Print artikeln

I välfärdens skugga

Skriven av: Lena Malmberg |

En allt uppslukande hunger är temat för Heidi von Borns romaner om Ella, Hungerbarnen, 1981, Kungariket Atlas, 1984, Den vita öknen, 1986, Tiden är en tjuv, 1989 och Ropa stenarna tillbaka, 1991. Första romanen skildrar hungern som ett kroppsligt behov efter mat och värme, men objektet för Ellas hunger förändras i takt med att skildringen av hennes liv förs framåt i tiden. Hungern efter mat ersätts av hunger efter samvaro, normalitet, bildning, tillhörighet och identitet. Denna hunger ger en möjlig utopisk dimension åt Ellas liv, då den driver henne att agera, men ofta kontrasteras hennes önskan att bejaka sin hunger med en tidigt förvärvad insikt att den som ger efter kommer att slukas upp.

“Min utsatthet gjorde mig hungrig och storögd”, skriver Heidi von Born i en essä om Hagar Olsson. Det är just utsatthet som skapar Ellas hunger även om hon tvingas ersätta storögdheten med Jante-lagens försiktighet.

Heidi von Born (född 1936) använder kroppsliga och rumsliga bilder för att visa fram det kaos som härskar under den ordnade tillvaron och Ellas skräck över att förlora kontrollen. Romanens placering i Atlas-området är också av betydelse. Till Atlas kommer man genom att stiga ned i underjorden och för Ella blir området ett geografiskt stigma, som det är omöjligt att ta sig ur: “En stadsdel är som ett födelsemärke. Man föds med det, det går inte att operera bort utan djupa förändringar i huden. Gatan går in i kroppen, styr blodets rytm. / … / Inte kliver man ur den kedjan, fällan som kniper tänder av metall runt vristen! Där man är född, där finns ens avtryck. Det är också dit man strävar, det är där man slutar.”

Trots att romanerna om Ella på ett plan liknar klassiska utvecklingsromaner bryter Heidi von Born med den konvention som inbyggd i genren pockar på framgång. När Ella får möjlighet att läsa in studentexamen blir hon aldrig färdig. När hon får en novell publicerad i Såningsmannen om broderns upplevelser som minkskötare fortsätter hon egentligen inte att skriva trots glädjen hon känner.

På ett plan blir dock Ella skapande och det gäller hennes egen historia. Efter broderns död söker hon återskapa honom genom att resa till hans förra arbetsplats, läsa de böcker han läste och tänka de tankar han tänkte.

I sina böcker om Ella berättar Heidi von Born om Atlas och om Vasastaden. En annan Stockholmsmiljö som spelar stor roll i romanerna är Centralbadet som blir en av Ellas få ljuspunkter. Här jobbar Äpplet, förestånderskan som blir både vän med Ella och så småningom ställföreträdande mormor till hennes barn. Tiden då Ella arbetade på badet framstår i hennes minne lika ljus som kolonivistelsen.
Trots att det hela tiden finns en tydlig gräns för Ella som hon inte kan överskrida får hon det bättre i slutet av sin berättelse. Hon lever ensam med sonen i lägenheten i Atlas, nu med tätade väggar och rutig kökslampa. Hon sköter sitt arbete, känner en viss gemenskap med arbetskamraterna och hon har sin goda vän Äpplet. Hon drömmer visserligen mardrömmar men hon är inte alltid rädd och hon har saker att se fram emot, ofta förbundna med Äpplet och Centralbadet.
Historien om Ella är strängt subjektivt berättad. Det är Ellas verklighet som skildras och det är genom hennes ögon världen blir till. Heidi von Born tillrättalägger inte och ifrågasätter heller aldrig Ellas tankar vilket gör att den av Ella skapade delen av biografin löper samman med den fiktivt autentiska.

Heidi von Born debuterade 1956 och har en stor produktion bakom sig med en roman vart eller vartannat år. Redan i de tidiga romanerna på 1960-talet gestaltas konsekvenserna av utstötthet och svek, t ex i Martinas dagar, 1962, en roman om två systrar som växer upp i skuggan av faderns självmord. Ofta är de personer hon skildrar isolerade från omvärlden och rädda för kontakt och närhet. I Aldrig mer tillbaka, 1975, styrs både den kvinnliga huvudpersonen och hennes man av tvångshandlingar som blir allt mer destruktiva. I Det japanska skriket, 1979, försvarar sig den 12-åriga Anna-Karin Sadolin mot sin ångest genom att fasta, träna hårt och utveckla sitt japanska skrik. I Om solen vill, 1993, har tonårspojken Stefan tillägnat sig en oerhörd disciplin. Han anser att han kan läsa tankar och händelser bara han koncentrerar sig tillräckligt.

I titelnovellen till novellsamlingen Pelargonerna ska skäras om hösten, 1982, visar Margareta Ekarv upp oförmågan till dialog mellan mor och dotter då två skilda generationer och därmed två skilda normsystem möts. Dottern är stolt över sitt modernt möblerade hem men modern har tömt sina besparingar för att ge dottern möjlighet att köpa en riktig soffa.

Utanförskap och vanmakt är också det bärande temat i Margareta Ekarvs (född 1936) författarskap. Hennes romaner rör sig dock ofta i den historiska kontext, som omfattar uppbygget av det moderna Sverige. I hennes första roman Leran, 1984, är miljön Upplandsslätten och tiden är seklets början. I romanens centrum finns två unga människor som under berättelsens gång möts och blir förälskade. Det är Erik, lilldrängen som i berättelsens början stolt och glad får höstplöja med hästarna. Kylan och ett pennalistiskt drängskämt gör att han blir dödssjuk men han räddas av predikanten Charles Lee från Amerika, och får själv predikandets gåva. Och det är Maria, vars tragedi är att hon, den förstfödda bonddottern, inte är en son. Men det yttre händelseförloppet är inte särskilt viktigt. Margareta Ekarv betonar i stället människornas utveckling då predikanten kommer till byn. Hans närvaro fungerar som en katalysator, många i byn genomgår en stunds uppvaknande ur den tröga tillvaro de är fångna i.

I Tinnar och gyllene torn, 1993, diskuterar Margareta Ekarv det problematiska i att söka berätta den utanförståendes historia. Romanen handlar om Lim-Johan, en naivistisk, självlärd konstnär som skrämde byborna genom att se verkligheten annorlunda och som satt åtta år på Hospitalet. Hans dröm var att bygga ett hus med tinnar och gyllene torn som skulle snurra som en väderkvarn och tillåta den boende att ständigt välja perspektiv.

Romanen följer en nutida författare som söker återskapa Lim-Johans liv inför en teaterföreställning. Berättaren letar minnen, verkliga och påhittade. En del i bygden minns honom, andra inte, men alla har de olika bilder av vem Lim-Johan egentligen var. Bilder som avslöjar mer om den som minns än om Lim-Johan själv. Berättaren drömmer ur dessa spillror fram bilden av Lim-Johan som ibland också tar överhanden och talar i egen sak i romanen.

Precis som Marya i Joyce Carol Oates roman med samma namn, 1987, inser Senja i Heidi von Borns Månens vita blod att den människa som bär på en svaghet lätt blir offer för andras trakasserier. Men där Heidi von Borns romaner blivit allt hoppfullare, tycks Joyce Carol Oates författarskap bara bli allt mörkare.

Utanförskapet mitt i välfärden

Ikse Bergman, Sandra (f 1945) (sv): Mor och barn framför höghus, II, 1975. Gobeläng. Fotograf: Edgar Eriksson. Privat ägo.

Människorna i Heidi von Borns och Margareta Ekarvs romaner vill in i samhället, men hamnar ändå utanför. Gun-Britt Sundström (född 1945) skriver i sina romaner om människor som lever i nutidens välfärdssamhälle, men strävar efter att inte inordna sig i det. De är socialt lyckade och har möjligheter både att tala och göra sig hörda. Hennes författarskap cirklar runt deras kamp mot etablerade sanningar och förhärskande konventioner.

Gun-Britt Sundström debuterade 1966 med Student -64 och kom med flera romaner och klippböcker på 1970-talet för att därefter framför allt ägna sig åt arbete med Bibelkommissionens nyöversättning av Gamla och Nya Testamentet.

Tre av hennes romaner handlar om ungdom i revolt. Oppositionspartiet, 1967, följer några flickor på ett gymnasium under några år i början av 1960-talet. Student -64, 1966, berättar om en av flickornas universitetsår. Nu kan det sägas!, 1970, slutligen, är en arg uppgörelse med åren på Journalisthögskolan. Tiden är 1968–69 och eleverna vänder sig emot skolans auktoritära pedagogik.

För Lydia, 1973, är en parafras på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, 1912, men med handlingen framflyttad till 1960- och 1970-talen och med kvinnan som huvudperson. Romanens grundtema är Lydias önskan om ett fritt liv utan konventionella bojor och hennes gradvisa insikt om det otillåtna i detta för en kvinna, trots att hon lever i det moderna Stockholm och inte i sekelskiftet.

I Maken, 1976, låter Sundström denna insikt drabba både Martina och Gustav, romanens kärlekspar som möts i 1960-talets Stockholm. “Gift dig och du skall ångra det; gift dig inte och du skall ångra det också …” Så börjar det Kierkegaard-citat som är ett av romanens motton. Sundström pekar således redan innan romanen satt igång ut det traditionella samlevandets omöjlighet och då romanen slutar inser Martina bittert att hon verkligen lyckats ställa sig utanför de sociala ramar hon som ung bekämpade.

Gun-Britt Sundströms Maken blev en väldig läsarsuccé när den kom ut och utnämndes snabbt till generationsroman. Idag har den getts ut i tio upplagor och sålts i 100 000 exemplar. Gun-Britt Sundström har själv i efterhand försökt förklara bokens framgång med att den dels skildrar “tuggummikärleken”, dvs vardagens kärleksmödor i stället för att måla upp en romantisk och högstämd kärleksbild, dels väljer att låta huvudpersonen vara den som är älskad, inte den som älskar.

Margareta Ekström (född 1930) visar i sina noveller hur mycket människor offrar för att nå tillhörighet, även om denna sällan leder till äkta gemenskap. Hennes gestalter är så inriktade på att söka denna normalitet att allt främmande, oplanerat skrämmer dem. Den gemenskap man söker blir många gånger beroende av försakelse och ofrihet. Den frihet Martina slåss för och de val hon hela tiden ställs inför saknas nästan helt hos Ekström. Hon skildrar i stället ofta ett avgörande ögonblick som inte tillåts spela någon roll därför att normalitetens trygghet förefaller så lockande. I novellen “Hummern i Dinard”, ur samlingsvolymen Den femte årstiden, 1983, skjuter en ung kvinna upp mötet med sin älskare genom att gå en havspromenad. I “Frossaren”, ur Den femte årstiden, väljer huvudpersonen maten framför den oförutsägbara kvinna han mött. Han klamrar sig fast vid sitt matlagande och sitt ätande för att slippa falla. “Greppet om bordet kändes tryggt som ett nödankare”.

Om sin bok Människodjuren, 1974, har Margareta Ekström sagt att “om vi tycker oss vara djur eller inte, om vi kallar instinkter för idéer, parningsriter för traditioner, revir för tomtgränser, kvarstår ändå det faktum att vi är ett slags djur. “

Margareta Ekström debuterade med Aftnar i S:t Petersburg, 1960 och har skrivit ett tjugotal böcker, mest novellsamlingar men också några romaner och barnböcker. Hennes noveller är ofta uppbyggda av personskildringen där den porträtterade får tala själv. Mer sällan skriver hon traditionella historier som bildar ett helt med en avslutande knorr utan hon ger snarare snabba utsnitt ur tillvaron. Återkommande är en känsla av sorg över de inblandades oförmåga till kontakt och uppbrott. Drömmar stannar vid drömmar och bara saknad över den uteblivna förändringen finns kvar. I “Cirkusliv”, ur Kärlekens utland, 1982, berättas hur en ung diplomathustru reser sig upp från en middag och flyr ut till ett cirkussällskap som sitter runt en eld. Hon blir accepterad av dem och allt känns lätt. Men i verkligheten sitter hon artigt och väluppfostrat kvar över middagen.

Margareta Ekström betonar i sitt författarskap frihetens omöjlighet trots att hennes gestalter lever mitt i välfärden och sällan möter materiella hinder. Hon har ibland jämförts med Tjechov och det finns hos henne samma sorg över att inte våga utnyttja de möjligheter som faktiskt beskärs människan. Drömmen om normalitet och trygghet gör att inte heller Ekströms gestalter kommer till Moskva, och om de gör det, sker det på bekostnad av frihet och verkligt liv. Det Moskva som möter är ett förkonstlingens fängelse, där alla beslut för länge sedan fattats av någon annan.

Eva Mattssons (född 1940) gestalter vacklar på ett betydligt våldsammare sätt än Margareta Ekströms mellan normaliteten och utanförskapet. Det kan handla om invandrarkvinnor som ställs på sidan av den sociala gemenskapen, inbillningssjuka och förorättade som terroriserar sin omgivning, till synes vanliga män som förändras brutalt genom äktenskapets ägandestruktur eller kvinnor som kompenserar sin egen känsla av misslyckande genom att tjata ihjäl sina barn. Nästan alla är de oförmögna att ta sig ur sina destruktiva förhållningssätt till omvärlden och nästan alla utövar ett omöjligt tryck på sin omgivning.

I sina romaner skildrar Eva Mattsson människor som balanserar mellan total förtvivlan och en slags uthärdlighetens existens. Für Elise, 1980, är en djupt pessimistisk roman om en medelålders kvinna vars liv präglas av ett ängsligt förtryckande av omgivningen. Under en resa tillbaka till barndomsmiljön blir hon nästan den hon en gång önskade vara – glad, nyfiken och modig, men så fort hon kommer hem återfaller hon genast i det gamla. På romanens botten kan man ana en sorg och en saknad som huvudpersonen inte kan ge ord åt.

I Jag ska göra natt till dag. Kärleksroman, 1982, skapar huvudpersonen Minna en drömbild av en vanlig, lite småtråkig bibliotekarie men inser så småningom att han inte existerar och kan säga nej då han närmar sig henne. I både Für Elise och Jag ska göra natt till dag skildras huvudpersoner som på ett plan prövar olika liv. Elise nöjer sig med att vid sin utlandsresa ta på sig en tidigare identitet. Minna däremot skapar en manlig drömbild och en kärlekshistoria som inte existerar, men återgår i slutet till sin egen existens. 1993 kom Passepartout som både kan ses som en utveckling och en förändring av de tidigare romanerna. Här nöjer sig inte huvudpersonen med att skapa om sin egen identitet utan prövar under bokens gång olika berättarstrategier. Hon lever sig igenom en rad olika berättelser för att i slutet återvända till sig själv.

Hon lyckas aldrig bli huvudperson i sin egen berättelse trots att hon berättar den på flera olika sätt. Omständigheterna tvingar henne att foga sig under berättelsens konventioner och när hon äntligen kan börja agera som ett handlande subjekt visar det sig att striden om huset, som symboliserar hennes identitet, börjar om.

För Gun-Britt Sundström leder människans val endast till sorg över de bortvalda möjligheterna. Ett fritt kvinnoliv tycks som en omöjlighet eftersom det för med sig tvånget att ställa sig utanför. Margareta Ekströms gestalter söker så starkt den trygghet normaliteten innebär att de avsäger sig möjligheten att leva ett fritt liv. I Eva Mattssons böcker pågår en rutinens existens. Tillfälligheter styr personernas liv och vanmakten gör att det fria valet mycket sällan ens framstår som ett teoretiskt alternativ. Nyckeln som öppnar alla dörrar, en passepartout, finns visserligen, men de nyöppnade rummen är lika stängda och innehållslösa som de man en gång lämnat.