Moralismens heta blod

I en nödbostad på Kungsholmen i Stockholm skrev en udda och märklig författare, den döva arbeterskan Maria Sandel (1870–1927), sex skönlitterära böcker under århundradets första decennier.

Hon var feminist och organiserad socialdemokrat, uppmärksammad och gynnad av kvinnokretsen omkring Ellen Key, och har kallats proletariatets Fredrika Bremer. Hon var också en stolt enstöring, “en av de egendomligaste människor, som ägnat sig åt författarskap, och en av de besvärligaste en bokförläggare någonsin haft att göra med” enligt en av de många anekdoter, som hon gett upphov till.

I 25 år bodde och verkade hon i ett litet rum med kakelugnsspis i Skogshyddan, som området med nödbostäder kallades i folkmun. Barackområdet hade uppförts vid sekelskiftet för att ge några av de fattigaste och mest utsatta familjerna i Stockholm tak över huvudet. Det var en värld där kvinnorna tog allt ansvar för hem och barn; männen hade supit ned sig eller rymt från försörjningsbördan. Mödrarna försörjde sig själva och sina barn genom att städa hos borgarfamiljer eller genom hemarbete – de stickade täcken och trikå, sydde mössor och andra kläder för en blygsam ersättning. Det var bokstavligen ett liv Vid svältgränsen – vilket också var titeln på Maria Sandels första bok, en novellsamling som utkom 1908.

Livet i Skogshyddan gav Maria Sandel mycket stoff till sina berättelser. När hon med sitt inifrånperspektiv skriver om trångboddheten, slitet för brödfödan, kvinnornas dubbel- och trippelarbete är hon pionjär i svensk litteratur; men texterna syftar betydligt högre än enbart till att vara historiska vittnesmål. Hon arbetar med att ge sitt moraliska engagemang litterär form. Feminismen är en del av projektet; hon vill “reformera männens uppfattning om kvinnan”, få dem att inse att kvinnan inte bara är en “könsvarelse” utan också en kamrat. Hennes viljeinriktning är att lyfta fram moraliskt goda exempel, att skapa ett slags kvinnligt bildningsideal där förstånd och stolthet råder över lättsinniga impulser.

Det moraliska anslaget är inte unikt hos Maria Sandel, det var vanligt i dåtidens litteratur. Som många andra läste och inspirerades hon till exempel av Charles Dickens romaner om Londons slum. Men framför allt präglades hennes idévärld liksom andra samtida arbetarförfattares av arbetarrörelsens strävan att “lyfta klassen”.

Föreställningen bakom detta gigantiska projekt var att det inte bara gällde att rädda underklassen från svält, dåliga bostäder och den hänsynslösa exploateringen i massproduktionen. Det gällde även att komma bort från det okultiverade livet, styrt av “låga” drifter, från bristen på bildning.

I de tidiga böckerna Vid Svältgränsen, 1908, Familjen Vinge och Virveln, 1913, anlägger Maria Sandel ett socialt synsätt med tydlig moral. Berättelserna är ett slags sociala melodramer, som kretsar kring hoten mot kvinnorna i storstaden. Farorna är i hög grad av sexuell natur. Inte bara fabrikerna, utan även gatans och nöjeslivets områden präglas av den råa kapitalismens “pestsmittade anda”, som kväver “alla ansatser till sedlig utveckling”. Osedlighetens ombud är de “karlkräk”, som lurar flickor in i prostitution och oönskade graviditeter. Även de kvinnogestalter som “ger sig hän” av kärlek råkar illa ut. Könslivet har genom prostitutionen blivit en handelsvara, och det har präglat männen, gjort dem till hänsynslösa kärlekstjuvar. De tar för sig, försvinner och lämnar den förförda att klara sig bäst hon kan.

Som motpol till det hårda livet “därute” lyfter Maria Sandel fram det goda hemmet. Det är ett kvinnligt styrt hem, sällan en kärnfamilj men ofta ett grann- eller kvinnokollektiv, där kvinnorna hjälper varandra över generationsgränserna. Ett sådant gott hem finner till exempel den utblottade och gravida fabriksarbeterskan Gerda Spant hos den barska fru Hägg i Droppar i folkhavet, 1924. Visserligen hotas också hemmets sfär av dålig moral, av slarv och lättja, av karlar som super upp pengarna och misshandlar kvinnor och barn. Men när en stark mor får styra är hemmet den plats där gemenskap, solidaritet, omvårdnad och andra “kvinnliga värden” kan överleva.

Det goda hemmet hör samman med de traditionella kvinnliga dygderna – flit, hederlighet och avhållsamhet. Genom att slå vakt om dessa värden finner kvinnorna en mental fristad. Men erotikens villkor är och förblir ett problem; det är ingen enkel sak att tysta sitt “heta blod” för den som lärt sig “tänka fritt och fint om könsliga förhållanden”. Stolta och sorgsna, men med hedern i behåll, går de “lyckade” kvinnogestalterna genom Maria Sandels texter.

Maria Sandels berättartemperament växlar och med det perspektiven; från uppsluppen humor kan hon plötsligt växla till mörk och pessimistisk moralism eller till social-feministisk problematisering. Det sker en förskjutning över åren från politisk analys mot en djupare moralism – Hexdansen, 1919, och Mannen som reste sig, 1927, präglas i högre grad än hennes andra verk av denna moralism – men kluvenheten i tilltalet genomsyrar hela författarskapet.

Denna “ofärdighet” eller ojämnhet – att hon aldrig fann en auktoritativ berättarröst – visar på författarskapets djupare konflikter när det gäller den kvinnliga sexualiteten. Genom de olösta formproblemen i Maria Sandels litteratur kan man uppfatta ett väsentligt dilemma – där de traditionella kvinnliga värdena, som är ledstjärna i författarens moraliska projekt, står mot den nya tidens “njutningslystnad” och “rätt att bestämma själv”.

Ellen Keys kärlekssyn, som hade stort genomslag i dåtidens feministiska kretsar, är en viktig ideologisk bakgrund. Enligt Key skulle den kvinnliga sexualiteten erkännas och gestaltas, men för att inte “vildhetstillståndets promiscuitet” skulle ta över måste sexualiteten vara knuten till kärleken.

Gestaltningen av den kvinnliga sexualiteten i Maria Sandels texter kan läsas som variationer på Keys tankegångar. Det är som om hon upprepade gånger försökte men inte fick ideologin att gå ihop, vilket för en sentida läsare tycks fullständigt logiskt. Att erkänna och skildra erotikens kraft i kvinnors liv och samtidigt rekommendera avhållsamhet tills Den Rätte dök upp, hur skulle det kunna vara möjligt utan självmotsägelser?

I Virveln finns å ena sidan “de skitförnäma”, återhållsamma praktflickor som representerar ordning, bildning och klassmedvetande, och å andra sidan “yrhättorna”, lättpåverkade slarvmajor som tänker mer på nöjen och flärd än på sin dygd. När yrhättan Magda Mejsel av arbetskamraterna på chokladfabriken lär sig om erotik, grips hon “av en mängd olika sinnesrörelser – längtan, bävan, hetta, vämjelse – allt eftersom bilderna framträdde för hennes girigt spanande inre blick”. Snart “ger hon efter” med påföljd att det i berättelsens öppna moral inte går bra för henne. Den “skitförnäma” Birgit Sänke, som har ett mera intellektuellt förhållande till sin sexualitet och väljer att “hålla på sig”, framstår däremot som ett ideal. Men Maria Sandel driver inte helhjärtat sitt moraliska projekt. I hennes skildring får yrhättorna mycket mer kropp, liv och energi än idealgestalterna. Författaren verkar helt enkelt vara så fascinerad av de “vilda” flickor som förmår att njuta av allt “nam-nam i livets strut” att hon lämnar utrymme för läsaren att bli det också. Visst fogar hon in en och annan avståndstagande kommentar så att vi skall förstå vad berättaren menar, men berättelsen drar åt sitt eget håll.

Till och med skildringen av Ulla i Mannen som reste sig, en slarva av närmast mytologisk karaktär, blir med denna läsart fängslande, därför att den så starkt målar upp kulturellt förbjudna sidor av kvinnligheten. Ulla kan inte sy i en knapp och inte sopa, hon är fräck i mun, slösaktig och lättförförd. Hon vanvårdar sin sjuka svärmor, drar ned sin make i alkoholism och överger sina barn. Det är betydligt roligare att läsa om denna moderna Lilithgestalt än om Eva, praktkvinnan som slutligen tar Ullas plats som maka och mor, och att författaren moraliskt tog avstånd hindrar inte att gestalten kan fascinera, tvärtom.