Född och uppvuxen i Oslo där fadern var mätaravläsare. Hon gick ettårig handelskola och realskola.
Hon skrev 20 diktsamlingar, de första fem mellan 1946 och 1955, de sista 15 mellan 1971 och 1994 och fick stor betydelse i efterkrigsmodernismen. De första fem samlingarna ska läsas med andra världskrigets meningslösa ödeläggande av mänskligheten som bakgrund. Hon blev nästan omgående ansedd som sin generations lyriker men efterhand avvisad som omöjlig att förstå och klyftan mellan diktare och publik blev allt större. Testamente til en evighet, den sista diktsamlingen före en paus på 16 år, antyder en annan tematik än krigets. Det blinda, ensamma och tysta barnet är här en centralgestalt och det är detta barn diktaren ger en röst.
Författarskapets sista fas präglas av harmoniskt lugn och modern reflexion. Där lidandet och smärtan högljutt tog till orda i de första diktsamlingarna finns nu mest resignation och eftertanke. Gunvor Hofmo höll sig konsekvent borta från offentligheten. Hennes diktning var som en röst ur mörkret.
Litteratur om författaren: ett urval
Sissel Furuseth: Mellom stemme og skrift: en studie i Gunvor Hofmos versifikasjon, 2003
Ole Karlsen (red): En vei som skumrer mine bilder frem: om Gunvor Hofmos forfatterskap, 2002
Unni Langås: "Det talende fravær. Kroppen og barnet i Gunvor Hofmos tidlige dikt" i: Irene Iversen m fl (red): Modernismens kjønn, 1996
Bo Sigrell: Att dikta sig fri från verkligheten: Tove Ditlevsen, Edith Södergran, Gunvor Hofmo, 2009
Temanummer om Gunvor Hofmo i Vagant, nr 1, 1996
Jan Erik Vold: Her. Her i denne verden, 1984
Jan Erik Vold: Mørkets sangerske: en bok om Gunvor Hofmo, 2004
