På 2000-talet avlöses 1970-talets biografiska och självbiografiska berättelser av nya blandformer, som rör sig i gränslandet mellan fakta och fiktion – också kallat autofiktion. Genren används av både manliga och kvinnliga författare men framför allt de kvinnliga författarnas verk har kritiserats för att de överskrider gränsen till och lämnar ut det privata. Kvinnliga representanter för autofiktionen är bland andra Maja Lundgren, Carina Rydberg, Suzanne Brøgger, Anne Lise Marstrand-Jørgensen och Herbjørg Wassmo.
Tag: Dagböcker
I mitten av 1990-talet växer en ny genre fram inom skönlitteraturen, den får beteckningen chick lit. Den är en uppdaterad version av den klassiska kärleksromanen och behandlar storstadens singel- och dejtingkultur från ett kvinnoperspektiv. Med böckerna Sex and the City och Bridget Jones’ dagbok som förebilder utvecklar författare som till exempel Henriette Lind, Lotte Thorsen, Kajsa Ingemarsson och Siri Østli en nordisk variant av genren chick lit.
Många av de kvinnliga författarna på 1970-talet sökte en form för att kunna visa upp nya modeller för längtan och lust. Man ville tala i egen sak och med egen röst ville man bära vittnesmål om de egna erfarenheterna. Man återskapar för detta syfte en gammal genre; bekännelseromanen som ytterst går tillbaka till Augustinus Confessiones (Bekännelser) från omkr 400 och vars moderna utformning skapas av Rousseau.Bekännelseromanen innebär på många sätt en fortsättning av 1960-talets dokumentarism. Rapportboken som då rörde sig i det stora livet, med reseskildringar, arbetsplatsskildringar och sociologiska skildringar av samhällsgrupper och platser kom nu att användas för att skildra det lilla livet; hemmet, känslorna och den privata utvecklingen. Lika viktigt som det på 1960-talet var att dokumentera det personliga deltagandet och undersökandet, lika viktigt blir det på 1970-talet att erfarenheten och upplevelsen som beskrivs verkligen är äkta. Där 1960-talets ideal är objektivt skildrande blir 1970-talets det subjektiva återgivandet. Fiktionen gör anspråk på autenticitet.
På 1930-talet debuterade i Helsingfors tre finlandssvenska kvinnliga författare som brukar räknas till modernismens andra våg: Solveig von Schoultz, Mirjam Tuominen och Eva Wichman. Kriget skar in i deras liv som en kniv och ändrade villkoren för deras författarskap.Alla sökte de nya uttrycksmedel för sina erfarenheter och blev var och en på sitt håll förnyare inom novellens område, och fortsatte inom poesin på en modernistisk linje som de modifierar på olika sätt. Solveig von Schoultz riktar sökarljuset mot vad hon senare har kallat “samhällets minsta cell – förhållandet mellan människor”, medan Mirjam Tuominen med en Kassandras lidelse visar på tidens brännande etiska frågor och Eva Wichman som radikaliserats under kriget försöker skapa politisk kampdikt.
Det finns flera drag hos Kerstin Söderholm som gör henne till en finlandssvensk Karen Boye eller Virginia Woolf; privilegiet att verka i avantgardismens kärna, men också hudlösheten, en sviktande fysisk och psykisk hälsa och en dödsdrift som ledde till döden för egen hand.Kerstin Söderholms dikt är som flera andra finlandssvenska modernisters till stor del naturlyrik. Hos henne smälter jaget och naturen samman. Dikten är för henne ett sätt att definiera ett vacklande jag och ett undflyende, oåtkomligt du.
Fyra kvinnliga lyriker gjorde sig bemärkta i Sverige på tröskeln till 1900-talet. Jane Gernandt-Claines författarskap, som förutom diktsamlingarna bestod av fem novellsamlingar och tolv romaner, var hennes länk till hemlandet. Sedan debuten 1893 hade hon skrivit prosa med ämnen hämtade från främmande länder. Genom hela författarskapet går det starka engagemanget för kvinnor, samtidigt som kärleken framställs som livets yttersta mål.Anna Cederlund läste John Ruskins skrifter och propagerade för skönhetens betydelse i vardagslivet. Diktsamlingen Hösts sista dikt talar också om en mäktig kraft utanför henne själv, en kärlekens makt. Harriet Löwenhjelms författarskap består av 22 dagböcker med vinjetter, etsningar och teckningar, manuskript till böcker, brev och enstaka dikter. Hon är känd för att gyckla och dölja sig i olika förklädnader. Hon visste varifrån hon hämtade sina poser: Äldsta ledet är det medeltida folklustspelet, commedia dell’arte. Karin Ek hade en önskan om att nå ut till en stor allmänhet, till svenska folket. Vad hon framför allt ville förmedla var kärleken till poesin, en källa till lycka för alla, som Karin Ek såg det. Hennes egen sång upprann både ur lidelse och lidande, för henne blev poesin nödvändig.
Bland de nordiska länderna var Sverige först med att släppa in kvinnorna på universiteten. Skenbart delade kvinnorna villkor med männen – “samma” tankevärld, “samma” lärare, “samma” framtid. I verkligheten var situationerna vitt skilda. För männen rörde det sig om långvariga traditioner, en självklar, medfödd hemortsrätt. För kvinnorna var det en främmande värld, de var som intränglingar från en annan planet. Den fråga som kvinnorna ställde sig var: Skulle de smälta in, betona det gemensamma? Eller skulle de framhäva det olika, det som trots allt skilde de två könen åt?Under 1880-talet och den tidigare delen av 1890-talet tonade man ned skillnaden – “studentska” som benämning undveks, allt som kunde utpeka kvinnorna som avvikande vaktade man sig för. Kring sekelskiftet ändrades strategin, “kvinnligheten” lyftes fram, “skillnaden” sattes i spel.Året för omsvängningen var i Sverige 1896 med Ellen Keys ”Missbrukad kvinnokraft”. Emancipation, krav på lika villkor, efterträddes av kravet på kvinnan att genomsyra samhället och kulturen med sin egenart. Kärlek, emotionell frigörelse, ryckte i förgrunden. Kvinnan fick en ny värdighet i egenskap av kvinna. Och det påverkade tidens kvinnliga akademiker.
På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.
Bevarade dagböcker vittnar om hur Maj Hirdman formligen gör upp planer för sitt författarskap: ett verk om arbetarkvinnorna, en självbiografi, en folkets historia – för att finna “de vägar, som leda det ur förnedringen”. Vägen från dagboksskrivandet fram till inträdet på den litterära marknaden blev lång och knagglig. Hon försöker skriva samtidigt som hon sköter hem och barn, lever fattigt, ofta är sjuk. Dikter och noveller lyckas hon få publicerade, men avslagen är många.1921, vid 33 års ålder, är hon framme vid romandebuten Anna Holberg. Något verkligt genombrott får Maj Hirdman aldrig. Det var i det moderna hon började bli författare. Sedan gick kanske något under, försvann med trångboddhet och barn, något intellektuellt och självsvåldigt. I stället kom den stora kampen mellan moderlighetsdrömmen och männens värld.I den kampen – i blottläggandet av konflikterna och i sökandet efter en identitet – skapade Maj Hirdman ett språk åt sin kluvna kvinnogeneration, en levande röst.
Med Nobelpriset i litteratur 1909 fick Selma Lagerlöf på allvar sitt internationella genombrott. Vid den tiden var hon redan en av Nordens mest erkända och respekterade författare. Förlusten av det älskade barndomshemmet Mårbacka fortplantade sig som en smärtpunkt till hennes författarskap – ett återkommande tema varierat i roman efter roman.Det är genom själva bristen i tillvaron som hon kan stiga ned till sin värld av minnen och hämta upp ett urspråk som genomsyrar allt hon kommer att skriva och som kan uppfattas av hög och låg, av barn och vuxna. Jag vill också bli läst av alla “i huckle” skriver hon. Det blir hon än i denna dag.