande kvinnligheten.Hon ställer i sin romantext de för kvinnor i en sexuell brytningstid svåra och angelägna frågorna: Vad betyder sexuallivet för vår kvinnoidentitet? Hur kan vi hitta fram till en positiv kvinnlig sinnlighet, fri från den nedärvda bördan av könsskräck, kvinnoförakt och förnekande av det kvinnliga begäret? I förmågan att uttrycka det bortträngda, förbjudna, ligger styrkan i Agnes von Krusenstjernas skildringskonst, hemligheten med dess starka suggestivitet och dragningskraft – men också dess förmåga att stöta bort, oroa och äckla.
Efter att ha frigjort sig från Herman Bang-inspirationen och den äkta mannens förmyndarskap finner författarinnan Karin Michaëlis den kombination av brev- och dagboksroman som hon skulle utveckla till mästerskap. Berömmelsen gjorde Karin Michaëlis till en eftertraktad föredragshållare. Men första världskrigets utbrott gav Karin Michaëlis ett engagemang som bara kunde förlösas journalistiskt. Som reporter döljer hon inte sitt förakt för krig och pekar på de enorma mänskliga umbärandena.Det är en författare som noga väljer sitt bildspråk och som för en gångs skull kan låta det patos, som annars ständigt måste hållas i schack i fiktionen, få fritt utlopp. I hennes författarskap avväpnas myten om den goda modern. Skildringarna av verklighetens förkrympta kvinnor och visionerna av barnen som hävstång för en ny värld är inte poler i Karin Michaëlis litterära universum. Det ena är alltid indirekt närvarande i det andra, bundet i det indignerade patos som i början av författarskapet var dess svaghet men som senare blev dess styrka.
En norsk kvinnlig offentlighet växer fram.