I mitten av 1990-talet växer en ny genre fram inom skönlitteraturen, den får beteckningen chick lit. Den är en uppdaterad version av den klassiska kärleksromanen och behandlar storstadens singel- och dejtingkultur från ett kvinnoperspektiv. Med böckerna Sex and the City och Bridget Jones’ dagbok som förebilder utvecklar författare som till exempel Henriette Lind, Lotte Thorsen, Kajsa Ingemarsson och Siri Østli en nordisk variant av genren chick lit.
Tag: Sverige
Omkring år 2000 debuterar en ny generation kvinnliga nordiska författare, vilkas verk kännetecknas av ett performativt experimenterande, ofta med inslag av humor och ironi. Författarna skriver vidare i en könsmedveten litterär tradition och hämtar bland annat inspiration från samtida genusteoretiker som Sara Ahmed och Judith Butler. Generationens tongivande röster är Christina Hagen, Kristina Nya Glaffey, Mara Lee och Trude Marstein.
På 2000-talet hörs nya röster på den litterära scenen, de talar om teman som rasism, vithet, kön, adoption och migration.Författarna, som har en gemensam utgångspunkt i sin minoritetsbakgrund, reflekterar över sina erfarenheter av att ha en dubbel språklig eller kulturell identitet.Dessa nya stämmor får röst av bland andra Maja Lee Langvad, Eva Tind, Athena Farrokhzad och Jonas Hassen Khemiri.
Sara Stridsberg föddes i Solna 1972. Hon debuterade 2004 med romanen Happy Sally och tilldelades 2007 Nordiska rådets litteraturpris för romanen Drömfakulteten.
I 1980-talets svenska kvinnoprosa finns en uttalad språkkritisk och jagcentrerad hållning, likaså en tematisering och en omskrivning av monstruösa och änglalika drag som återanknyter till en kvinnolitterär tradition.
Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket.En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde. Kvinnliga författare i Grönland, Kalaallit Nunaat, och Sameland, Sápmi gjorde entré.
Flera kvinnliga diktare i 1980-talets svenska lyrik beskylls för att skriva ogenomträngligt, men de blir trots det periodens centralgestalter. Ann Jäderlund, Birgitta Lillpers och Katarina Frostenson debuterade efter ett decennium med en rak och vardagsnära poesi. På 1980-talet börjar de istället undersöka glappet mellan språk och värld. De påvisar det, använder sig av det, leker med det. Vårt dagliga språk framstår hos dem som ett fristående och godtyckligt system.Många av de kvinnliga lyrikerna strävar också efter att blockera en intellektuell läsning för att på det sättet få språket mer direkt. Man kan kalla det ett kropps- och sinnesspråk. Finns det andra gemensamma kännetecken? De vänder ryggen åt modernismens stolta strävan efter ett autentiskt jag. Det jag som träder fram i dikterna är istället spritt.
Carola Hanssons författarskap befinner sig mitt i 1980-talets estetiska strömkantring och kunskapsteoretiska turbulens, men ändå är hennes romaner på något sätt avvikande och lite vid sidan av den litterära huvudfåran. De handlar, som så mycket annan prosa under decenniet, om en upplöst identitet, ett förlorat språk och om minnets undanglidande karaktär. I centrum för Carola Hanssons romaner finns den modernistiske antihjälten; en hemlös, alienerad människa som söker sin identitet utan att någonsin finna den.Samma identitetsupplösning tematiseras hos Åsa Nelvin som redan i debutens barnbok De vita björnarna, 1969, skildrar den konflikt mellan jaget och världen som skall komma att bära hela hennes författarskap. De klichémässiga och ironiska dragen i hennes texter flerfaldigar och destabiliserar sålunda jaget och fäster uppmärksamheten på att skildringen av denna upplösta kvinnliga “identitet” är ett sätt för Åsa Nelvin att diskutera kvinnans relation till språk, kreativitet och en möjlig, men ännu inte realiserbar, ny kvinnlighet.
Kerstin Ekman är litterär arvtagerska till Elin Wägner, och vän av hennes bitande samhällskritik och starka patos. Hennes omfattande författarskap uppstod ur ett antal detektivromaner, men genomgick sedan en utveckling bort från kriminalgenren, samtidigt tog författaren med sig deckaren in i romanen.Författarskapen rummer kontroversiella gudsuppfattningar och metafysiska antydningar, som markerar ett trots och en kamp mot de manliga ideologier som i årtusenden inlemmat kvinnan i ett mönster där hon djupast sett måste kämpa mot sig själv. Kerstin Ekmans böcker är sinsemellan mycket olika. Hon provar ständigt nya former. De rör sig dock alla om kärlekslöshet och kärlek. Och om att resa i språket genom en ständig förvandling mot en mittpunkt i människan, “en punkt där hon är hemma hos sig själv”.
Många nyare kvinnliga författare tycks fångade i en formens paradox: å ena sidan skapar kvinnor i samtiden en litteratur som estetiskt rör sig på genrernas och formernas gränser, och de gör det i kraft av det ämne och de teman de arbetar med, å andra sidan bedöms kvinnorna fortfarande i förhållande till relativt traditionellt utstakade normer och förväntningar.Bortsett från ett fåtal sanktionerade genier hänförs kvinnors mest värdefulla insatser inom litteraturen fortfarande helst till ämnet, som mycket gärna får bryta tabun, vara djärvt eller kontroversiellt. Estetiskt värde förknippas, inom prosan, sällan med verkens form.