Mötet med den kraft och expressivitet, det nya krävande jag som tog till orda i Södergrans författarskap satte sina första spår i 1930-talets danska lyrik i den konstnärskrets kring tidskriften Linien som Hulda Lütken och Bodil Bech tillhörde. I deras lyrik visar sig inspirationen från Södergran som en våldsam utmaning av det traditionella senromantiska versspråket och dess poetiska inventarier. Södergraninflytandet för deras diktkonst närmast till sammanbrott, medan däremot den tredje av 1930-talets kvinnliga lyriker, Tove Meyer, lever och arbetar tillräckligt länge för att kunna genomföra den svåra förflyttningen ut ur senromantiken och in i en ny modernistisk diktning.
Tag: Döden
Fyra kvinnliga lyriker gjorde sig bemärkta i Sverige på tröskeln till 1900-talet. Jane Gernandt-Claines författarskap, som förutom diktsamlingarna bestod av fem novellsamlingar och tolv romaner, var hennes länk till hemlandet. Sedan debuten 1893 hade hon skrivit prosa med ämnen hämtade från främmande länder. Genom hela författarskapet går det starka engagemanget för kvinnor, samtidigt som kärleken framställs som livets yttersta mål.Anna Cederlund läste John Ruskins skrifter och propagerade för skönhetens betydelse i vardagslivet. Diktsamlingen Hösts sista dikt talar också om en mäktig kraft utanför henne själv, en kärlekens makt. Harriet Löwenhjelms författarskap består av 22 dagböcker med vinjetter, etsningar och teckningar, manuskript till böcker, brev och enstaka dikter. Hon är känd för att gyckla och dölja sig i olika förklädnader. Hon visste varifrån hon hämtade sina poser: Äldsta ledet är det medeltida folklustspelet, commedia dell’arte. Karin Ek hade en önskan om att nå ut till en stor allmänhet, till svenska folket. Vad hon framför allt ville förmedla var kärleken till poesin, en källa till lycka för alla, som Karin Ek såg det. Hennes egen sång upprann både ur lidelse och lidande, för henne blev poesin nödvändig.
“Jag är ingen kvinna”, skrev Edith Södergran. I skuggan av värlskatastrofer handlar hennes diktning om makten att definiera sig själv. Hennes bidrag till en ny värld är att ta klivet ut ur den marginaliserande kvinnligheten och ställa sig mitt på världens scen.Under sin korta levnad som poet var Edith Södergran tämligen utskämd. Många av pressreaktionerna gick ut på att dryfta om författarinnan var spritt språngandes – eller bara litet lagom galen.Edith Södergrans diktning skall ses som en pågående process, ett försök att visa på språkets omöjlighet att täcka den mänskliga erfarenheten av att vara sammansatt av ont och gott, manligt och kvinnligt, bödel och offer.
Elisabeth Hansen ville göra allt – upplysa mänskligheten, skriva uppbyggliga och underhållande romaner, skildra främmande länder samt debattera ekonomi, samhällsfrågor och konstens roll. Detta gjorde hon också helt oförskräckt. Störst talang visar hon sig dock ha i rollen som journalist, hennes förmåga att beskriva levande och detaljrikt är utpräglad, och i sina bästa stunder visar hon prov på en torr och intelligent humor. Erkännandet uteblev dock vad gällde romanerna, den genre där Elisabeth Hansen helst hade sett den. Hon hävdar att även kvinnor har behov av att lära och av att utveckla sitt intellekt. Detta budskap kan hon inte föra fram direkt i sina romaner – det förbehåller hon den bild av sig själv som hon visar upp för offentligheten. Den envisa styrka och det sannerligen manliga uppträdande hon valde är enastående.
Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
Även om en stor del av den drygt 400-åriga nordiska vistraditionen har gått förlorad återstår ett överväldigande rikt källmaterial. Genom de senaste 150 årens intensiva registrerings- och utgivningsarbete, har vi nu ett antal källkritiska utgåvor som gör det möjligt att överblicka den nordiska traditionen.Det stora källmaterialat innehåller många sånger, sjungna om och av kvinnor. Vi skall koncentrera oss på visor där händelser skildras som haft personlig och livsavgörande betydelse för kvinnorna själva men också för familj och släkt.
Insamlingen av muntlig diktning i Finland på 1800-talet fick ekonomiskt stöd av staten och resulterade i en av världens största samlingar. Minst hälften av de upptecknade texterna härstammar från kvinnor, kvinnliga sångare och berättare.Vid insamlandet koncentrerade man sig på innehållet. Få upptecknare tog någon notis om traditionsbärarna, de som sjöng sångerna eller berättade sagorna. Man vet att många av dem var kvinnor, men så gott som alla förblev anonyma.I denna artikel behandlas endast en del av denna omfattande tradition: de på kalevalameter upptecknade gamla runorna (lyrik- och balladdiktning) samt gråtkvädena, vilka har sjungits uteslutande av kvinnor. Till den första gruppen hör allt som allt ca 145 000 texter och till den andra ca 3 000.
I både Märta Berendes berättelse om sin levnad och i Christina Regina von Birchenbaums “Een Annor Ny wijsa” speglas tidens språkliga modeller och tolkningsmönster. Båda texterna är exempel på 1600-talets många självständiga och starka kvinnor, fostrade i en tid av många krig och därför tvungna att ta hand om både familj och egendom.
I 1600- och 1700-talets Danmark och Sverige kom psalmer och andliga sånger att förmedlas av kvinnor med samlariver eller för den egna andakten, ibland kanske enbart som ämne för en översättnings- eller skrivövning. Framemot sekelskiftet 1700 finner vi ett ökande antal kvinnor, framför allt i Danmark, som inte bara nedtecknade andras utan även författade egna psalmer.Det finns en påtaglig skillnad mellan Danmark och Sverige. I Danmark återfinns namn på författare med stor produktion och flera sångsamlingar utgivna under eget namn. De blev föremål för samtidens intresse i form av hyllningsdikter och krav på omtryck, och ibland omnämns de i förteckningar över bemärkta och lärda danska kvinnor. I Sverige däremot skrevs enstaka psalmer av kvinnor i framför allt pietistiska och herrnhutiska kretsar. Psalmerna togs med i de psalmböcker som började utges omkring 1730.