Många nyare kvinnliga författare tycks fångade i en formens paradox: å ena sidan skapar kvinnor i samtiden en litteratur som estetiskt rör sig på genrernas och formernas gränser, och de gör det i kraft av det ämne och de teman de arbetar med, å andra sidan bedöms kvinnorna fortfarande i förhållande till relativt traditionellt utstakade normer och förväntningar.Bortsett från ett fåtal sanktionerade genier hänförs kvinnors mest värdefulla insatser inom litteraturen fortfarande helst till ämnet, som mycket gärna får bryta tabun, vara djärvt eller kontroversiellt. Estetiskt värde förknippas, inom prosan, sällan med verkens form.
Tag: Lyrik
Agneta Pleijel var en av de tongivande i den kritikergeneration, som under 1970-talet gick i bräschen för en ny och mera samhällstillvänd litteratur. Precis som Anna Westberg tar hon sin utgångspunkt i de estetiska och etiska ideal som var förhärskande under 1970-talet. Men där de etiska idealen vidmakthålls genom hela författarskapet hos såväl Pleijel som Westberg, sker tvärtom en så gott som omedelbar distansering från den förhärskande realistiska estetiken.I början av 1980-talet blir deras skrivsätt alltmer tentativt och fragmentariserat. De överger sakligheten för att ge sig hän åt mera högstämda tonfall och klangbottnen i deras författarskap, som urspungligen var ljus och utvecklingsoptimistisk, blir allt mörkare.
Den danska författaren Vita Andersens prosadiktning fick öknamnet “knækprosa”, därför att dikterna skenbart bara var episka förlopp med olika långa rader. Men hennes diktkonst är emellertid mer komplicerad än så. Den är i sig en iscensättning av vardagsspråket, en utställning av tvånget, rollerna och instängdheten i personernas liv och tal, men långt ifrån en konstlös upprepning. Könsrollerna som garant mot ett lyckligt samspel mellan könen är ett centralt tema i texterna.Charlotte Strandgaard debuterade 1965 och skrev under 1960- och 1970-talet en rad dikt- och dokumentsamlingar som koncentrerade sig på tidstypiska problem som alkoholism, narkomani, de socialt utstötta och förlorarna. I hennes universum härskar lidandet, missförstånd mellan dem som gärna vill älska varandra, skuldkänsla och hopplöshet. Tonen är medkänsla och vilja att peka på en förklaring och en lösning. Hennes vuxna är som Vita Andersens sårade barn, men tillsammans med smärtan finns hos Charlotte Strandgaard ett ständigt insisterande på försoning och förlösning.
Existentiell poesi
Cecilie Løveids tre första prosalyriska romaner bryter radikalt med den socialrealistiska romangenre som dominerar i Norge på 1970-talet Hon insisterar på sin modernistiska estetik, där fragment, collage, intertextualitet och flerstämmighet föredras framför de realistiska koderna. Hon är fundamentalt förankrad i poesin, och eftersom hon förblir en modernistisk lyriker, oavsett vilken genre hon närmar sig, blir det omöjligt för henne att träda in i ett socialrealistiskt formspråk.Detsamma gällder för Kari Bøge, som med sin experimentella debutbok Asmorelda, 1971, bryter radikalt med den realistiska berättartraditionen och representerar ett av de första viktiga försöken att skriva en ny kvinnlig modernistisk prosa i Norge. Hon skiljer sig från andra kvinnliga författare omkring 1970, då hon insisterar på en ahistorisk individualism och en tomhetens estetik, men samtidigt lanserar hon några teman som var och är alldeles centrala för en feministiskt medveten diktkonst: identitetsfrågan, förhållandet till mannen och förhållandet till skriften.
Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.
Emigrantlitteraturens kulturella dubbelblick
Om 1960- och 1970-talets nya språkmedvetna diktkonst
“Den första Bomben som sprängdes på ‘treenighetsplatsen’ kallades en ‘baby’. Då forskarfäderna i Manhattan-projektet telegraferade till president Truman efter ‘födelsen’ den 16 juli 1945 löd telegrammet: ‘Barnet blev välskapt’. Bomben över Hiroshima kallades ‘Lillen’, ‘Little Boy’. Och idag håller man på att framställa ‘den femte generationens’ raketer”.” Så skriver den norska författaren och psykologen Wera Sæther 1985.Kan en sådan “civilisation” någonsin räddas? Endast med kärlekens språk, menar Wera Sæther, kan det onda besegras och livet tillbedjas – inte döden. I denna strävan är mannen och kvinnan inte skilda från varandra, men först i en gemensam strävan kan maktlösheten hävas.
Välfärdssamhället sett nerifrån