“Den första Bomben som sprängdes på ‘treenighetsplatsen’ kallades en ‘baby’. Då forskarfäderna i Manhattan-projektet telegraferade till president Truman efter ‘födelsen’ den 16 juli 1945 löd telegrammet: ‘Barnet blev välskapt’. Bomben över Hiroshima kallades ‘Lillen’, ‘Little Boy’. Och idag håller man på att framställa ‘den femte generationens’ raketer”.” Så skriver den norska författaren och psykologen Wera Sæther 1985.Kan en sådan “civilisation” någonsin räddas? Endast med kärlekens språk, menar Wera Sæther, kan det onda besegras och livet tillbedjas – inte döden. I denna strävan är mannen och kvinnan inte skilda från varandra, men först i en gemensam strävan kan maktlösheten hävas.
Tag: Lyrik
Kvinnoskribentgruppen i Österbotten
En litterär debatt om moderskapet
Kön och klass i 1970-talets isländska kvinnolitteratur
Ny färöisk kvinnolitteratur
Med bakgrund i den nya kvinnoforskningen på universiteten uppstod kvinnliga kritikergrupper som skrev om nya – och gamla – kvinnoböcker och således både fungerade som de som offentliggjorde läsarens erfarenheter och som nya normsättare i förhållande till tolkning av kvinnors litteratur.Det var i synnerhet föreställningen om den kvinnliga erfarenhetens betydelse som blev en konstnärlig drivkraft. Den ledde till bekännelsegenren, där den subjektiva erfarenheten både för den skrivande och den läsande fungerade som en väg till en erövring av identitet och jagstyrka, och till emancipationslitteraturen, där erfarenheten paradigmatiskt leder till medvetandegörande, motstånd och frigörelse, från ett äktenskap eller från ett psykiskt självförtryck.
Social kritik och nytt medvetande i 1970-talets norska kvinnolitteratur
Genom hela sitt författarskap kretsar Inger Christensen kring samma grundläggande förhållanden: existensens, könets, kroppens och medvetandets organiska samband med natur och kosmos – och, i kraft av språket, människans särskilda status i förhållande till detta.Konsten är inte bara den plats där dessa förhållanden omtalas och beskrivs – som i den tidiga modernismen. Konsten är hos Inger Christensen samtidigt också den plats där existensen, könet, kroppen och medvetandet kan sättas i spel, undersökas och prövas, därför att de är grundvalen för poetisk artikulation.
Den danska författaren och debattören Suzanne Brøgger har i en stor del av sitt författarskap sysselsatt sig med upprorets mörka sida och nejets konsekvenser. Efter orgiet, där personerna Lem, Rigor, Vulva och Mortis uppför en incestuös, oidipal dödsdans i en brøggersk version av den grekiska tragedins retorik, utlöste samma bestörtning som när Suzanne Brøgger tjugo år tidigare ville befria oss från kärleken. Men om författarskapet började med ett ‘nej’ 1973, sker det en vändning i och med utgivningen av romanen Ja 1984, som samtidigt markerade Suzanne Brøggers mer folkliga genombrott. Ja visar sig vara en konstnärsroman, där den kvinnliga konstnären återuppstår från kvinnlighetens gravkammare. Suzanne Brøggers rörelse från NEJ 1973 till sitt JA 1984 handlar således djupast sett om en personlig väg till ett författarskap, en konstnärlig livspraktik
1970-talets nya kvinnooffentlighet