Leonora Christine Ulfeldt återger i sin franska självbiografi (1673) en rad episoder från sina resor. En av reseberättelserna kallar hon “une pièce digne de Romans” (ett stycke värdigt en roman). Hon var mycket intresserad av den europeiska romanlitteraturen och hämtade där inspiration till sitt självbiografiska författarskap. Medan Leonora Christine lät det stanna vid ett enda försök att översätta fransk romanlitteratur, beslöt sig Anna Margrethe Lasson (1659-1738) för att pröva sin förmåga och själv skriva en roman. Den beklædte Sandhed (Den förklädda sanningen) förelåg i handskrift redan 1715. Den trycktes 1723 och är därmed Nordens första tryckta prosaroman.
Leonora Christine översatte, innan hon spärrades in i Blåtårn, första delen av den franska heroiskgalanta romanen Cléopâtre (1647 ff. ) av Gauthier de La Calprenède.
“Ingen av kvinna född står ut med att läsa den ända till slutet”, skrev litteraturhistorikern Rasmus Nyerup 1828. I litteraturhistorien omnämns Den beklædte Sandhed som en kuriositet, ihågkommen på grund av att den är en av de få nordiska herderomaner som var utformad som en prosaberättelse, och att den blev tryckt.
Den europeiska romanlitteraturen var känd i Norden under 1600-talet, men versen hade dominerat litteraturen från Thomas Kingo till Ludvig Holberg i Danmark-Norge och från Haquin Spegel till Olof von Dalin i Sverige-Finland. Försökte sig de nordiska författarna på romangenren skrev de versromaner. En av Holbergs förebilder till Peder Paars (1719-1720) var Cervantes Don Quijote (1605-1615), men Holberg skrev sin komiska roman på vers. Först med Niels Klims underjordiske Rejse (1741), som Holberg skrev på latin, försökte han sig på prosaromanens form. Den unge Uppsalastudenten Urban Hiärne (1641-1724) var väl bevandrad i den europeiska litteraturen, och tillsammans med några andra unga lärda kamrater stiftade han en herdeorden, där en franskinspirerad herdediktning odlades. Hiärne skrev 1666-1668 herderomanen Stratonice, som var avsedd som högläsning i den lärda kretsen av unga “herdar”. Den danske tullaren Søren Terkelsen hade däremot ingen framgång med sin översättning av fransmannen Honoré d’Urfés stora roman L’Astrée (1607 ff).
Honoré d’Urfés herderoman L ‘Astrée fick betydelse för den danska och svenska verskonsten vid mitten av 1600-talet. I den svenska litteraturen finns flera herderomanfragment från denna tid.
I gengäld gjorde han succé med Astree Siunge-Choer (1648), en samling översättningar av tyska herdevisor med enkla melodisättningar. Först vid mitten av 1700-talet gjorde den fiktiva prosan på allvar sitt intåg i Norden i form av moraliska berättelser, pedagogiska romaner och reseromaner, men förebilderna för denna nya prosa var inte – som hos Anna Margrethe Lasson 1600-talets herderomaner och heroisk-galanta romaner. I stället var det klassicismens essäistiska och pedagogiska prosa som lockade till efterföljd. Den första svenska romanen, Adalriks och Giöthildas äfwentyr, utgavs 1742-1744 av Jakob Mörk och Anders Törngren. Den handlar om fursteuppfostran liksom Fénelons Les Aventures de Télémaque (1699), som är en pedagogiskt upplagd berättelse som visar hur furstar bör uppträda i krig och fred. I Danmark togs traditionen efter Fénelon upp av den pietistiskt orienterade hovprästen Erik Pontoppidan, som 1742 gav ut den religiösa uppfostringsromanen Menoza I-III.
Både den dansk-norske Ludvig Holberg (1684-1754) och Olof von Dalin (1708-63) var franskklassicistiskt orienterade och odlade på 1700-talet en moraliskt resonerande allegorisk och essäistisk prosa. Olof von Dalin skapade den första svenska tidskriften, och den fiktiva moraliska berättelsen blev populär i 1700-talets tidskriftslitteratur.
De få kvinnliga författare som var samtida med Lasson, skriver antingen som Dorothe Engelbretsdatter psalmer eller som Sophia Elisabeth Brenner tillfällesdikter och religiös lyrik. Fru Nordenflycht, som tillhörde generationen efter Lasson och Brenner, fann uppslag och ett ideal hos de franska preciöserna. Hennes favoritgenre var dock inte prosan, utan herdedikten, tillfällesdikten och den lärda dikten. På 1600- och 1700-talen fanns en ansenlig mängd kvinnlig litteratur i form av självbiografier, dagböcker och personliga dokument. Denna självbiografiska eller släktbiografiska prosa tjänade dock främst religiösa eller praktiska släkthistoriska syften och var endast undantagsvis inspirerad av den skönlitterära prosa som påverkat Leonora Christine i hennes självbiografiska verk.
Ambitionerna och idéerna bakom Anna Margrethe Lassons roman var flera. Hon ville underhålla sina läsare, hon ville visa att även kvinnor kan skriva och hon ville ge sitt litterära bidrag till det danska språket.
Anna Margrethe Lasson föddes i Köpenhamn strax efter Karl X Gustavs misslyckade anfall mot staden och tillbringade sin barndom bland annat på Dalum Kloster på Fyn.
Anna Margrethe Lassons far, hovrättsrådet och godsägaren Jens Lasson, var storleverantör till den danska flottan under kriget mellan Danmark och Sverige 1657-60. Han fick bland annat Dalum Kloster som pant för sina leveranser. Som assessor vid högsta domstolen medverkade han till domen mot Corfitz Ulfeldt. Senare anklagades han för leveransfusk, och hans arvingar fick vid hans död 1706 överta hans stora skulder.
Som vuxen bodde hon i Priorgården på Korsgade i Odense tillsammans med en yngre gift syster. Här arbetade hon på sin “lilla roman”, som förelåg i handskrift 1715. I en otryckt dedikation till Fredrik IV framträder hon under namnet “Ateragram Nossal”, hennes eget namn skrivet bak och fram, och uppger att hon funnit manuskriptet i Dalum Kloster. År 1723 trycktes romanen under pseudonymen “Det danska språkets innerliga älskarinna Aminda”.
Den beklædte Sandhet presenteras på titelbladet som en översättning av en gammal runinskrift: “Den/ fordom/ i runbokstävers kappa/ nu/ i danska tungomålets klädnad/ iförda/ lilla romanen.”
Lasson kan ha inspirerats till romanens fingerade tillkomsthistoria av naturvetenskapsmannen och filologen Ole Worms studier av runinskrifter och isländska handskrifter vid mitten av 1600-talet. I introduktionen skriver Lasson/Aminda att hon presenterar romanen för läsaren på grund av sin stora kärlek till det danska språket, som hon vill stärka och främja: “Jag ser att många av mina landsmän lägger ner större flit på att lära sig främmande språk/ så att de flesta knappt kan tala, än mindre skriva på sitt eget modersmål/ vari det dock finns lika mycken godhet och behaglighet som i något annat tungomål.”
Även i denna lilla reflexion över modersmålet kan 1600-talets intresse för språk och grammatik spåras. Peder Syv, Henrik Gerner, Ole Worm och de adelskvinnor som låg bakom visboksamlingarna och läsebiblioteken gjorde omfattande undersökningar av det danska språket och grammatiken liksom av visor och ordspråk. Barocklitteraturen överhuvudtaget utmärks av sin strävan att skapa en danskspråkig litteratur efter klassiskt mönster.
Med iscensättandet av romanens fingerade tillkomsthistoria ville Lasson träda till de kvinnliga författarnas försvar. I efterskriften poängterar hon att många av författarna till den prisade “gamla” litteraturen varit kvinnor: “Jag bekänner väl/ att jag häruti har begått något/ som för mitt kön är mycket ovanligt/ då jag i stället för att spetsa min synål/ har vässat min penna/ och det är den dom/ som de missunnsamma, som ej själva förmå göra det/ de lasta mig för/ kan fälla över mig/ vill dock ej förmoda att allas mening skall överensstämma med några oerfarnas/ när de erinra sig vilka berömliga gärningar som kvinnokönet, såsom Semiramis/ Dido/ Tamiris/ Sapfo och flera andra/ både i gamla tider/ och hittills i alla stånd ha uträttat.”
“Endnu mangen een, der
denne tanke bær,
At skrive saa som du,
ej Qvindfolk træffer nær,
De tvivler, dette Kiøn
kand eye denne Gave,
Den Mand, den Pen saa
vist, maa om Haanden
have… “, skrev Lasson i sin hyllningsdikt till den norska psalmdiktaren Dorothe Engelbretsdatter. Hon kvitterade genom att i en svarsdikt bjuda den “dyd-prydet (dygdprydda) Dichterinde”
“Velkommen i mit Lau” (min krets): “Aminda Du har got hos dig ieg kand fornemme” (i dig finns gott kan jag förnimma), skrev Engelbretsdatter.
Romanen hävdade väl sin plats i en tradition av berömvärda kvinnogärningar och skulle genom sin sinnrika, men ändå lätt genomskådade tillkomsthistoria komma att placeras i en intressant dunkel period mellan forntid och nutid.
Lasson ville roa och underhålla alla romankonstens “Liebhavere”. Det är “inte något att bygga din religiösa tro på/ det som du kommer att presenteras/ det är en historia för ditt tidsfördriv”. Det är dock inte någon “lögnaktig dikt”, för bakom de olika romanfigurerna döljer sig “sanna personer”. Den beklædte Sandhet är efter franskt mönster en nyckelroman. Förebilden var Madeleine de Scudérys preciösa kärleksromaner från mitten av 1600-talet, bl.a. Artamène ou Le Grand Cyrus (1648-1653). Hos madame de Scudéry figurerade berömda män och kvinnor i exotiska miljöer och förklädnader, invecklade i komplicerade intriger kring temat den ideala mänskliga samvaron: de preciösa umgängesformerna och den platonska kärleken. Lasson hade troligen kommit i kontakt med tyska översättningar och bearbetningar av den franska preciösa litteraturen. Den tyska ordföljden och formuleringarna i Den beklædte Sandhet antyder att hon känt till Philip von Zesens översättning av Madame de Scudérys berättelse Ibrahim 1641.
Lasson har möjligen även känt till Martin Opitz tyska översättning av den ofullbordade latinska romanen Argenis (1626), som är en nyckelroman med inlagda herdescener författad av den skotske humanisten John Barclay (1582-1621).
I överensstämmelse med sina europeiska föregångare förlade Lasson handlingen i sitt verk till en fjärran, exotisk forntid. Hon låter kända personer stå modell för romanfigurerna. Handlingen utspelas växelvis i Rom, Persien och Danmark, och danska städer och platser förekommer stavade baklänges, “Nyf” (Fyn) “Mulad” (Dalum), “Snesa” (Assens) och “Nalis” (Själland). Kärleksförhållandet mellan prins Leonque från Nalis och den sköna persiska kungadottern Diana överensstämmer på vissa punkter med det av Lassons samtid kända och omtalade äktenskapet mellan Kristian V:s bror, prins Jörgen, och den engelska prinsessan Anne, vilket ingåtts 1683. Den beklædte Sandhet är emellertid ingen helt genomförd nyckelroman. De älskande hade endast vissa likheter med den danske prinsen och den engelska prinsessan, och de politiska förvecklingarna i samband med deras äktenskap ingick som stoff i romanen tillsammans med porträtt av diverse hovfolk och kungligheter, bland andra Fredrik IV, som hos Lasson uppträder under namnet “Sigefrid”.
Lasson berättar om den stora Sigefrid vars “mycket intagande person” ger det land han färdas i “vederkvickelse”.
Ett flertal invecklade intriger griper in i varandra i romanen, och efterhand glömmer Lasson bort personer och händelseförlopp. En övergripande tanke kan dock skönjas. Lasson gör ett försök att ställa olika andliga och geografiska miljöer mot varandra: riddar- och krigarlivets Rom, en utpräglat manlig miljö, där prinsessan Diana under fängelseliknande förhållanden vistas hos kejsaren, som vill tvinga henne att gifta sig med hans son, prins Javano; Persien, varifrån Dianas mor, drottningen, fördrivits efter barbariska intriger och sammansvärjningar och herdelandskapet i den fjärran provinsen Nyf, dvs. Fyn, inget furstendöme utan ett fritt landskap utan någon överhet, där män och kvinnor kan mötas och där Leonque och Diana förenas.
I beskrivningen av herdelandskapet utvecklar Lasson en preciös föreställningsvärld. Natur och spirituell kultur förenas i herdelivets skönhet: “Mycken lustighet bedrevs varje dag uti den trakt dit jag kom”, berättar Leonques följeslagare Drogan, och efter många besvärligheter förenas de älskande.
“… denna sjuka har sömnen tilldelat mig! Menar du då att något kan bortjaga den igen utom den som är starkare än han, nämligen hans broder döden … “
Detta är Leonques ord när han vaknar efter att ha drömt om sin prinsessa.
Lasson beskriver kärleken som en rad påfrestande känsloupplevelser och tillstånd. De älskande plågas av feber, förtvivlan och dödslängtan, och de går om varandra i olika förklädnader, tror varandra döda och råkar ut för otaliga intriger och förväxlingar. “Ack, att dock kärleken så full av plåga är!” sjunger Diana och hon diktar om hur hjärtat “är i sorgens fängsel satt … Dess plats är fylld med ack och smärta”. Det är kärleken som ger romanfigurerna själsliv och självmedvetande, men endast i förhållande till den älskade uppenbaras själsdjup och känslorikedom. Romanens många förklädnads- och förväxlingsscener blir en symbol för de älskandes bemödanden att skydda och dölja sina känslor inför en kall och cynisk omvärld. Först i naturen på Nyf och iklädda enkla herdedräkter kan de möta varandra som likar.
Lasson använder skildringen av Nyf för att skapa en överensstämmelse mellan det inre själslandskapet och en yttre natur. Naturscenerierna med sina källor, ljuvliga skogar, täta snår, doftande blommor och djupa hålor speglar vad som fysiskt och psykiskt utspelar sig mellan de älskande. I denna erotiserande natur drömmer Leonque om sin älskade, som i skönhet överträffar själva naturen: “Hennes vithet fick de nyss utsprungna liljorna att blygas; hennes silverhår av osedvanlig längd; hennes ögons eld förmådde jag icke fullt ut betrakta/ dock såg jag väl/ att deras blåhet överträffar den vackraste sky på himmelen; hennes kropp övermåttan rank och outsägligt smal; hennes händer små och lena/ att man kunde tro dem vara gjorda av vitt vax.”
‘Därefter beslöt han/ att vi skulle förkläda oss i herdedräkt; ty för herdarna var det ovant att umgås med andra/ än sitt eget folk/ och riddardräkten skulle kanske göra dem ängsliga”, berättar Drogan om de båda riddarnas intåg i herdestaden.
När Leonque dör i striden mot Javanos, tar Diana sin tillflykt till gudinnan Dianas tempel, en symbol för prinsessans egen kropp. I templet offrar kyska jungfrur kärleksgåvor, duvor och blommor till gudinnan och lyssnar till hennes spådomar. Den reflekterande hållningen till naturen, arrangemanget av naturscenerier och herdetablåer har rokokons lätta elegans, men naturen som symbol för kärlekens olika stadier närmar Lassons roman till en senare romantisk föreställningsvärld. Liksom hos de romantiska diktarna är kärleken hos Lasson epokgörande och omdanande; kärleken ger människan en själ, kärleken rymmer möjligheten till förvandling och död.
Trots den förste danske litteraturhistorikern Rasmus Nyerups drastiska varning, är Lassons 235 sidor långa roman väl värd att läsa. Den har del i början till 1700-talets världsliga litteratur, även om 1600-talets herderomaner och heroiskgalanta romaner stått som förebild. Det danska språkets innerliga älskarinna skulle snart få efterföljare, som träget skulle odla sina nordiska modersmål.