Tag: 1970-1980

Ond tid

Med böckerna om Hilke Thorhus skapade Kim Småge en förelöpare till det som under 1980- och 1990-talet både nationellt och internationellt skulle explodera som en självständig genre: kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. Hon slog in en kil i det maskulint dominerade område som norsk kriminallitteratur dittills hade varit. Småge och de kvinnor som har följt i hennes spår har visat att kvinnosynvinkeln både kan berika och förnya den kriminella intrigen.En annan norsk författare, Elin Brodin, har sedan debuten 1983 skapat ett stort prosaförfattarskap som inte bara omfattar romaner utan också barn- och ungdomsböcker och debattböcker. Det samhällskritiska engagemanget går från kritik av barns och ungdomars villkor över behandlingen av narkomaner och sjuka. Tematiskt kretsar hon kring det ondas problem i en normlös kultur, där våld och naturförstörelse florerar. Hennes projekt är att krossa idyllen.Mari Osmundsens (pseudonym) författarskap kan på många sätt jämföras med Elin Brodins. Som politiskt medvetna kulturkritiker sysslar båda med frågan om mänskligt lidande och skuld i vårt moderna, förfrämligande samhälle, och de står båda med ena foten i den socialrealistiska romantraditionen. Men medan Elin Brodin skildrar det katastrofala, tycks Mair Osmundsen mer intresserad av att förmedla en tro på att till och med den mest obetydliga människa kan mobilisera en ofattbar inre styrka och kärlek.

I utkanten

Vibeke Grønfeldts författarskap har efter hand blivit stort – mycket stort! Men trots tyngden, trots den bevågenhet och respekt som omgärdar författarskapet, står det egendomligt avskilt i den litterära debatten. På samma sätt som författaren fortfarande bor på sin födelseö Samsø, tycks hennes skrifter på motsvarande vis insistera på att förbli i utkanten av kulturen.

En annan tid, en annan plats

Inge Eriksen, som lever i en ständig kritisk uppgörelse med 68-doktrinerna, är kanske samtidigt den danska författare och kulturpersonlighet som mest konsekvent fört 1970-talets världsuppfattning vidare. Hon har under alla år uppfattat världen politiskt och lagt sig i den danska och internationella debatten, antingen den har handlat om storpolitik, kultursyn eller science fiction-genrens möjligheter. Hon har i all sin kritik förblivit dialektikern och förkämpen för det hela livet, på samma sätt som romanerna alltid rör sig mellan politiken, dramat, estetiken och lidelsen.Grete Roulund har en skarp och annorlunda blick på den västerländska kulturen. Den hårdkokta stilen, som gjorde kritikerna så förvirrade att man till och med diskuterade hennes kön, har rötter i 1970-talets medvetande om kropp och kön, men regin är ny. Tonen i Grete Roulunds berättelser är rå, men präglad av svart humor, och osentimental. Texterna är mindre intresserade av inlevelsen i offren än av den psykologi och etik som kan studeras hos de både avtrubbade och plågade männen. Våldet och brutaliteten framstår som själva sjukdomen i en kultur som i sin rädsla för det främmande, det andra könet och för döden, oupphörligt måste se sin egen undergång i ögonen.

Att gripa dagen

Den danska författaren Jette Drewsens 1970-talsförfattarskap har blivit en bild av det uppbrott inom litteratur, politik och privatliv som den nya kvinnorörelsen satte i gång. Hennes romaner berättar om och för den nya medvetandegjorda mellanskiktskvinnan, de gav upphov till diskussioner om den nya kvinnolitteraturens form och budskap – och de blev så småningom i sig reflexioner över en kvinnlig estetik som är under ständig förvandling.Medan Jette Drewsens kvinnor i 1970-talsromanerna finner en strategi för överlevnad, börjar Anne Marie Ejrnæs (född 1946) författarskap med två romaner om kvinnor vilkas liv bryter samman av klyftan mellan ideal och social verklighet. Krisen är ett centralt och efter hand inte odelat negativt begrepp i hennes författarskap. Ett författarskap som senare framför allt präglas av intresset för det historiska.

Optimismen förlorad

Agneta Pleijel var en av de tongivande i den kritikergeneration, som under 1970-talet gick i bräschen för en ny och mera samhällstillvänd litteratur. Precis som Anna Westberg tar hon sin utgångspunkt i de estetiska och etiska ideal som var förhärskande under 1970-talet. Men där de etiska idealen vidmakthålls genom hela författarskapet hos såväl Pleijel som Westberg, sker tvärtom en så gott som omedelbar distansering från den förhärskande realistiska estetiken.I början av 1980-talet blir deras skrivsätt alltmer tentativt och fragmentariserat. De överger sakligheten för att ge sig hän åt mera högstämda tonfall och klangbottnen i deras författarskap, som urspungligen var ljus och utvecklingsoptimistisk, blir allt mörkare.

Poesins återkomst

Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.

Den säregna klangen av krossat språk

Cecilie Løveids tre första prosalyriska romaner bryter radikalt med den socialrealistiska romangenre som dominerar i Norge på 1970-talet Hon insisterar på sin modernistiska estetik, där fragment, collage, intertextualitet och flerstämmighet föredras framför de realistiska koderna. Hon är fundamentalt förankrad i poesin, och eftersom hon förblir en modernistisk lyriker, oavsett vilken genre hon närmar sig, blir det omöjligt för henne att träda in i ett socialrealistiskt formspråk.Detsamma gällder för Kari Bøge, som med sin experimentella debutbok Asmorelda, 1971, bryter radikalt med den realistiska berättartraditionen och representerar ett av de första viktiga försöken att skriva en ny kvinnlig modernistisk prosa i Norge. Hon skiljer sig från andra kvinnliga författare omkring 1970, då hon insisterar på en ahistorisk individualism och en tomhetens estetik, men samtidigt lanserar hon några teman som var och är alldeles centrala för en feministiskt medveten diktkonst: identitetsfrågan, förhållandet till mannen och förhållandet till skriften.

Lidandets urprung

Den danska författaren Vita Andersens prosadiktning fick öknamnet “knækprosa”, därför att dikterna skenbart bara var episka förlopp med olika långa rader. Men hennes diktkonst är emellertid mer komplicerad än så. Den är i sig en iscensättning av vardagsspråket, en utställning av tvånget, rollerna och instängdheten i personernas liv och tal, men långt ifrån en konstlös upprepning. Könsrollerna som garant mot ett lyckligt samspel mellan könen är ett centralt tema i texterna.Charlotte Strandgaard debuterade 1965 och skrev under 1960- och 1970-talet en rad dikt- och dokumentsamlingar som koncentrerade sig på tidstypiska problem som alkoholism, narkomani, de socialt utstötta och förlorarna. I hennes universum härskar lidandet, missförstånd mellan dem som gärna vill älska varandra, skuldkänsla och hopplöshet. Tonen är medkänsla och vilja att peka på en förklaring och en lösning. Hennes vuxna är som Vita Andersens sårade barn, men tillsammans med smärtan finns hos Charlotte Strandgaard ett ständigt insisterande på försoning och förlösning.