Tag: Feminism

Baksidan av familjeidyllen

Ett viktigt tema i 1980-talets finska kvinnolitteratur är kritiken av uppfostran. Den idylliska ytan bryts och inga familjemedlemmar skonas, under inspiration av en teoretiker som Alice Miller, vars verk man började översätta till finska på 1980-talet. I de nya familjeskildringarna visar sig modern ofta som en utsugare, men man kan lika väl finna ett barn i rollen som omättlig tyrann. Gängse uppfattningar och tolkningar av flickuppväxten vänds och vrids och myter omtolkas.Många betydande kvinnliga författare i 1970- och 1980-talets Finland koncentrerar sig på existentiella frågor som hör samman med att vara människa. Ofta beskrivs människan i gränssituationer, skild från andra, före ett möte eller nära sorg och död. De vanligaste temana är skuldkänsla, identitet, frustration, psykiskt sammanbrott och möjligheten att förändras på ett eller annat sätt. I bakgrunden skymtar problem med att bli vuxen, att leva i äktenskap eller att arbeta.

Att hålla saknaden från livet

Åren kring decennieskiftet från 1980- till 1990-tal blev en intressant och händelserik tid för den svenska minoritetslitteraturen i Finland. Episk bredd, psykologisk intensitet och fyllig personteckning, ett rikhaltigt stoff integrerat i en övertygande intrig, berättarteknisk skicklighet och formmedvetenhet, intressant metafiktiv reflexion, förmågan att skapa suggestiva fiktiva universa – samtliga dessa romantekniska grunddygder finns i rikligt mått representerade i den finlandssvenska prosans nya uppblomstringsperiod, som till yttermera visso domineras av kvinnliga författare.För de finlandssvenska poeter som debuterar på 1980- och 1990-talen är “kvinnodikt” inte längre aktuell. Bruksdiktningen har gjort sitt, just där behöver man inte längre konsolidera systerskap med agitatoriska tonfall. Man intresserar sig mer för poesin som språk.

Ond tid

Med böckerna om Hilke Thorhus skapade Kim Småge en förelöpare till det som under 1980- och 1990-talet både nationellt och internationellt skulle explodera som en självständig genre: kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. Hon slog in en kil i det maskulint dominerade område som norsk kriminallitteratur dittills hade varit. Småge och de kvinnor som har följt i hennes spår har visat att kvinnosynvinkeln både kan berika och förnya den kriminella intrigen.En annan norsk författare, Elin Brodin, har sedan debuten 1983 skapat ett stort prosaförfattarskap som inte bara omfattar romaner utan också barn- och ungdomsböcker och debattböcker. Det samhällskritiska engagemanget går från kritik av barns och ungdomars villkor över behandlingen av narkomaner och sjuka. Tematiskt kretsar hon kring det ondas problem i en normlös kultur, där våld och naturförstörelse florerar. Hennes projekt är att krossa idyllen.Mari Osmundsens (pseudonym) författarskap kan på många sätt jämföras med Elin Brodins. Som politiskt medvetna kulturkritiker sysslar båda med frågan om mänskligt lidande och skuld i vårt moderna, förfrämligande samhälle, och de står båda med ena foten i den socialrealistiska romantraditionen. Men medan Elin Brodin skildrar det katastrofala, tycks Mair Osmundsen mer intresserad av att förmedla en tro på att till och med den mest obetydliga människa kan mobilisera en ofattbar inre styrka och kärlek.

En annan tid, en annan plats

Inge Eriksen, som lever i en ständig kritisk uppgörelse med 68-doktrinerna, är kanske samtidigt den danska författare och kulturpersonlighet som mest konsekvent fört 1970-talets världsuppfattning vidare. Hon har under alla år uppfattat världen politiskt och lagt sig i den danska och internationella debatten, antingen den har handlat om storpolitik, kultursyn eller science fiction-genrens möjligheter. Hon har i all sin kritik förblivit dialektikern och förkämpen för det hela livet, på samma sätt som romanerna alltid rör sig mellan politiken, dramat, estetiken och lidelsen.Grete Roulund har en skarp och annorlunda blick på den västerländska kulturen. Den hårdkokta stilen, som gjorde kritikerna så förvirrade att man till och med diskuterade hennes kön, har rötter i 1970-talets medvetande om kropp och kön, men regin är ny. Tonen i Grete Roulunds berättelser är rå, men präglad av svart humor, och osentimental. Texterna är mindre intresserade av inlevelsen i offren än av den psykologi och etik som kan studeras hos de både avtrubbade och plågade männen. Våldet och brutaliteten framstår som själva sjukdomen i en kultur som i sin rädsla för det främmande, det andra könet och för döden, oupphörligt måste se sin egen undergång i ögonen.

Att gripa dagen

Den danska författaren Jette Drewsens 1970-talsförfattarskap har blivit en bild av det uppbrott inom litteratur, politik och privatliv som den nya kvinnorörelsen satte i gång. Hennes romaner berättar om och för den nya medvetandegjorda mellanskiktskvinnan, de gav upphov till diskussioner om den nya kvinnolitteraturens form och budskap – och de blev så småningom i sig reflexioner över en kvinnlig estetik som är under ständig förvandling.Medan Jette Drewsens kvinnor i 1970-talsromanerna finner en strategi för överlevnad, börjar Anne Marie Ejrnæs (född 1946) författarskap med två romaner om kvinnor vilkas liv bryter samman av klyftan mellan ideal och social verklighet. Krisen är ett centralt och efter hand inte odelat negativt begrepp i hennes författarskap. Ett författarskap som senare framför allt präglas av intresset för det historiska.

Den säregna klangen av krossat språk

Cecilie Løveids tre första prosalyriska romaner bryter radikalt med den socialrealistiska romangenre som dominerar i Norge på 1970-talet Hon insisterar på sin modernistiska estetik, där fragment, collage, intertextualitet och flerstämmighet föredras framför de realistiska koderna. Hon är fundamentalt förankrad i poesin, och eftersom hon förblir en modernistisk lyriker, oavsett vilken genre hon närmar sig, blir det omöjligt för henne att träda in i ett socialrealistiskt formspråk.Detsamma gällder för Kari Bøge, som med sin experimentella debutbok Asmorelda, 1971, bryter radikalt med den realistiska berättartraditionen och representerar ett av de första viktiga försöken att skriva en ny kvinnlig modernistisk prosa i Norge. Hon skiljer sig från andra kvinnliga författare omkring 1970, då hon insisterar på en ahistorisk individualism och en tomhetens estetik, men samtidigt lanserar hon några teman som var och är alldeles centrala för en feministiskt medveten diktkonst: identitetsfrågan, förhållandet till mannen och förhållandet till skriften.

Poesins återkomst

Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.

Den goda historien

På 1980-talet genomgick den historiska romanen, som också den är en sekelgammal favorit bland kvinnliga läsare, samma process. De kvinnliga hjältarna gjordes up to date. De historiska skildringarna anpassades till samtiden, och tillsammans med den nyromantiska litteraturen övertog den nyfeministiska historiska romanen de kvinnliga läsarnas intresse.Nya kvinnliga författare började i hela Norden skriva om gömda, glömda, förbisedda eller alldeles okända kvinnor från tidigare sekel, och böckerna mottogs av stora läsarskaror (och kritiker) med ett så överväldigande intresse att det kunde verka som om det var just den genre som de hade väntat på i åratal.