1800-talet blev läsandets århundrade, och kvinnorna erövrade från början – både som läsare och författare – en stor del av den våldsamt expanderande litterära marknaden. Eftersom just kvinnorna dittills hade varit utestängda från den (latinska) bokliga kulturen var de flesta nya läsarna kvinnor. Läsarna kastade sig framför allt över den underhållande prosafiktionen. Bland de nya genrer som skapades av medierna blev först den fantastiska, gotiska romanen och därefter den realistiska romanen huvudgenren. Kvinnliga skribenter fick tillgång till medierna i den mån de kunde träffa rätt vad gällde publiksmaken, vilket de faktiskt lyckades med. Från slutet av 1700-talet har kvinnliga författare präglat den europeiska litteraturmarknaden på ett sätt som litteraturhistorien långt ifrån har givit en fullständig bild av.
Tag: Kvinnorollen
Med sina 24 berättelser i En Hverdags-Historie från 1828 befäster Thomasine Gyllembourg en ny litterär tradition – den realistiska prosaberättelsen. Hon får läsaren att röra sig i vardagens yttre handlingsrum, utsmyckade med detaljer som kan tyckas som rena prydnader, men vars funktion är att göra oss hemmastadda i hennes universum. Medan En Hverdags-Historie visar familjelivet i en skrattspegel, innehåller Gyllembourgs författarskap även en rad noveller som återger familjens bild i en trollspegel. När Thomasine Gyllembourg skrev sina vardagshistorier var kärnfamiljen ännu ny, och hon hade själv en väsentlig del i dess tillblivelsehistoria.Med En Hverdags-Historie ställer hon sig mitt emellan den släktmedvetna gamla familjen och den nya individorienterade familjen, och därifrån iakttar hon familjens utveckling, väger vinster och förluster och blottlägger sprickorna i den grund som kärnfamiljen vilar på. Hon registrerar således de tendenser som under 1840-talet pekar fram mot den moderna livsform som några decennier senare sattes under debatt i genombrottslitteraturen.
Romantikens författarinnor var inte som flertalet av sina manliga kolleger akademiskt och litterärt skolade, men detta betydde inte att deras inträde i litteraturen saknade förutsättningar. Snarare kan man påstå att de manliga författarnas beskrivningar av världen och sig själva stod kvinnorna upp i halsen. De längtade intensivt efter att komplettera och korrigera männens kvinno- och världsbild utifrån sina egna erfarenheter.Författarinnorna upplevde starkt att de hade något nytt att berätta. Givetvis var de medvetna om att de skrev in sig i en litterär institution som varken önskade dem välkomna till professionen eller tillmätte deras texter någon auktoritet. Det var inte lätt att vinna läsare till den kvinno- och världsbild som de kvinnliga författarna försökte skriva fram. Samtidigt betydde tidens könsdualism och intimsfärskultur att författarinnorna kämpade med att integrera sitt diktarjag i sin kvinnliga självförståelse.
Elisabeth Hansen ville göra allt – upplysa mänskligheten, skriva uppbyggliga och underhållande romaner, skildra främmande länder samt debattera ekonomi, samhällsfrågor och konstens roll. Detta gjorde hon också helt oförskräckt. Störst talang visar hon sig dock ha i rollen som journalist, hennes förmåga att beskriva levande och detaljrikt är utpräglad, och i sina bästa stunder visar hon prov på en torr och intelligent humor. Erkännandet uteblev dock vad gällde romanerna, den genre där Elisabeth Hansen helst hade sett den. Hon hävdar att även kvinnor har behov av att lära och av att utveckla sitt intellekt. Detta budskap kan hon inte föra fram direkt i sina romaner – det förbehåller hon den bild av sig själv som hon visar upp för offentligheten. Den envisa styrka och det sannerligen manliga uppträdande hon valde är enastående.
Efter 1814 var världen inte längre densamma. Unionen mellan Norge och Danmark upplöstes och Norge kom i union med Sverige. Kvinnors dagböcker från denna tid förtäljer om vardagslivet under dessa dramatiska historiska förändringar. En direkt motivation till kvinnors memoarer är ofta önskemålen från den senare generationens sida att få förstahandskunskap om det förgångna. De äldsta memoarförfattarna berättar om vardagslivet och om historiens gång och vänder sig ofta direkt till sina barn eller andra nära anförvanter. Dessa hågkomster riktar sig till privatsfären. Här finns inga litterära ambitioner. Andra memoarförfattare hade offentligheten i sikte. De mest kända av dessa är Camilla Collett. Hennes roman Amtmandens Døttre var startsignalen för de kvinnliga författarna. Med den fick Norge sin första betydande realistiska roman.
Romantikens kvinnliga prosaister måste i sina vardagshistorier, essäer och romaner formulera sig i förhållande till en manlig romantisk retorik, som hos en rad manliga teologer tjänade till att ge oskuldsmyten innehåll och socialitet i det borgerliga hemmet. Kvinnovärdigheten blir en central tanke för många kvinnliga skribenter och författare under denna tid.Deras värdighetsmyt är ett svar på de föreställningar och idéer om upphöjelse och oskuld som en romantisk tankegång ofta skrev in kvinnor i och beskrev dem utifrån. Men värdighetsmyten färgas i hög grad av att den just är en motsvarighet till det könsliggörande av kvinnan som oskulds- och upphöjelseidealet innebär. Det är ett kvinnligt, romantiskt svar på den manliga romantikens könspolarisering.
Om 1800-talets kvinnor inte kunde bli präster och inte heller utan konflikter ägna sig åt intellektuellt arbete, så var psalmdiktningen det närmaste predikstolen de kunde komma. Lina Sandell kallade sig “en god skrifvares penna”, ett uttryck som förenar anspråkslöshet med hög självuppskattning. I de fria samfundens psalmböcker kom Lina Sandell att dominera totalt från och med den första upplagan av Pilgrimsharpan (1861). Fortfarande dominerar hon de fria samfundens psalmböcker.Bland Bibelns gestalter sökte de kristna författarinnorna förebilder för att kunna upprätta en kvinnlig tradition. Tillsammans med Charlotte af Tibell skrev Lina Sandell boken Bibelns qvinnor, och Betty Ehrenborg-Posse valde som förebilder Bibelns Debora, Mirjam och evangelisten Philippis fyra döttrar. Dessa vittra och poetiska kvinnor, menade hon, hade Guds bemyndigande att få dikta andliga sånger, även om en och annan kunde tycka att uppgiften endast hörde till prästämbetet. Men den position hon uppnådde gav hennes förkunnelse ett större rum än den någonsin hade kunnat få genom en prästtjänst.
Kyrkohistoria blir gärna teologernas och de kyrkliga ledarnas historia. Dessa är av tradition oftast män och kvinnornas roll är i dessa framställningar mera undanskymd. Men i 1800-talets väckelser finner vi många kvinnor, verksamma inom olika områden i tidens många, sinsemellan ofta olika väckelserörelser. Nya verksamhetsformer ger upphov till ny litteratur, och i tidens nya andliga strömningar i de nordiska länderna finner vi kvinnliga skribenter, psalmdiktare och även predikanter.Haugianismen är en viktig faktor i Norges andliga och kulturella liv under 1800-talet och en av de många väckelserörelser av större eller mindre format och betydelse som uppstår under århundradet i de nordiska länderna. Man menar att haugianismen fick betydelse för kvinnorörelsen i Norge och medverkade till goda förutsättningar för exempelvis Camilla Colletts energiska kamp för kvinnans frigörelse.
Det var en känsla av smärta och hopplöshet som 1855 fick den då endast 42-åriga skådespelerskan Johanne Luise Heiberg att börja skriva sina memoarer Et Liv gjenoplevet i Erindringen. Som romantikens största skådespelerska var hon en myt redan under sin livstid. Men kravet på en större realism på scenen var ett tecken på att en ny tid nalkades. Behovet av klarläggande blir i de fyra memoarvolymerna samtidigt en skriftens iscensättning, där de delar av hennes personliga historia varmed ett bestående monument över hennes liv och konst kan skapas framhävs och belyses. Berättelsen om ett liv sett med en starkt selektiv blick. För att glorifiera och bevara – men också försöka förstå – det som har varit, sin egen förgängliga konst.
Den ideella kvinnlighet som beskrivits i 1700-talets moraliska berättelser och borgerliga komedier hade varit långtifrån stum. Men det blev den. För många av de skrivande kvinnorna tycks skrivandet ha utgjort en kärkommen möjlighet att bryta den stillhet som under 1800-talets första hälft sänkte sig över kvinnornas liv – en stillhetens retorik.I de nordiska kvinnornas romaner och berättelser från 1800-talets mitt står ofta en stillsam, kraftfull kvinnogestalt i centrum. Den goda kvinnligheten var tyst och självuppoffrande; men även de kvinnor som började tala och skriva föreställde sig att också detta var något gott som kunde uppställas som ett ideal. Även de som tillhörde de stummas läger hade något av värde att berätta, som kunde gagna nationen och samhället.