Brevgenren blev från och med madame de Sévigné en kvinnogenre. Inte i den bemärkelsen att det huvudsakligen är kvinnorna som skriver brev, utan för att kvinnorna i denna enda genre utgör förebilder för både kvinnor och män.Från madame de Sévigné kommer man via otaliga brevsamlingar fram till Charlotta Dorothea Biehl och finner i henne Nordens svar, i förbluffande ren form, på Frankrikes madame de Sévigné. Den kvinnogenre som madame de Sévigné skapade förvaltade “jomfru Biehl” med säker stilkänsla.
Artiklar
Från och med 1700-talet finns det flera porträtt av kvinnor som direkt eller oftare indirekt ägnar sig åt eget litterärt skapande, och själva framställningen av den skapande kvinnan är på dessa porträtt synnerligen genomtänkt och ibland oerhört utstuderad.
Charlotta Dorothea Biehl är det danska 1700-talets mest produktiva kvinnliga författare. Hon använde ofta brevet på ett effektfullt sätt i sitt skrivande. Inte minst i en flera år lång och omfattande korrespondens med vännen hovmarskalk Johan Bülows. På hans uppmaning skrev hon sin självbiografi, Mit ubetydelige Levnets Løb, och utformade den som ett brett anlagt brev, avsett för cirkulation och uppläsning bland Bülows vänner och inflytelserika bekanta.De privata breven är därimot inte omedelbart avsedda för publicering. Men Biehl hoppades naturligtvis att Johan Bülow skulle bevara privatbreven så att eftervärlden kunde få glädje av dem. I det fallet misstog hon sig inte. Breven ligger i dag bland Johan Bülows papper, omsorgsfullt bevarade åt den som önskar stifta närmare bekantskap med “Skriverjomfruen”.
Drottning Kristina har en plats i Sveriges historia som landets regerande drottning åren 1644-1654. Hon abdikerade, varefter hon konverterade till katolicismen, ett steg som vetenskapen ägnat stort intresse. De återstående åren av sitt liv var hon kulturellt och vetenskapligt intresserad och umgicks och brevväxlade i hela sitt liv med flera av sin tids främsta vetenskapsmän.Drottning Kristinas litterära produktion består av två samlingar maximer, en självbiografi, två essäer – en om Alexander den store och en om Julius Caesar – och slutligen hennes brev. Drottningen publicerade själv inte sina litterära verk utan det har skett senare, först av Johan Arckenholtz 1751-60 i Mémoires concernant Christine, reine de Suède, pour servir d’éclaircissement à l’histoire de son règne et principalement de sa vie privée (Memoarer rörande Kristina, drottning av Sverige, för att tjäna belysandet av hennes regeringstid och särskilt hennes privata liv).Kristina skrev på franska, det språk som tidens bildade personer använde.
Hovkretsen kring Ulrika Eleonora stod i kontakt med de ledande inom den pietistiska reformrörelsen och kan sägas motsvara de andliga rörelser på kontinenten som i praktiken försökte tillämpa kravet på frihet och människovärde för kvinnan.Åtskilliga dikter i Der Nordische Weihrauch vittnar om en leda vid det praktfulla hovlivets pompa och ståt och om en inriktning på den inre människan.
Den danska författaren Anna Margrethe Lasson beslöt sig tidigt för att pröva sin förmåga och själv skriva en roman. Den beklædte Sandhed (Den förklädda sanningen) förelåg i handskrift redan 1715. Den trycktes 1723 och är därmed Nordens första tryckta prosaroman.”Ingen av kvinna född står ut med att läsa den ända till slutet”, skrev litteraturhistorikern Rasmus Nyerup 1828. I litteraturhistorien omnämns Den beklædte Sandhed som en kuriositet, ihågkommen på grund av att den är en av de få nordiska herderomaner som var utformad som en prosaberättelse, och att den blev tryckt.Ambitionerna och idéerna bakom Anna Margrethe Lassons roman var flera. Hon ville underhålla sina läsare, hon ville visa att även kvinnor kan skriva och hon ville ge sitt litterära bidrag till det danska språket.
Den svenska grevinnan Maria Gustava Gyllenstierna karaktäriserades på 1700-talet som “en Fru af stort snille och stor börd, som i wår tid hedrat sitt Fädernesland och sitt Kön”. Hon räknades till tidens vittra kvinnor, finns med i en samtida förteckning över Lärda Swenska Fruentimmer och omnämns så i adelskalendern.Hon var gift med riksrådet Carl Bonde i hans andra äktenskap, födde honom fem barn och följde honom på resor till bl.a. Finland och England. Han dog 1699. I nära 40 år var Maria Gustava Gyllenstierna änka, och under de åren tycks hennes skrivande verksamhet ha ägt rum på Tyresö slott utanför Stockholm. Många av hennes översättningar är gjorda från franska och tyska.
Sveriges första kvinnliga författere Sophia Elisabeth Brenner skriver mest tillfällesdikter. Hon hyllar kungliga och högre ståndspersoner på bröllop och födelsedagar, vid fältslag och segrar, och hon skriver dikter till sörjande och till de döda. Naturligtvis ihågkoms även vänkretsen, men de flesta mottagarna står ovanför författaren på den sociala rangskalan.Av hennes totala tillfällesdiktning vänder sig två tredjedelar till samhällets översta skikt. Det var dem som det lönade sig att uppvakta, och av samtida vittnesbörd vet man att fru Brenners dikter var efterfrågade och uppskattade. Inte sällan skrevs dessa hyllningsdikter till samtidens intellektuellt eller konstnärligt begåvade kvinnor. Hon diktade även vid kvinnors och barns död.
Troheten blev i kungadottern Leonora Christines liv en avgörande andlig och moralisk princip, som kom att styra hennes ställningstaganden och handlingar och som på gott och ont kom att bestämma eftervärldens bedömning av henne. I sina litterära arbeten ville hon demonstrera sin trofasthet, den dygd som utgjorde 1600-talskvinnans moraliska existensberättigande. Leonora Christine förvandlade troheten mot sin man Corfitz Ulfeldt till en fråga om trohet mot sig själv som kungadotter och adelsfröken, landsflyktig ståndsperson och “Kristi korsbärerska”.Hon satt i 22 år fängslad i Blåtårn på Köpenhamns Slott anklagad för högförräderi.
I både Märta Berendes berättelse om sin levnad och i Christina Regina von Birchenbaums “Een Annor Ny wijsa” speglas tidens språkliga modeller och tolkningsmönster. Båda texterna är exempel på 1600-talets många självständiga och starka kvinnor, fostrade i en tid av många krig och därför tvungna att ta hand om både familj och egendom.