En förfinad erotisk mystik, långt från trettiotalsmodernisternas primitivistiska sexualromantik, kännetecknar Rut Hillarps författarskap. Släktskapen med den svenske poeten och erotikern Erik Johan Stagnelius har påpekats, samma vacklan “från förandligad sinnlighet till försinnligad andlighet”. Men mer än något annat är det kanske “ögonblicket” som binder samman detta författarskap. Hon har ochså jämförts med både Edith Södergran och Karin Boye, den förra som erotisk lyriker, den senare i den erotiskt färgade andligheten. Ytterst handlar det om att öppna sig. Smärtan och extasen är en väg till mottaglighet.
Tag: Kärlek
Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga och Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration blir tydlig, bland annat hos Berit Spong, Ingeborg Björklund, Greta Knutson, Martha Larsson, Maria Wine, Ingeborg Erixson och Elsa Grave.
Hilja Valtonens Nuoren opettajattaren varaventtiili (Den unga lärarinnans säkerhetsventil), 1926, var den första moderna och uppkäftigt roliga finska underhållningsromanen, och kom att bli stilbildande. Mellan 1926 och 1975 skrev hon närmare 30 bestsellers. Hennes hjältinnor är yrkesarbetande, ofta autodidakter, och äktenskapet beskrivs som ett lockande, dock inte enda, alternativ. En rad romaner är skarpa analyser av ojämlikheten i äktenskapet, och skildrar den moderne mannen som “gammalmodig i grunden”.Den nya populära finska kvinnoromanen kombinerade oförfärat romantisk handlingsintrig med analys av kvinnans inre konflikter. En annan författarinna, Elsa Soini problematiserar den moderna kvinnans ställning i mellankrigstidens samhälle. Hon beskriver olika generationer kvinnor från sekelskiftets kvinnosakskämpar till moderna “pojkflickor”. Hon problematiserar den skarpa gränsen mellan kvinnligt och manligt.
I 1910- och 1920-talets Norge finns en dold och glömd undervegetation av erotisk kvinnolyrik producerad av bland andra Halldis Moren Vesaas, Aslaug Vaa och Inger Hagerup. Ett genomgående tema i tidens kvinnliga lyrik är utforskandet av erotisk psykologi och könsidentitet. Det kan tyda på en känsla av främlingskap – men främlingskapet är poetiskt produktivt, utifrån denna position formas nya kvinnliga lyriska uttryck.Den tematiska spänningen i dikterna ligger ofta i å ena sidan dragningen mot extasen i en total kärlekssymbios och å andra sidan behovet av en egen självständig identitet. Utgångspunkten är förväntningen om total lycka, om erotiskt, emotionellt och intellektuellt självförverkligande. Främlingskapet och dissonanserna kommer fram, när den manliga motparten inte uppfyller förväntningarna, tonen blir resignerad eller anklagande och till och med masochistisk.
I kvinnliga utvecklingsromaner från tiden efter första världskriget förekommer inte sällan ett lesbiskt motiv som ett viktigt inslag. Förebilden är ofta en ensamstående, oavhängig, förvärvsarbetande kvinna, beskriven som attraktiv, stark, handlingskraftig och intelligent. Det var inte riskfritt att gå ut öppet med lesbiska erfarenheter. Homosexuella handlingar lydde i de flesta länder under strafflagen, först 1979 slutade man i Sverige att betrakta homosexualitet som en sjukdom.Det var således inte lätt att finna uttrycksformer för ett kvinnligt begär som i århundraden förbjudits och undertryckts samt definierats och diskuterats av idel manliga “experter” inom medicin, psykiatri och litteratur. Vad de “nya kvinnorna” i mellankrigstiden behövde, förutom att göra sig synliga, var ett språk som gjorde det möjligt att uttrycka att kvinnor kunde ha viktiga erotiska känslor och upplevelser även utanför mäns domäner.
Karin Boyes mest inspirerade dikter tycks ha tillkommit i skärningspunkten mellan två världar: “skenets värld – en värld som föreställer”, och “den andra världen, den tunga, omformande”. I lyriken vibrerar spänningen mellan “det som brister” och “det som stänger” och får, momentant, sin utlösning i det euforiska frihetsjublet, då “ingen rädsla längre håller” och jaget överlämnar sig utan förbehåll åt “den tillit som skapar världen”.Hennes självmord 1941 har färgat eftervärldens syn på hennes liv och diktning. Hon har framställts som “tragisk” och “dödsinvigd” och tolkas genomgående som en människa heroiskt kämpande mot sin “dödsdrift”. Det tragisk-heroiska är också temat i Hjalmar Gullbergs vackra dikt “Död amazon”, där den döda skaldinnan jämställs med det antika Hellas spartanska hjältar. Hennes diktning rör sig ofta i ett område mellan dröm och begär; en plats vi aldrig helt har lämnat och alltid djupast inom oss längtar tillbaka till.
De kvinnliga författarna i den så kallade ‘primitivismen’ skriver om laglös passion. Romanerna slutar ofta med att kvinnorna får betala med sina liv för sin otillåtna passion. En mer eller mindre explicit kritik av den patriarkala kopplingen mellan sexuellt ägande av kvinnan och besittning av jorden utvecklas, samtidigt som en erotisk ambivalens fasthålls, en strategi som utan tvivel givit dessa romaner en stor kvinnlig publik.Romanerna förmedlar en gedigen kunskap om lantbruksarbetets olika vedermödor och glädjeämnen. Den kvinnliga primitivismen dröjer också vid kvinnokulturens betydelse för den agrara överlevnaden, från sömnad och livsmedelstillredning till knyppling. Den poängterar kvinnans bärande roll i den stränga självhushållningen. Gemensamt för både manliga och kvinnliga primitivister är de frispråkiga erotiska skildringarna. Det nya som den kvinnliga primitivismen tillför den svenska litteraturen är att ambivalensen i den sentimentala litterära traditionen frikopplas från sina religiösa och patriarkala förutsättningar och blir till en helgjuten sensuell kod.Det kvinnliga begäret är stort, det bränner upp byar, ödelägger äktenskap, slaktar bönder och får kvinnan att bejaka sig själv genom att lyssna på sin kropp. Tills hon och hennes avkomma bestraffas å det gruvligaste, ofta med döden.
Aase Hansen och Ellen Raae tillhör en generation kvinnor för vilka medborgarskapet hade erövrats utan att denna erövring kändes som en personlig seger. Tillsammans med författare som Johanne Buchardt, Ellen Duurloo, barnboksförfattaren Estrid Ott, arbetarförfattaren Caja Rude och Karen Bjerresø utgör de en grupp författare som är intresserade och påverkade av spelet mellan kvinnornas krav på livet och den nya tiden som ett löfte och ett hot. Det är en grupp, vars litteraturhistoriska öde i hög grad har utgjorts av tystnad.
Den isländska författaren Unnur Benediktsdóttir Bjarklind valde pseudonymen Hulda, som betyder den underjordiska, den dolda. I hennes tidiga verk rasar en strid i den unga kvinnliga konstnärens själ mellan pliktens och släktens förväntningar och flickans drömmar och begär. I hennes senare dikter och noveller tycks moderskapet oförenligt med friheten, konsten och till och med med den stora kärleken. Hon använder ofta fornnordisk mytologi när hon vill uttrycka konflikter mellan frihetslängtan och trygghetsbehov. I de tre första diktsamlingarna experimenterade hon med formen. Inspirerad av symbolistisk lyrik prioriterade hon rytm och klang framför traditionell metrik. Hon höll fast vid allitterationen, men varierade rim och stroflängd. I isländsk litteratur blev hon en av förelöparna för prosalyriken.
I en stor del av den litteratur som skrevs av kvinnor efter första världskriget finns en reaktion på något nytt inom sexualmoralen. Den nya tiden, den nya kvinnan och den nya sexualiteten är klangbotten i denna litteratur. Denna nya kvinna med “sexappeal” och en “professionell” attityd till den traditionella kvinnligheten, slirar kring eller rent av över gränsen mellan den “fina” och den “dåliga” flickan enligt det gamla sexualsystemet. Marika Stiernstedts omfattande författarskap speglar ganska väl första hälften av 1900-talets kvinnolitterära klimat. Under 1920-talet blir hon tongivande. Hennes första 1900-talsromaner behandlade otrohet och dubbelmoral i Ellen Keys anda. I den senare delen av författarskapet kompliceras mötet mellan kvinna och man. Hennes sista verk, vitboken om det skandalomsusade äktenskapet med författaren Lubbe Nordström, Kring ett äktenskap, 1953, en närmast pedantisk skildring av det alkoholiserade och sexualambivalenta manliga geniets förfall, talar sitt skoningslösa språk. Vad har “den nya kvinnan” för glädje av sin nyvunna frihet när “den nye mannen”, trots förespeglingar om kamratäktenskapets jämlika villkor visar sig vara en kombination av dubbelmoralisk patriark och hjälplöst barn?