Finska Minna Canth blev i ett slag ensamförsörjare, affärskvinna och författare. Istället för att enligt dåtida gängse bruk nöja sig med att föra en änkas enkla och tillbakadragna liv, kom hon att bli den mest omtvistade författaren inom finsk realism, och den som gav gestalt åt det finska dramat.Sedan dess har hon varit en av de mest spelade dramatikerna i Finland, och vid sin död fick hon en nationalhjältes eftermäle.
Tag: Facklitteratur
Språkdebatten i Finland
Det moderna genombrottet i Sverige
Under sitt långa liv skrev den norska författaren och prästfrun Hanna Winsnes, såväl i underhållande syfte som för praktiskt bruk, dikter, religiösa texter på vers, romaner, noveller och barnberättelser. Hon hade inga uttalat konstnärliga ambitioner, men hon fann glädje i att berätta inom familjekretsen och hade ett starkt meddelelsebehov. Hon var beläst och väl orienterad både i äldre och nyare litteratur. Hennes poetiska värld är helt igenom harmonisk och överskådlig, och hon uttrycker aldrig några tvivel på fundamentet för vad som är rätt och orätt. Hon återvänder gång på gång i sin diktning till att kärleken – såväl mellan mor och barn som mellan man och kvinna – jämte gudstron och ödmjukheten har högsta prioritet i tillvaron. Hon är framför allt berömd, älskad och kritiserad – som hela Norges kokboksförfattarinna. Redan den första utgåvan av Lærebog i de forskjellige Grene af Huusholdningen (1845) blev mycket populär.
Svenska Sophie Sagers produktion är liten. Hon blev känd genom sina inlagor i ett misshandelsmål, där hon varit offret. Dessa inlagor publicerades i Stockholms Dagblad som en följetong 1848 och samma år utgavs de med förord och kommentarer av Sophie Sager under titeln Sagerska målet. Sophie Sagers inlagor präglas av en stark ambition, av viljan att få upprättelse från den kränkning hon utsatts för. Kränkningen gäller primärt hennes rätt att som kvinna avvisa sexuella inviter. Det är det sätt på vilket hon avviker från tidens passiva, goda kvinnlighet och väcker anstöt, som gör henne intressant för oss i dag. Genom hennes liv och texter kan vi studera framväxten av kvinnlig medvetenhet – hur hon först drivs att kämpa för sin egen sak och hur hon sedan väcks att utvidga kampen till att gälla kvinnans sak generellt.
Växlingen från 1700- till 1800-tal kännetecknas i Europa ideologiskt av etablerandet av en kulturbärande medelklassfamilj där den romantiska idealiseringen av kvinnan som dels Guds och naturens moder, dels den omedvetna och främmande delen av mannens mänsklighet bidrog till ett samgående av de äldre kvinnotyperna, husmodern och salongsvärdinnan, i den romantiska intimsfärens kvinna. Romantiken gav på det viset kvinnan en kulturell position enbart i kraft av sitt kön, något hon inte tidigare hade haft och snart förlorade igen.Den romantiska intimsfären var gemenskapen mellan könen, som skulle förverkliga romantikens filosofi och religiösa livsinställning. I uppbyggandet av kvinnornas nya intimsfärsidentitet kom kvinnolitteraturen att spela en avgörande roll. Den förmedlade och införlivade inspirationen från den stora europeiska rörelsen.
Medan Mary Wollstonecraft var radikal romantiker i skrift och liv, hade de nordiska kvinnliga författarna svårare att höja sig över fördomar om vad som var passande för kvinnor. Åtminstone i Sverige sanktionerade en patriarkalt präglad religiositet ett utbrett kvinnoförtryck på alla nivåer. Därtill kom romantikernas manschauvinistiska profil.Det passiva kvinnoidealet à la Rousseau som dominerade på kontinenten försökte de engelska, franska och tyska författarinnorna fly ifrån genom att gå i exil, både bildligen och bokstavligen. I Skandinavien var detta en sällsynt utväg. Det stora svenska undantaget är Fredrika Bremer.
Den danske professorn J. S. Sneedorff lovordade författarinnan Margaretha Klopstocks Breve fra Døde til Levende som förebild för det moderna danska språk han själv verkade för.Orsaken till 1700-talets växande intresse för kvinnliga skribenter, i synnerhet brevskrivare, nya som gamla, kända som mindre kända, var bland annat att kvinnorna skrev på sitt modersmål och att deras texter kunde användas som praktiska exempel i den stundom mycket abstrakta språkdebatten. Kvinnorna var dessutom inte skolade i den latinska lärdomstraditionen, som man ville frigöra sig från.
Den svenska grevinnan Maria Gustava Gyllenstierna karaktäriserades på 1700-talet som “en Fru af stort snille och stor börd, som i wår tid hedrat sitt Fädernesland och sitt Kön”. Hon räknades till tidens vittra kvinnor, finns med i en samtida förteckning över Lärda Swenska Fruentimmer och omnämns så i adelskalendern.Hon var gift med riksrådet Carl Bonde i hans andra äktenskap, födde honom fem barn och följde honom på resor till bl.a. Finland och England. Han dog 1699. I nära 40 år var Maria Gustava Gyllenstierna änka, och under de åren tycks hennes skrivande verksamhet ha ägt rum på Tyresö slott utanför Stockholm. Många av hennes översättningar är gjorda från franska och tyska.
1600-talets danska adelsfru Birgitte Thott var sin tids mest framstående lärda kvinna, en “femina docta”, en “femina illustris”. Hon är en av de få danska kvinnor som vid sin död hedrats med hyllningsdikter på latin, och säkert också den enda som förärats några på grekiska. Hon skulle själv ha glatt sig åt dikterna. I skriften Om ett lycksaligt liv talar hon uppskattande om romarna för att de hade infört en lag om att såväl kvinnor som män skulle prisas med hyllningstal vid sin död.Ett ståtligt tryckt begravningstal på latin, skrivet av Jørgen Rosenkrantz, “hofmester” (hög ämbetsman) vid Sorø Akademi, finns bevarat. Av detta kan man bilda sig en uppfattning om hennes liv. Det ligger i sakens natur att ett minnestal innehåller vissa överdrifter, men Birgitte Thotts språkkunskaper är omvittnade av tillräckligt många för att man i det avseendet skall våga tro Rosenkrantz. Det bekräftas också av hennes egna översättningar, även om de inte täcker alla de språk hon påstås ha behärskat.