Charlotta Dorothea Biehl är det danska 1700-talets mest produktiva kvinnliga författare. Hon använde ofta brevet på ett effektfullt sätt i sitt skrivande. Inte minst i en flera år lång och omfattande korrespondens med vännen hovmarskalk Johan Bülows. På hans uppmaning skrev hon sin självbiografi, Mit ubetydelige Levnets Løb, och utformade den som ett brett anlagt brev, avsett för cirkulation och uppläsning bland Bülows vänner och inflytelserika bekanta.De privata breven är därimot inte omedelbart avsedda för publicering. Men Biehl hoppades naturligtvis att Johan Bülow skulle bevara privatbreven så att eftervärlden kunde få glädje av dem. I det fallet misstog hon sig inte. Breven ligger i dag bland Johan Bülows papper, omsorgsfullt bevarade åt den som önskar stifta närmare bekantskap med “Skriverjomfruen”.
Tag: Marianne Alenius
Brevgenren blev från och med madame de Sévigné en kvinnogenre. Inte i den bemärkelsen att det huvudsakligen är kvinnorna som skriver brev, utan för att kvinnorna i denna enda genre utgör förebilder för både kvinnor och män.Från madame de Sévigné kommer man via otaliga brevsamlingar fram till Charlotta Dorothea Biehl och finner i henne Nordens svar, i förbluffande ren form, på Frankrikes madame de Sévigné. Den kvinnogenre som madame de Sévigné skapade förvaltade “jomfru Biehl” med säker stilkänsla.
Sveriges första kvinnliga författere Sophia Elisabeth Brenner skriver mest tillfällesdikter. Hon hyllar kungliga och högre ståndspersoner på bröllop och födelsedagar, vid fältslag och segrar, och hon skriver dikter till sörjande och till de döda. Naturligtvis ihågkoms även vänkretsen, men de flesta mottagarna står ovanför författaren på den sociala rangskalan.Av hennes totala tillfällesdiktning vänder sig två tredjedelar till samhällets översta skikt. Det var dem som det lönade sig att uppvakta, och av samtida vittnesbörd vet man att fru Brenners dikter var efterfrågade och uppskattade. Inte sällan skrevs dessa hyllningsdikter till samtidens intellektuellt eller konstnärligt begåvade kvinnor. Hon diktade även vid kvinnors och barns död.
Mängden skrifter där kvinnors talanger eller brist på talanger diskuterades var stor i 1500- och 1600-talets Europa. Verken är indelade efter genrer och föreligger i både tryckt och handskriven form. Att begrepp som “feminae illustres” (framstående kvinnor), “feminae doctae” (lärda kvinnor), “musa decima” (den tionde musan) har varit kända i Norden är säkert.Medvetandet om “feminae illustres” eller “feminae doctae” tycks främst ha hört renässansen till. Naturligtvis fanns det också tidigare lärda kvinnor men intresset för att räkna dem, gruppera dem och också framskapa dem tycks ha varit ett renässansfenomen som uppstått i progressiva manliga lärda kretsar.
Ordet “gynaeceum” kommer från grekiskan och kan översättas med “kvinnokammare”. Under renässansen kom termen att användas som en litteraturhistorisk genrebeteckning: en katalog över kvinnor som utmärkt sig genom eget skrivande eller annan form av konstnärlig eller intellektuell verksamhet.Utmärkande för gynaeceerna är att de är skrivna i systematisk eller alfabetisk uppslagsform. Man slår upp namnet på en berömd kvinna och får i några berömmande ord en presentation av kvinnans egna intellektuella prestationer. Oftast är uppgifterna mycket knapphändiga.I Norden har vi en fin samling av egna gynaeceer. I synnerhet i Danmark är genren rikt representerad. Den lilla svenska samlingen biografier och de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaeceerna, ger intryck av en livlig konstnärlig och intellektuell verksamhet bland Nordens kvinnor under 1600- och 1700-talen. Det ligger nära till hands att tro att förhållandena varit desamma på Island, Färöarna och i Finland. Och att det i Norden har funnits kvinnor som själva ansett sig tillhöra en europeisk “klubb” av kulturella kvinnor.
1600-talets danska adelsfru Birgitte Thott var sin tids mest framstående lärda kvinna, en “femina docta”, en “femina illustris”. Hon är en av de få danska kvinnor som vid sin död hedrats med hyllningsdikter på latin, och säkert också den enda som förärats några på grekiska. Hon skulle själv ha glatt sig åt dikterna. I skriften Om ett lycksaligt liv talar hon uppskattande om romarna för att de hade infört en lag om att såväl kvinnor som män skulle prisas med hyllningstal vid sin död.Ett ståtligt tryckt begravningstal på latin, skrivet av Jørgen Rosenkrantz, “hofmester” (hög ämbetsman) vid Sorø Akademi, finns bevarat. Av detta kan man bilda sig en uppfattning om hennes liv. Det ligger i sakens natur att ett minnestal innehåller vissa överdrifter, men Birgitte Thotts språkkunskaper är omvittnade av tillräckligt många för att man i det avseendet skall våga tro Rosenkrantz. Det bekräftas också av hennes egna översättningar, även om de inte täcker alla de språk hon påstås ha behärskat.
Skillnaden är avsevärd på hur mycket var och en av de drygt 150 lärda kvinnor som vi känner till i Norden under perioden 1500-1800 lämnat efter sig i form av fack- eller skönlitteratur. Men samlar man alla de nordiska kvinnliga författarskapen, stora som små, kan man likna dem vid ett rikt blommande nordiskt blomsterhav. De är engagerade, rörande, skarpa, hängivna, ofta samlade i buketter kring en lärd familj, en herrgård eller ett kvinnokloster. Ett kvinnomedvetande och en litterär estetik väl i nivå med det övriga Europa framträder hos Nordens “feminae illustres”.