Med sin versroman Sår som ennu blør (Sår som ännu blöder), 1931, bröt Karo(line) Espeseth (1903-1991) med ännu ett av de sexualtabun som mellankrigsmodernismen satte en ära i att utmana. Hennes roman är en skildring av en sexualsadistiskt fixerad man och hans förhållande till en ung flicka.
Jeg så at jeg slo i hvit hud.
Jeg så røde strimmer begynne
å vise sig.
De ble tydeligere.
De ble ganske dyprøde.
Og brede.
Og de gikk på kryss og tvers. J
eg så to runde faste bryster.
Og jeg så mine egne fingrer
som klør om dem.
Og klørne rev.
Og brystene løsnet.
Snart hang de bare efter en
tråd.
Så så jeg at jeg bet i dem.
Og tennene mine løp i vann.
Og jeg så slanke linjer vri sig
foran mig.
Bukte sig som slanger.
Debatten om romanen kom att röra sig mer kring frågor om sexualmoral, idealförflackning och litteraturens förfall än om de spörsmål Karo Espeseth velat väcka: hur och varför blir man en sexuell våldsverkare? Frimodigt avtäckte hon den makt- och våldsideologi som den manliga huvudpersonens agerande baserats på och dess samband med världskrigskatastrofen 1914–18.
Enligt Norges ledande kritiker Fredrik Ramm var boken “ett uttryck för den fördärvlighet och moralnivellering, som följt i normupplösningens och psykoanalysens kölvatten”. I Morgenbladet blev den anmäld under rubriken “En smutsig ström flyter ut över landet”, tillsammans med Sigurd Hoels En dag i oktober och Rolf Stenersens Stakkars Napoleon.
Bokens handling utspelas ca tio år efter första världskrigets slut och tio år före utbrottet av andra världskriget. Scenen är Tyskland, där soldatidealen, krigsfixeringen och de revanschlystna mansförbunden är på väg att vinna inflytande på nytt. En ung man möter en ung kvinna på en Berlingata:
Og så kom jeg til å se på dig.
Og du såg på mig.
Og du vet vad som hende.
Så enkelt inleds ett komplicerat förhållande i Karo Espeseths versroman. Ett tillfälligt möte – attraktion uppstår – så banalt som en veckotidningsnovell. Men fortsättningen är inte banal. Redan från början antyds en modernistisk uppfattning av människan: psyket är oändligt komplicerat och svårt att tolka. Det yttre skenet bedrar – man kan aldrig vara säker på vad som ligger bakom, dolt och förträngt.
Jeg la merke til dig.
Jeg blev interessert som det heter.
Ja
slik så det ut.
Og derfor trodde du at det var virkeligheten.
For du trodde alltid du
at det du så det var virkeligheten.
Og at det du hörte var sannheten.
Men så enkelt er ikke livet,
lille Goldfasan.
Språket är rytmiskt, stackatoartat, uppdelat på omväxlande långa och mycket korta versrader, vilket förmedlar intryck av intensitet, desperation och orolig andhämtning. Mannens namn anges aldrig, han är berättarjaget och det är genom hans medvetande händelserna tonar fram. Om flickan får vi veta att hon är norska och studerar språk i Berlin. Också hon är namnlös, förutom det smeknamn mannen tilldelat henne: “Goldfasan” (Guldfasan) – en fågel, ett lockande byte för jägare?
Det “dolda”, som flickan inte “såg”, var innebörden av mannens blick på henne. Vad som fascinerade honom var “inte som du trodde ansiktet eller kläderna”. Nej, han såg för sig hennes kropp och “vita hud”, hennes runda bröst och långa slanka ben – och greps av begär: att slå, misshandla, förnedra.
Det yttre handlingsförloppet i Espeseths versroman är spännande som en thriller. Gång på gång försöker mannen fånga in flickan för att sätta misshandeln i verket. Men varje gång kommer något i vägen, delvis därför att han själv omedvetet tvekar: det är något som håller honom tillbaka. I stället skaffar han sig prostituerade och halvprostituerade kvinnor och iscensätter med dem sadomasochistiska sexualakter, där det är makt- och våldsutövningen över offret som ger honom tillfredsställelse.
Bakom mannens sadistiska begär ligger ett allvarligt krigstrauma. Den senare delen av berättelsen är byggd på hans minnen från första världskrigets västfront, minnen som länge varit blockerade av ångest och självförakt. Han berättar dem för den tänkta mottagaren av hans historia, Goldfasan, som redan övergivit honom i skräck och besvikelse, när hans återberättelse börjar. Henne vill han nu anförtro den verkliga sanningen om våldsverkaren.
Han berättar om hur han hänförd av hjältemyter och heroiserande krigspropaganda som artonåring frivilligt gick ut i kriget för att “rädda sitt fädernesland”. Hur mötet med krigets verklighet i skyttegravarna förintade hans livstro och ljusa framtidsdrömmar. Hur han tillsammans med andra soldater våldtog och kränkte “fiendens kvinnor” i sönderskjutna byar. Hur han till slut blev tillfångatagen och satt i läger, och hur han där bara hade en enda tanke som höll honom uppe, revanschen: “Vi skall segra.” Men: “I stället berättade de för oss att vi förlorat. / Då föll allt samman för mig.”
När han äntligen kommer hem igen blir han arbetslös. Den ekonomiska efterkrigsdepressionen kör hans självkänsla i botten. För att berättiga sina våldsfantasier försöker han svärta ned den unga norskan i sina tankar. Han ser henne som en orättvist privilegierad – skyddad från krigsupplevelser, med välbärgade föräldrar och framgångsrika studier. Han misstänker henne för att vara “djävulskt beräknande” och tror, att hon i hemlighet “hånar och föraktar” honom. Men djupt inne i honom finns en svag stämma som upprepar: “Hun er uskyldig!” Tills bubblan brister den dag hon skall resa hem. De är i hans rum, han smeker henne och hon säger: “Ta mig!” Då är hon dömd i hans ögon – hon är en hora! Han misshandlar henne på det sätt han länge fantiserat om – med ett läderbälte. Efteråt vägrar hon att se på honom, och hon försvinner ur hans rum utan ett ljud.
Karo Espeseths roman blottlägger tydligt sambanden mellan kön och krig i mellankrigstidens Europa. Hennes sexuella våldsverkare drivs av en ackumulerad känsloladdning av raseri, hat, hämnd och begär. Espeseth vill visa hans samhörighet med en allmän våldskultur, där kopplingen manlighet – våld – sexualitet kan beläggas historiskt. Hennes skildring av den sexualsadistiske f d frontsoldaten i 1930-talets Berlin är gjord med medkänsla, grundad på inträngande psykologisk förståelse. Hon visar upp en människa i nöd, en krigsinvalid utan yttre blessyrer, men med ett inre “som ännu blöder” av dolda trauman. Denne man får ångest och depressioner om han försöker undertrycka sina våldsimpulser. Hans sexualitet har omvandlats till drift att förstöra, döda, besegra kvinnan som könsvarelse, eftersom hon utgör ett hot mot hans sviktande självkänsla. I skräck och förakt för egen svaghet använder han sig av det handlingsmönster han lärt i kriget och som enligt dess våldsideologi är lika med maskulinitet. Som artonåring blev han hånad som “omanlig” av sina frontkamrater, om han visade sig vek och rädd eller kände medlidande.
Idén till sin mansskildring fick Karo Espeseth från den s k Kürtenprocessen i Düsseldorf 1931. Hon följde rättegången som representant för norsk press, och hon blev frapperad och skrämd av att “en man som med kallt blod mördat nio människor kunde se ut som en prydlig småborgare”.
Ett annat incitament från hennes Tysklandsvistelse var att hon bevittnade hur en man i ett grannhus regelbundet misshandlade sin hustru, utan att någon ingrep. De närboende kommenterade helt enkelt “Kriget har gjort honom sådan!”.
Sadistens innersta drivkraft är maktlystnad. Han måste ha makt, kontroll över kvinnan, för att bemästra det känslokaos som hotar om han släpper fram sin kärlekslängtan och sitt stora behov av henne.
Den hårda och oförstående kritiken i Norge av Sår som ennu blør fick Karo Espeseth att tystna som diktare. Hon flyttade till Tyskland och gifte sig med greve Gerhard von Mende, som blev professor i slaviska språk vid Berlins universitet. Hon fick två barn. Hela andra världskriget tillbringade hon i Tyskland, stundom under livshotande förhållanden.
I Norge tycks ingen ha förstått syftet med Karo Espeseths bok: att den innehöll en allvarlig varning för en kommande världskatastrof. I stället blandade man ihop verket med författaren och anklagade henne för att själv vara sadomasochist och sexualfixerad. “Värre än en våldtäktsförbrytare”, skrev någon. Under den tyska ockupationen av Norge blev hennes bok slutgiltigt förbjuden och beslagtagen.
Först 1983 bröt hon sin självpålagda tystnad som författare. Då utkom hennes memoarer under titeln Livet gikk videre. Här berättar hon öppet om bakgrunden till sin ungdoms antikrigsroman och den personliga rädsla för ett nytt storkrig, som drivit fram den för femtio år sedan så hårt kritiserade och grundligt missförstådda berättelsen.