I det tidiga 1950-talet inleds ett av de stora svenska författarskapen med den unga Birgitta Trotzig, som debuterar med Ur de älskandes liv, 1951. I denna bok finns en strävan att nå ut över jagets gräns, att nå fram till det livsväsentliga du-et – detta skall förbli en grundläggande tematisk och stilistisk rörelse i författarskapet.Är inte Birgitta Trotzig egentligen en lyriker? De intensivaste partierna i hennes verk har det prosapoetiskas form. Men berättelsen om “loppet mellan födelse och död” framstår som en nödvändighet. I essän “Hållpunkter, hösten 1975” skriver Birgitta Trotzig: “Det stora problemet är förfärande enkelt. Ett kort lopp mellan födelse och död. Att människovärlden borde vara en kärleksgemenskap. Varför är den inte?” Denna inriktning på livsloppet i dess helhet finns i alla hennes berättelser.
Tag: 1950-1960
Den finska författaren Eeva Kilpi debuterade 1959 med novellsamlingen Noidanlukko (Låsbräken) och under 1960-talet skrev hon en rad romaner och novellsamlingar där motsättningen mellan man och kvinna, kropp och intellekt, men ännu mera stad och land, är bärande. Med diktsamlingen Laulu rakkaudesta, 1972 (Sånger om kärlek, 1980) och romanen Tamara, 1972 (på svenska 1974), blir Eeva Kilpi en av de ledande personligheterna på den finska kvinnolitteraturens scen. Hos Eeva Kilpi dödar staden och den moderna teknokratin inte bara växter och djur utan också människan.Hon är en säregen blandning av hembygdsnostalgiker och militant ekoaktivist och hennes organiska helhetssyn på livet kommer allt tydligare till uttryck i författarskapet. Med sin självbiografiska trilogi skriver hon andra världskrigets historia från kvinnans och den finländska hemmafrontens perspektiv. Hon aktiverar läsarens eget minnesarbete samtidigt som hon redogör för sitt eget och fullföljer med stor konsekvens det civilisationskritiska perspektiv som varit drivande i hela hennes författarskap.
Den svenska författaren Sonja Åkesson debuterade 1957 med Situationer och gav ut ytterligare en diktsamling under 1950-talet. I de tidiga böckerna vacklade hennes skrivsätt mellan den förfinade metaforiken i natur- och landsbygdsdikterna och de människoskildrande grotesker, som hon sedan kom att utveckla. I augusti 1960 var hon med om att skriva manifestet “Front mot formens tyranni”, som var ett viktigt steg ut ur 1950-talsmodernismen in i ett mer realistiskt 1960-tal.Hon fann sin egen speciella ton inom ramen för den nyenkla estetiken under inspiration av konkretismen. Hennes dominerande skrivsätt är en rak, berättande realism. Det persongalleri som strömmar förbi i hennes dikter berättar levande om andra människor. Men samhällssatiren är en lika viktig genre för Sonja Åkesson som personporträttet. Det kanske mest framträdande draget i Sonja Åkessons dikt är hennes groteska ironi.
Korpfolksungen är den finlandssvenska författaren och bildkonstnären Irmelin Sandman Lilius fyrtionde bok. Hon debuterade som nittonåring 1955 och har sedan dess etablerat sig som en av Finlands internationellt mest kända barnboksförfattare. I Korpfolksungen förenas flera av de typiska elementen hos Irmelin Sandman Lilius. Glidningarna mellan det realistiska och det fantastiska, mellan barn- och vuxenvärld, mellan mytisk tid, historisk epokskildring och nutid gör henne till en gränsöverskridande, mångbottnad allåldersförfattare.I det samhälle som hon bygger upp i bok efter bok är huvudpersonerna grändernas fattigfolk. Denna fattigfolksvärld är i stor utsträckning en minutiöst beskriven kvinnovärld, där flickorna redan som mycket unga utför kvinnosysslor, tar vuxet ansvar och försörjer sig själva. I sin senare produktion stiger hon allt oftare in i en mera självbiografiskt betingad verklighet. I utsökta små bilderböcker går hon tillbaka till sin barn- och ungdom.
Lyriker från 1960-talet
Efterkrigstidens unga författargeneration i Finland upplevde ett enormt behov av att bryta banden med den klassiska lyriktraditionen och det retoriskt tomma lyriska språket från förkrigstiden. Gemensamma drag inom prosamodernismen i Finland är språkets uppror mot tidigare traditioner, synvinkelsbyte och en ironisk stil som kan slå över i parodi. Ofta förekommer syntaxbrott. Det nya är också att odramatiska händelser skildras noga, får symbolisk betydelse, och att verkligheten beskrivs mer komplicerat än tidigare.
Nya litterära fronter
Sensymbolister och modernister i efterkrigslitteraturen
Under 1950- och 1960-talet steg en rad kvinnliga författare rakt in i centrum av den nordiska litteraturen. De trädde fram som fullfjädrade modernister och de hälsades med ovationer. De nyskriver modernismens främlingskap, men samtidigt som de på detta sätt placerar sig mitt på den litterära scenen ställer de sin dikt i det medvetna utanförskapets tjänst.De skriver sig in i den tradition där diktaren är en främling utanför eller just på gränsen till det samhälleliga, men de ställer sig också utanför denna litterära tradition och stångas oavbrutet med dess vedertagna former, symboler och språkbruk. Ett genomgående tema är det kulturellt marginaliserade, det som bland efterkrigstidens och ännu mera postmodernismens filosofer kommit att definieras som “det kvinnliga”.
Den danska författaren Elsa Gress penna är enligt henne själv kättersk. Det stora författarskapets återkommande problematisering av “att vara ställd utanför” är en återspegling av hennes egen upplevelse av att vara utesluten, att vara missförstådd, att tala för döva öron. Den påtvingade känslan av att vara annorlunda under barndoms- och ungdomsåren framstår i memoarboken som bakgrunden till att hon etablerar sig som “professionell outsider”. Författarskapet präglas av motsättningen i att vilja hävda en marginalposition – att vara outsidern som ser klarare – och att vilja bli hörd och förstådd. Att den kvinnliga författaren, och kvinnan som debattör, är utsatt för fördomar upplever Gress som ett gemensamt öde för skrivande kvinnor. Hennes egna texter kunde få beröm för att de var “lika solida och insiktsfulla som en mans”, och det hette att hon var så “blixtrande elak som bara en intelligent kvinna kan vara”. Som en tuktare av samhälle, kultur och kön fick hon visserligen läsarna “att lyssna” – men inte att lyda.