Uppvuxen i Stockholms arbetarkvarter. Hon bodde under 1890-talet några år i Amerika där hon publicerade sina första bidrag i den svensk-amerikanska tidskriften Nordstjernan. Efter hemkomsten blev hon döv och nästan blind. Hon levde under knappa omständigheter och försörjde sig bl a som trikåstickerska. Hon kom tidigt i kontakt med den kvinnliga arbetarrörelsen och medarbetade i tidskriften Morgonbris, startad av Kvinnornas Fackförbund 1904.
Uppmuntrad av kvinnokretsen kring Ellen Key debuterade hon 1908 med novellsamlingen Vid svältgränsen och andra berättelser, följd av verk som Virveln, 1913, Familjen Vinge, 1913, Hexdansen, 1919 och Droppar i folkhavet, 1924. Maria Sandel var en särling i såväl de litterära kretsarna som i sin egen miljö. Hennes prosa karaktäriseras av ett växlande berättartemperament och skiftningar mellan pessimistisk moralism och uppsluppen humor.
Litteratur om författaren: ett urval
Tilda Maria Forselius: "Själsadeln och de ystra sinnenas rop" i: Eva Adolfsson m fl (red): Vardagsslit och drömmars språk, 1981
Eva Heggestad: "Cross-dressing, genustrubbel och queert läckage i några svenska 1920-talsromaner" i: Lambda nordica, 14:1, 2009
Äke Runnquist: "Maria Sandel. Ett diktaröde" i: Lars Forssell (red): Vintergatan. Sveriges Författarförenings litteraturkalender, 1959
Bengt Tomson: "Maria Sandels feminism" i: Nordisk Tidskrift, nr 4-5, 1951
