Aurora Ljungstedts (1821–1908) författarskap formades av familjetidskriftens framväxt under 1860-talet. Huvuddelen av hennes populära författarskap, som utkom i nio band 1872–82, består av kortare historier, ibland sammanförda till en större helhet genom ett återkommande persongalleri som i Dagdrifverier och drömmerier (1872).
Aurora Ljungstedts vanligaste pseudonym, Claude Gerard, är hämtad från en av Eugène Sues parisromaner och hon kan sägas vidareutveckla 1840-talets spänningsskapande följetonger med borttappade brev, hittebarn, intriganta skurkar och mystiska skeenden i psykologisk riktning. Aurora Ljungstedts intriger är alltid välkomponerade och hon tillmötesgår publikens krav på att lasten skall bestraffas och dygden belönas. I sina tre stora romaner Psykologiska gåtor (1868), Jernringen (1871) och Inom natt och år (1874), utgår hon från samma motiv som Sue, rivaliserande släktingars kamp om ett arv, men i motsats till honom är hon ute efter att visa hur penningen korrumperar – i synnerhet männen. Kvinnorna däremot, även de vackraste och mest förslagna manslukerskorna, framstår som offer för sociala omständigheter och för sin ödesdigra sexuella attraktionskraft. I Ljungstedts sista roman, Inom natt och år, märks ett tilltagande kvinnoperspektiv, framför allt genom antalet kvinnliga huvudpersoner och genom det faktum att två goda hjältinnor slutligen tar hem spelet och vinner de båda hjältarnas kärlek.
Debutromanen Hin ondes hus (1853) publicerades under pseudonym i Albert Bonniers framgångsrika romanbibliotek Europeiska följetongen. Hin ondes hus använder skräckromantiska element lånade från Ann Radcliffes The Mysteries of Udolpho (1794) men är egentligen en psykologisk rysare. Romanen är berättartekniskt avancerad. En ung man utforskar ett spökhus hemligheter och delger läsaren innehållet i ett gammalt manuskript – som visar sig vara en incestuös kärlekshistoria. Den manliga berättarsynvinkeln ger författaren tillfälle att osökt ironisera över samtidens könsrollssyn: “Dylika qvinnor, som så der ohöljdt visa att de hafva ingenting att förlora, misshaga mig alltid.”
Den manliga berättarfiktionen legaliserar också en för tiden anmärkningsvärt erotisk kärleksskildring av sadomasochistisk art. I ett triangeldrama med starka inslag av svartsjuka friläggs det kvinnliga begäret såsom både brottsligt och destruktivt. Den unga Anna, som baron Edvard äktat, ovetandes om att hon är hans oäkta dotter, är så erotiskt utmanande att fadern, trots att han på bröllopsdagen fått veta sanningen, omtöcknad av drift fullbordar incesten. Vid ett senare tillfälle dödar han henne, i en av de mest passionerade omfamningar som svensk 1800-talslitteratur äger:
“Edvard kände denna sköna, smidiga varelse elastiskt smyga sig intill honom, kände hennes armar allt varmare trycka honom till denna mjuka, halfblottade barm, som häfdes af snyftningar, kände hennes hjerta slå emot sitt, hennes varma andedrägt flägta på hans ansigte, hennes läppar söka hans, och blicken från hennes ögon, ömma och vällustiga, skimrande genom tårarne, stråla in i hans egna; han kände sina krafter svika, sina sinnen förvirras; på hans bleka kind tändes glödheta flammor, det var icke längre dottern, det var Anna hans älskarinna – hans maka; – instinktlikt tryckte han henne till sig, böjde sig ned, och närmade sina törstande läppar till de varma, lockande drifvorna i hans famn … men – på en gång betagen af kärlekens och förfärans yrsel – ursinnig af passion och fasa, fattade han dolken på golfvet, en blekblå blixt glänste till i rummet, det fina, smala stålet trängde skarpt och säkert till Annas hjerta. Hon halkade ur hans armar ned på golfvet: dödens kyss, i stället för brudgummens, hade träffat hennes barm.”
Edvard blir vansinnig och först när romanens berättarjag läst hans historia till slut kan han finna frid och försoning i döden.
I Aurora Ljungstedts rika novellproduktion finns renodlade exempel på skräckromantik, som i En jägares historier (1861), men också skickligt utarbetade kriminalnoveller som i Onkel Benjamins album (1873). Hennes ofta färgstarka kvinnliga brottslingar och intetsägande manliga brottsbekämpare återspeglar allmänna tendenser i tidens kriminallitteratur. I den tidiga brottmålsberättelsen är huvudintresset inriktat på brottslingen och inte som i den senare detektivromanen på detektiven, och de slutliga avslöjandena är snarare ett resultat av slumpen.
Aurora Ljungstedt skapar en suggestiv spänning. Hon skildrar romanpersonerna som slavar under sina passioner, ett oförsonligt öde eller någon persons djävulska intriger, på ett sätt som för tankarna till den moderna thrillern.