Katri Vala (1901–44) uttryckte redan i debutsamlingen Kaukainen puutarha (En fjärran trädgård), 1924, en ny vitalistisk livskänsla. Symbol för livskraften var jorden, vars förmåga till förnyelse var outtömlig, som i dikten “Kukkiva maa” (“Blommande jord”):
Blommande i blått, i gult, i vitt
böljar ängarna som vansinniga hav.
Doften!
Skönare än helig rökelse!
Het och dallrande – berusande med galenskap!
Hednisk doft av jordens hud!
Leva, leva, leva!
Leva utan hejd den höga stund som är!
I härlig blomning med vidöppna kronblad
yrselbetagen, solberusad leva!
Det nya i Katri Valas lyrik är den starka visualiteten. Ett annat särdrag är den fria rytmen, som till en del tack vare henne fick sitt genombrott i finskspråkig lyrik. Katri Vala var på 1920-talet centralgestalten i en litterär grupp, Fackelbärarna, som var det självständiga Finlands första författargeneration. De unga författarna ville medvetet ställa sig i opposition till de litterära konventionerna. Det exotiska bildspråket i Katri Valas lyrik kan också sättas i förbindelse med modernisternas användning av primitiva och exotiska element vid seklets början. De såg i de primitiva kulturerna den ursprungliga livskraft som konsten behövde för att kunna förnyas, och den exotiska ämnessfären ställdes i motsättning till den rådande kulturen.
I samlingen Kaukainen puutarha (En fjärran trädgård) ansluter sig de exotiska bilderna till kärleksmotivet. I många av kärleksdikternas landskap lyser månen som en stark feminin symbol. Månen hör inte här längre ihop med död och vinter som i samlingens inledande dikter, utan med kärleken. Solen, som brukar höra till det patriarkala bildregistret, har här inte någon dominerande ställning.
I samlingen Sininen ovi, 1926 (Den blå dörren, 1954) får kärleksextasen en central plats. Den erotiska miljön är ofta en exotisk hydda eller “kojan i ödemarken”. Enligt samlingens titeldikt är den blå dörren “en väg till allt det / som inte är, / det som vi bara drömmer om”. Kärleken skildras öppet och utan skamkänsla, och någon synd ingår inte i den erotiska ämnessfären.
Döden uppträder ända från början som ett centralt element vid sidan av livet i Valas lyrik, men blir ett dominerande element i samlingen Maan laiturilla (På jordens brygga), 1930. Liv och död kan nu uppträda som jämbördiga alternativ. I dikten “Onnellinen” (“Lycklig”) känner sig diktjaget stå mellan två “underbara tillstånd”: livet och döden, som är “underbart lockande / som bara äventyret och det okända kan vara”. Döden är ett alternativ som är verkligare än förr och används inte längre för att skapa konstgjorda skräckbilder.
Det som medverkade till de djupnande dödskänslorna var att Katri Vala hade insjuknat i lungtuberkulos. Sjukdomen innebar också att hon isolerades från andra människor, eftersom rädslan för sjukdomen gjorde att man undvek beröring. Dikten “Autio kaupunki” (“Öde stad”) speglar diktjagets känslor av ensamhet och isolering:
“Mitt hjärta är en stad, / som är övergiven av sina invånare. / … / solen lyser i skräck på föremål, / som vidrörs av ingen.”
(Maan laiturilla, 1930.)
Samlingen Paluu (Återkomst), 1934, visade att kontakten till andra människor var återställd. Det individuella lidandet får också nya proportioner, eftersom det här sätts i relation till en kollektiv ångest. Inledningsdikten “Pajupilli” (“Videflöjten”) har setts som en lyrisk version av Karin Boyes artikel “Tendens och verkan”. Diktens jag vill inte bli någon fanbärare i samhällskampen fast hon ser världens nöd. Hon är bara ett “videträd, där världens upprorsande bryter en enkel flöjt / för att spela en melodi, / med storm, ångest, kärlek / och en smula morgonrodnad i”. Bäst tjänar en konstnär den gemensamma saken genom att hålla uppe människornas mod.
En helt ny motivkrets i samlingen Paluu är moderskapet. I stället för de tidigare samlingarnas romantiska kärlek skildras nu en intensiv relation mellan mor och barn. Mor och barn skapar en egen värld, och mannen stannar utanför denna trollkrets. Å andra sidan får moderligheten en vidare innebörd i dikterna: den utvidgas till samhällsmoderlighet.
I dikten “Äidit” (“Mödrar”) i Katri Valas sista diktsamling, Pesäpuu palaa (Vårdträdet brinner), 1942, heter det: “Smärtsamt att vara moder / i denna värld. / Fasansfullt har du sargats, vackra liv, när mödrarna säger / bättre för barnet att dö.” Dikten utmynnar dock i en optimistisk förhoppning om en bättre morgondag för barnen och för hela världen: “Kanske de kommer? / frälser? /de starka, de rena, de orädda!”
Katri Vala deltog i samhällsdebatten också som kåsör. Hon propagerade bl a för att man skulle grunda byråer för sexuell upplysning. Av den anledningen anklagades hon i den konservativa pressen för osedlighet. Hon retade moralisterna också genom att försvara Agnes von Krusenstjerna, vars verk hon delvis hade översatt, liksom också Karin Boyes och Moa Martinsons.
För en bättre värld och mot krig och fascism
För Elvi Sinervo (1912–86), som debuterade med novellsamlingen Runo Söörnäisistä (En dikt från Sörnäs), 1937, blev kvinnofängelset en livsavgörande erfarenhet. Elvi Sinervo, som var den mest betydande prosaisten inom vänsterförfattargruppen Kiila, dömdes år 1941 till fyra års tukthus. Hon anklagades för att ha deltagit i illegal vänsterverksamhet.
Gråt är ett vapen utan verkan i kampen mot oförnuft. Bättre verkan har “skrattets granat”, som i dikten “Nauru” (“Skrattet”) flyger i ansiktet på bödlarna: “Flyg, mitt skratt, / explodera, röda skratt!”Under fängelseåren skrev Elvi Sinervo bl a dikter som utkom i samlingen Pilvet (Moln), 1944. Dikten “Moln” berättar om hur det var att komma i fängelse: “Jag levde, älskade / och när jag var tretti år / blev jag klädd i fångdräkt.” Något brott erkänner hon inte, om inte detta att leva och älska är ett brott. Som politisk fånge tillhör hon en annan grupp än de kvinnofångar, som sitter i fängelse p g a sin sexuella inriktning och som “vid foten av den vita muren / binder … / smörblomskransar till de kvinnor de älskar”. Förlusten av friheten är en skakande upplevelse, även för den som vet sig ha gjort rätt.
Det var förbjudet att se ut över fängelsegården. Genom fönstret kunde fången bara se molnen på himlen, och de blir i Elvi Sinervos senare produktion symboler för längtan. Också drömmarna öppnar en värld där det är möjligt att ge utlopp åt ångesten. I drömmarna förlorar också skillnaden mellan kvinnorna sin betydelse, och likheten betonas. Bakom fångens “politiska människa” finns en kvinna som längtar efter sina barn och sin älskade, som i dikten “Yön tullessa” (“När natten kommer”), Pilvet, 1944:
Genom låsta dörrar når mig sömnen
i en svart, mjuk fågels hamn.
Jag smyger som förr, skälvande av lycka,
in i din älskade famn.
Redan under fängelseåren utkom bland de politiska kvinnofångarna en “förstaupplaga” av Elvi Sinervos dikter, med omslag av fångdräktstyg. Dikterna visar hur betydelsefull solidariteten var inom detta kvinnokollektiv. Fångarna var förbjudna att tala med varandra, men de kommunicerade genom knackningar från cell till cell. Också blickar och åtbörder var ett språk som användes. Dikten “Rangaistussellissä” (“I straffcellen”) berättar om hur viktigt det ordlösa språket var:
Snart vissnar din blomma, syster.
Mörkret är tungt.
Glansen den hade har vissnat i mina händer.
Men ännu flammar på de slokande kronbladen
en gåva som jag fick utan att be, människans leende.
Den som av medfångarna misstänktes för att vara angivare blev ställd utanför fångkollektivet. I romanen Toveri, älä peta, 1947 (Kamrat svik inte, 1975), visar Elvi Sinervo hur grymt detta sätt att straffa är. Bokens huvudperson, Marja, har av misstag avslöjat en kamrat. Hon blir utesluten ur fångkollektivets gemenskap och får utlopp för sin ångest genom att tala högt för sig själv om det som har hänt:
“När jag var så ensam och aldrig hade någon att prata med, började jag tala för mig själv. För det mesta talade jag helt sakta, men någon gång märkte jag att jag höjde rösten. Jag talade till kamraterna på andra sidan väggen, förklarade alltihop och försäkrade att de skulle komma att förstå mig, när de fick veta allt. – Jag fanns ju inte till för dem, jag såg inte heller längre åt dem. När någon av dem hade placerats framför mig i ledet såg hon tvärs igenom mig när vi gjorde helt om, ifall jag inte passat på att vända snabbt nog.”
Elvi Sinervo skildrar i sitt främsta verk Viljami Vaihdokas, 1946 (William Bortbyting, 1947) betydelsen av att tillhöra en gemenskap.
Bokens titelperson är en pojke med klumpfot som dör i fängelse av misshandel. Det finns en viss likhet hos honom med Jeanne d’Arc och andra frihetskämpar som har trott på seger för sina idéer. Ända sedan han var barn har han känt sig som främling i världen. Det är först bland sina kamrater inom vänstern som han finner samhörighet.
“William Bortbyting satt i salen med hundratals andra människor … Hans ansikte var gemensamt med alla deras som satt här i salen. Han hade ingen egen kropp längre, inget haltande ben som skilde honom från andra människor och som hade berett honom så mycket lidande. Han hade inget eget lidande och ingen egen glädje och inget eget liv vare sig i det förflutna eller i framtiden.”
Elvi Sinervo skildrar i denna roman en utopi om en socialistisk stat “på andra sidan om den mörka skogen”.
Elvi Sinervos verk tillhör genom sin ämnessfär den antifascistiska litterära traditionen. Kriget mellan Finland och Sovjetunionen såg hon som en del i en världsomspännande kamp. Utgående från det synsättet jämställde hon den vänsterradikala underjordiska verksamheten i Finland med den europeiska motståndsrörelsen.