Friederike Brun (1765–1835) höll salong i över 40 år. 1792 köpte hennes man, den rike handelsmannen och konsuln Constantin Brun, lantstället Sophienholm. Efter en omfattande modernisering i italiensk stil öppnade Friederike Brun sin sommarsalong här, medan vintersalongen hölls i palatset på Bredgade. Hit kom berömda konstnärer som C.E.F. Weyse, D.F.R. Kuhlau, Jens Baggesen, Adam Oehlenschläger, Just Mathias Thiele, Bertel Thorvaldsen, J.L. Heiberg och många utländska gäster. Salongen var ett slags öppet hus, där alla blev mottagna med Friederike Bruns jovialiska hjärtlighet.
På Sophienholm blev man inbjuden att bo dagar i sträck och underhålla den lomhörda värdinnan på hennes ridturer på åsna runt i parkens alléer. Salongen hade sin guldålder under åren 1810–16. Under dessa år var sällskapslivet intensivt, särskilt på mottagningsaftonen en gång i veckan. Ingen visste hur många bordet skulle dukas för innan middagen var i gång. Under middagen och senare i pauserna mellan musik, levande tablåer och uppläsningar förde man kultiverade estetiska samtal, och underhållningen bestods av de besökande konstnärerna, av yngsta dottern Ida och av det tiotal unga flickor hon uppfostrades tillsammans med. Flickorna fick undervisning i musik, dans, teckning, sång och levande tablåer. Det var Ida som var salongens dragplåster, mer än Friederike Brun själv. Ida dyrkades som det konstnärliga idealet av alla besökande män, och då hon 1816 gifte sig med diplomaten greve des Bombelles, reste hon runt till Europas salonger med sig själv som attraktion.
Efter 1816 präglades salongen av Friederike Bruns franskfientliga inställning och den blev med tiden ett minnesrum över det strålande förflutna, Ida och italienresorna. Räddningen blev författarskapet och brevväxlingen med vännerna från förr, häribland särskilt Caroline von Humboldt.
Caroline von Humboldt (1766–1829) fick också en upplyst uppfostran med tillgång till lärdom. Hon gifte sig med Wilhelm von Humboldt och levde lycklig med honom och deras fem barn i ett intellektuellt äktenskap och samarbete. 1807–10 bodde hon i Rom med sin familj som granne till Friederike Brun. Hon höll själv en mycket välbesökt salong överallt dit hon kom, från 1810 i Berlin, där Humboldt grundlade universitetet. Hon förde många brevväxlingar, men har annars inte efterlämnat något författarskap. Hennes brev är fridsamma, välavvägda och helt utan tidens sentimentala känslosamhet.
Friederike Bruns far var tysk präst och fick anställning i Köpenhamn då Friederike var tio veckor gammal. Han blev hovpredikant och prästen på modet och deltog i det tyska upplysta kulturlivet. Friederike följde på 1770-talet med till livmedikus von Bergers salong, som blev en förebild för hennes egen salong. I hennes memoarer heter det således: “Lärda och konstnärer, prinsar av kungahuset och främmande ministrar, allt flöt samman och bildade den harmoniska helheten, som ensam förtjänar namnet av det goda sällskapet, då detta aldrig uppstår i ett snävare urval av enstaka och privilegierade klasser, utan bara i en fri och behaglig sammanblandning av de betydande i alla klasser.”
Friederike blev som faderns ögonsten uppfostrad till estet. I den tyska kretsen betraktade man henne som ett ovanligt barn, och Friedrich Gottlieb Klopstock
Friedrich Gottlieb Klopstock (1724–1803) kallades som ung begåvning till Danmark av Bernstorff 1750. Han hade då publicerat eposet Messias (1748). För slutförandet av detta verk mottog han en årlig pension från den danske kungen i många år. Då Bernstorff drogs med i Struensees fall 1770 lämnade Klopstock Danmark. Friederike Brun besökte honom flera gånger i hans hem i Hamburg och svärmade varje gång lika begeistrat för honom.
och Johann Bernhard Basedow
Johann Bernhard Basedow (1724–1790) kallades till Danmark på begäran av Klopstock för att han hade ett rykte om sig att vara en pedagog med märkliga och frisinnade idéer. För eftervärlden är han känd som reformpedagog med verken Methodenbuch (1770) och Elementarwerk (1774). Som exempel på hans metod kan nämnas att han låter baka bokstavskakor för att lära Friederike Brun att läsa. Projektet misslyckas emellertid, ty hon är mycket förtjust i sötsaker.
intresserade sig för henne. Hennes längtan tillbaka till barndomens förlovade land är drivkraften bakom både salong och författarskap. Men längtan skapar också två viktiga konflikter. Som sin fars flicka tar Friederike avstånd från moderns kvinnoroll. Samtidigt idealiserar hon modern och förklarar sin egen hysteri och sina nervösa symptom med att hon som modern kvinna har tagit avstånd från moderns praktiska liv. Hon försöker som estet, i sitt liv, i sina verk, i salongen och i uppfostran av Ida att skissera andra kvinnoroller, men hon kan aldrig förverkliga det som hon längtar (tillbaka) till.
Den andra konflikten kan ses i författarskapet. Friederike Brun skriver från sin barndom till sin död. Hon ger ut femton band (alla ursprungligen på tyska), framförallt de tidigare gör succé. Hon bidrar till tidskrifter och årsböcker, hon har brevväxlingar och skriver dagbok genom alla år. I förlängningen av den tyska känslosamma traditionen från Klopstock till Friedrich von Matthisson och under stort inflytande av Rousseau berättar hon om sin själs rörelser via naturbeskrivningar och oden till sin gud. Hon ligger i sitt skrivande så tätt intill sina förebilder, att hon torde betecknas som epigon. Oehlenschläger säger om hennes landskapsbeskrivningar att han föredrar prygel med käpp framför att läsa hennes långdragna och torra texter. Men glimtvis – också i hennes tidiga produktion – dyker en ny, frisk syn upp, första gången i dikten “Til mit ufødte Barn”, där den gravidas kropp och hennes känslighet beskrivs så att den fortfarande kan fånga sin läsare. I författarskapets sista del, i memoarerna och de sena prosastyckena och speciellt i brevväxlingen med Caroline von Humboldt är hon enkel, klar och förbluffande modern. Hon beskriver sitt tröstätande, sin böjelse för opium och framförallt iakttar hon undrande sin kropp, beskriver den konkret och minutiöst som en boja som håller hennes själ fången.
Friederike Bruns far bekostade utgivningen av hennes två första verk och utövade påtryckningar på henne för att hon skulle gifta sig med en rik man som kunde försäkra henne ett liv i konsten. Constantin Brun var inte intresserad av konst, men han var en passionerad köpman som var villig att betala för det anseende det kunde ge att ha en konstintresserad och känd fru. Under de första åren var äktenskapet lyckligt. Friederike födde fem barn mellan åren 1783–92 och var ute på flera resor, ensam och tillsammans med man och barn. På en resa med Baggesen till Pyrmont 1791, mötte hon den schweiziske populärfilosofen Victor von Bonstetten (1745–1832).
Jens Baggesen (1764–1826) skrev om sin och Friederike Bruns resa till Pyrmont ur sin synvinkel i huvudverket Labyrinten (1792–93). Han förblev en fast och kär vän i huset hela sitt liv.
Han blev hennes öde. Hon kallar Constantin Brun “den man Gud gav mig” och Bonstetten “han, som mitt hjärta valde”. I överensstämmelse med filosofin om Venus Urania var Bonstetten i många år hennes själslige älskare, medan förhållandet till Constantin Brun med tiden blev mycket ansträngt. Tillsammans med Bonstetten reste hon till Karlsbad (1795), Rom (1796) och Neapel (1797). Åren 1798–1801 bodde Bonstetten hos Bruns i Köpenhamn, och 1801–02 var han och Friederike i Genève och 1802–03 i Rom. De bodde hos Germaine de Staël på godset Coppet 1805–07 tillsammans med Ida och i Rom 1807–10.
Germaine de Staël beskriver i De l’Allemagne Ida och hennes mor på följande sätt: “Jag har redan sagt att skulpturen i allmänhet förlorade på att dansen helt negligerades; det enda fenomen som finns av denna konstart i Tyskland är Ida Brun, en ung flicka vars sociala ställning utestänger henne från konstnärslivet; hon har av naturen och av sin moder emottagit en ofattbar talang för att med enkla uttryck framställa de mest rörande tavlor eller de vackraste statyer; hennes dans är inget annat än en serie undflyende mästerverk, av vilka man för alltid skulle vilja hålla fast vart och ett: det är sant att Idas mor i sin fantasi har koncipierat allt vad hennes dotter vet att måla inför blickarna. Mme Bruns poesi låter i konsten och naturen upptäcka tusen nya rikedomar vilka den förströdda blicken ej hade uppmärksammat. Jag har sett den unga Ida, då hon fortfarande var ett barn, framställa Althea … och inte någonsin skulle en målare ha kunnat åstadkomma något bättre än den tablå hon improviserade.”
Alla resor företogs för att lindra Friederike Bruns kramp- och feberanfall, som alltid blev bättre då hon såg Alperna och Rousseaus hembygd. Överallt höll de salong. Constantin Brun kräver 1810 att få hem Ida och erbjuder Friederike en pension, om hon väljer Italien och Bonstetten framför Danmark. Men hon åker hem tillsammans med Ida, säker på att det blir hennes snara död, och under hennes återstående år fylls brev och dagböcker med suckar, klagan och längtan efter Bonstetten och Italien.
Inför spänningen mellan själ och kropp, dåtid och nutid, Bonstetten och Brun, Italien och Danmark söker Friederike Brun harmoni i sitt författarskap och i salongen. Det sker med hjälp av beslöjanden. Hennes grundstämning är tungsint, gråtmild, men sådan att fördjupningen i melankolin blir en eufori. Motvilligt beskriver diktsamlingarna från 1795, 1812 och 1820 således ändå en splittring.
Detsamma gäller de nio band resedagböcker och brev, som Friederike Brun utgav från 1791 till 1818 bortsett från Briefe aus Rom (1816, Brev från Rom); här får en omedelbarhet lov att skina igenom de lager av bearbetningar som de autentiska dagböckerna och breven annars utsattes för. Först i sitt sista verk Römisches Leben I–II (1833, Romarliv I–II), frigör hon sig helt från sina pretentiösa förebilder och skriver direkt och levande om folklivet i Rom, om kvinnor och barn på gatorna.
Författarskapets mest spännande verk är de två band memoarer, som utgavs samlade 1824: Wahrheit aus Morgenträumen und Idas ästhetische Entwickelung (Ungdomsminnen och Idas estetiska utveckling). Här framträder hon inte som författare, utan skriver som en kvinnlig individ. Hon ursäktar sig med att det är en opiumhallucination.
I memoarernas första del beskriver Friederike Brun sin egen barndom och tidiga ungdom som det förlorade paradiset. I andra delen skildrar hon Idas barndom. I tolkningen av hennes egen barndom sammanfaller den personliga utdrivningen ur paradiset med ett större kulturellt fall. Hennes förebild Emilie Schimmelmann dör, hon blir olyckligt förälskad i August Hennings, och hon börjar skriva ner sin smärta. Detta sker samtidigt med att den upplysta, tyska kulturelit hon tillhör mister sin unika ställning. Den litterära och filosofiska debatten kommer att inta en underordnad plats i förhållande till politik och ekonomi. Kvinnor knyts till hemmet och kulturen, män till ekonomin och politiken, precis som i Friederike Bruns eget äktenskap. Medan hon håller salong med konstnärliga män och intresserade kvinnor, sitter Constantin Brun vid spelborden i förrummen eller på klubben. I Friederike Bruns beskrivning av sin ungdom faller denna polarisering mellan könen samman med menstruationens inträde och hennes upplevelse av skrivlusta. Med den tolkning hon gör av det personliga, det könsliga och det kulturella fallet, förvånar det inte att hon måste flytta över sina sexuella lustar till det själsliga området. Genom nervösa och hysteriska symptom bryter kroppen gång på gång igenom detta pansar, men medan hon själv i sitt sökande efter en förklaring på den nya tidens gissel över kvinnorna antyder att det beror på olycklig kärlek, bristande sexuell och personlig utveckling, så kan hon inte tillämpa dessa förklaringar på sitt eget liv. Hon står oförstående in i det sista.
I sin självkännedom gör Friederike Brun upp med det föråldrade, det onaturliga: modena, frisyrerna, lindandet av spädbarnen. Hon är “naturlig”, låter sig röras, men är samtidigt avhängig av männens dom och godkännande. Hon avgudar berömda män och underkastar sig deras bedömning. Hon lever i en splittring mellan något kvinnligt, som knappt är definierat, och något manligt som utlöser hysteri och avsätter melankoli. Kluvenheten, som satte in i puberteten, försvinner igen med övergångsåldern. Den är knuten till den sexuella kvinnligheten. Men efter övergångsåldern känner hon sig som “…hermafrodit – och samtidigt amfibium, varken kall eller varm”, som hon skriver i ett brev till Caroline von Humboldt.
Friederike Brun längtar bort från splittringen medan hon är i den, och tillbaka till den när den är borta. Den första delen av författarskapet söker därför harmonin, medan den sista delen snarare försöker att beskriva splittringen som personlig erfarenhet.
I Idas ästhetische Entwickelung beskriver Friederike Brun sin uppfostran av älsklingsdottern Ida. Både boken om Ida och Ida själv bör ses som en del av Friederike Bruns verk. I boken om Ida beskrivs barnet Ida från helt späd ålder. Inspirerad av Rousseau ser Friederike Brun barnet som en samling naturgivna talanger, som det är moderns ansvar att odla upp. Boken är både en kärleksförklaring till dottern, ett inlägg i tidens uppfostringslitteratur och ett uttryck för de nya idéer om kvalitativt moderskap som den postrousseauanska debatten medförde.
Friederike Brun beskriver sig själv som en inkännande mor som tidigt upptäcker och försiktigt stöttar dotterns begåvning för sång, teckning, musik och mim. Ida var säkert begåvad som de flesta andra barn. Modern projicerar tydligt sina egna icke infriade ambitioner på dottern – ambitioner som handlar om att skapa en ny form av kvinnlig “skönande”. Ida lär sig att behärska sin kropp – att använda kroppen, inte skriften, som uttrycksmedium och att uttrycka andras berättelser. Medan modern skrev under påverkan av manliga konstnärer, iscensätter Ida de manliga konstnärernas historier. Den smärtfyllda jagbildningsprocessen som moderns memoarer visar, försöker hon att förskona sin dotter från. Att priset är högt visar Idas livshotande anorexiperioder, hennes kylighet och distanserade sätt gentemot alla – bortsett från en ung man som modern hindrar henne att få.
Det finns många beskrivningar av Ida hos samtidens män. De ser henne som kvinnoidealet: kvinnan mellan puppa och fjäril – alltså den unga kvinna som aldrig utvecklas och blir vuxen. Så kan Friederike Bruns skildring av dotterns uppväxt också läsas. Hon är flickan som hejdas i sin utveckling. Hon är kvinnan som ren form. Till skillnad från modern kan hon skickligt täcka över sitt (kroppsliga) obehag. I gengäld kan hon inte uttrycka det i skrift eller tal. Ida blir 1800-talets kvinnoideal par excellence, vit marmor, täck och stum; musan som står färdig att motta maskulinitetens fantasier om det kvinnliga.
Friederike Brun själv måste ses som en övergångsfigur, liksom hela salongskulturen är ett övergångsfenomen – mellan en feodal och en borgerligt dominerad kultur. Hon och hennes salong är uttryck för en levd utopi om en tredje väg: mellan feodalism och kapitalism, mellan det kvinnliga och det manliga som skarpt åtskilda sfärer. I salongen möts motsättningarna under en kort tid. Och i författarskapet är det de verk som låter upplevelsen av motsättningarna och splittringen träda fram, som är levande. Både salongen och verket lever av längtan efter något annat. Det som var – eller det som ännu icke är. Det ger dessa båda fenomen ett stråk av växelvis melankoli och eufori. Kanske är det denna oavbrutna rörelse som gör att salongslivet och delar av författarskapet kan upplevas som moderna och angelägna.