På 2000-talet avlöses 1970-talets biografiska och självbiografiska berättelser av nya blandformer, som rör sig i gränslandet mellan fakta och fiktion – också kallat autofiktion. Genren används av både manliga och kvinnliga författare men framför allt de kvinnliga författarnas verk har kritiserats för att de överskrider gränsen till och lämnar ut det privata. Kvinnliga representanter för autofiktionen är bland andra Maja Lundgren, Carina Rydberg, Suzanne Brøgger, Anne Lise Marstrand-Jørgensen och Herbjørg Wassmo.
Tag: Kärlek
Kring sekelskiftet 2000 blir det personliga åter politiskt – samhället tar ånyo plats i poesin, och dikten öppnar sig mot omvärlden. Till tidens kvinnliga poeter hör bland andra Mette Moestrup, Aase Berg, Ida Börjel och Gerður Kristný.
I mitten av 1990-talet växer en ny genre fram inom skönlitteraturen, den får beteckningen chick lit. Den är en uppdaterad version av den klassiska kärleksromanen och behandlar storstadens singel- och dejtingkultur från ett kvinnoperspektiv. Med böckerna Sex and the City och Bridget Jones’ dagbok som förebilder utvecklar författare som till exempel Henriette Lind, Lotte Thorsen, Kajsa Ingemarsson och Siri Østli en nordisk variant av genren chick lit.
Den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm (f. 1961) har på ett ovanligt sätt i bok efter bok kombinerat den läsarvänliga realismens karakteristika – spänning, stark lokalfärg, intressanta gestalter – med djärv förnyelse av prosans berättarkonventioner. Hon kan både underhålla och experimentera, äta kakan och ha den kvar. Hon kan med andra ord vinna såväl den vanliga läsarens hjärta och samtidigt framstå som mångskiktat intressant för litteraturforskningen, queer och subversiv och formförnyande. Eller som en av bipersonerna, Lila Andersen i Fagerholms roman från 2012, Lola uppochner, tänker om sig själv, småstadens litterära celebritet: ”hon är ju så rolig och uttrycksfull och snygg och väldigt karismatisk (och sen förstås då, en objektivt sett väldigt god författare också, en såndärn med både säljpotential och djup) –”
Modernismen och kvinnorna i norsk efterkrigslyrik
I 1980-talets svenska kvinnoprosa finns en uttalad språkkritisk och jagcentrerad hållning, likaså en tematisering och en omskrivning av monstruösa och änglalika drag som återanknyter till en kvinnolitterär tradition.
En upplevelse av att tiden bara går, och en längtan efter frihet, kärlek och ett språk som kan rymma livets och jagets många glittrande fasetter, tränger sig på i många texter av 1990-talets debutanter. 1990-talets diktkonst begråter inte en menings- och identitetsförlust eller gör kroppen till en sista referent, utan söker glimtar av liv och identitet i rörelser och genom riktningsförändringar. 1990-talslitteraturen uppfattar företrädesvis liv och betydelseskapande som förvandling eller rörelse. Just i en rörelse kring kvinnofigurer iscensätts subjektet med hela dess bagage av smärta, ensamhet, längtan, självdestruktion, ironi och humor. Subjektet uppfinns, utforskas, tänker eller är närvarande som en textlig energi i berättelsen eller dikten.De många unga författare som debuterade på 1990-talet blev föremål för stor uppmärksamhet.
Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket.En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde. Kvinnliga författare i Grönland, Kalaallit Nunaat, och Sameland, Sápmi gjorde entré.
Ett viktigt tema i 1980-talets finska kvinnolitteratur är kritiken av uppfostran. Den idylliska ytan bryts och inga familjemedlemmar skonas, under inspiration av en teoretiker som Alice Miller, vars verk man började översätta till finska på 1980-talet. I de nya familjeskildringarna visar sig modern ofta som en utsugare, men man kan lika väl finna ett barn i rollen som omättlig tyrann. Gängse uppfattningar och tolkningar av flickuppväxten vänds och vrids och myter omtolkas.Många betydande kvinnliga författare i 1970- och 1980-talets Finland koncentrerar sig på existentiella frågor som hör samman med att vara människa. Ofta beskrivs människan i gränssituationer, skild från andra, före ett möte eller nära sorg och död. De vanligaste temana är skuldkänsla, identitet, frustration, psykiskt sammanbrott och möjligheten att förändras på ett eller annat sätt. I bakgrunden skymtar problem med att bli vuxen, att leva i äktenskap eller att arbeta.
På 1960-talet gav den starka isländska rimtraditionen vika för en “fri” modernistisk diktform, som i sin tur placerade sig i förlängningen av ett internationellt uppror inom det poetiska språket. Nitton år gammal framträder Steinunn Sigurðardóttir, i skärningspunkten mellan modernismen och 1970-talets uppgörelse med modernismens otillgänglighet.Hennes författarskap har väckt stor uppmärksamhet och präglas av en enastående lätthet med orden. Det tema som kombinerar skilsmässan med ett mångsidigt jag, och som då och då slår ner i hennes dikter och prosaverk, följer hack i häl på en reflexion över tiden, dess väsen och dess förgänglighet. På detta sätt går ett sökande efter tiden hand i hand med ett sökande efter jaget. Författaren är i dag en centralgestalt i isländsk litteratur. Isländska författere som Vigdís Grímsdóttir och Álfrún Gunnlaugsdóttir har spunnit vidare på hennes tematiska tråd.