En upplevelse av att tiden bara går, och en längtan efter frihet, kärlek och ett språk som kan rymma livets och jagets många glittrande fasetter, tränger sig på i många texter av 1990-talets debutanter, t ex hos poeten Katrine Marie Guldager (född 1966). “Mosaik” i hennes debutsamling Dagene skifter hænder, 1994, uttrycker önskan att finna en röst, en dikt:
Jeg er træt
og af dagens sidste time
ønsker jeg mig et digt
spundet i tusind tråde,
beboeligt og porøst.
Jeg ønsker mig digte
som en ufuldstændig glasmosaik
der lyser af de blå nuancer over de russiske stepper; detaljens
finesse som et svar og ikke.
Jeg ønsker mig en stemme
som i det sidste dagslys
fletter sig sammen:
Om min frosne hånd
og den velkendte lugt af sved og parfume.
Dikten skall kunna reflektera jaget, vara beboelig och samtidigt ofullständig, ofärdig. Dikten skall fånga in och visa de skiftningar som subjektet ständigt upplever i sinnesförnimmelser och stämningar. Insikten att livet och människor är rörelse i tid och olika tillstånd är central i Dagene skifter hænder, och dikten/jaget strävar inte efter att spåra en permanent mening, än mindre ett sammanhang. 1990-talets diktkonst begråter inte en menings- och identitetsförlust eller gör kroppen till en sista referent, utan söker glimtar av liv och identitet i rörelser och genom riktningsförändringar: “… Under din stjärna är jag alltid på väg/ mot något annat: / Efter mig drar jag spår av kullkastade tågsätt / och dagar som sliter sig loss”.
I dikten “Vindue” i Katrine Marie Guldagers prosadikter i Styrt, 1995, återfinns debutsamlingens språkton och tematik:
“Jeg genkender kun halvdelen af det som skulle være mit liv: Ugerne skærer sig ind i min hud som et net, jeg kun i øjeblikke kan se igennem. Jeg står op, og vælter mig ud i gaderne i ravende beruselse, falder over et mågeskrig og kalder det mit. Jeg slår ud med armene og lader 7 og 5 være lige: Min hukommelse er som vinduer i foråret, det skaller af og af, det husker jeg, som det mørnede træ som langsomt skrider fra hinanden”.
Inom lyriken är det möjligt att peka ut olika litterära spår och positioner: en suggestiv, ciselerad symbolism uppträder exempelvis hos Lene Henningsen och Annemette Kure Andersen. Hos Kirsten Hammann, Lone Munksgaard Nielsen och Camilla Deleuran finns en humoristisk, absurdistisk modernism. Därtill kommer vardagsbeskrivande, lyrisk diktkonst hos Naja Marie Aidt och Katrine Marie Guldager. Minnet, barndomen, kärleken, könet och kroppen är centrala motiv både i lyrik och i prosa.
1990-talslitteraturen uppfattar företrädesvis liv och betydelseskapande som förvandling eller rörelse. Just i en rörelse kring kvinnofigurer iscensätts subjektet med hela dess bagage av smärta, ensamhet, längtan, självdestruktion, ironi och humor. Subjektet uppfinns, utforskas, tänker eller är närvarande som en textlig energi i berättelsen eller dikten.
Efter diktsamlingarna Jeg siger dig, 1991, Sabbat, 1992, och Solsmykket, 1993, fortsätter Lene Henningsen sitt försök att förena dröm, poesi och liv i poetikfragmentet En drøm mærket dag, 1994, med undertiteln “Telegrammer om liv/dikt”. Med telegramstilen banas konsekvent väg in till väsentliga estetiska och existentiella frågor:
Drømmer, går med sproget,
forsvinder.
Det helvedes vigtige jeg-land
forsvinder.
Kun en spinkel tråd
til det
der var.
Sendes ud mellem velkendt
og fremmed,
bærende og ikke-bærende,
sandhed
og løgn i sproget/livet.
Ud på linen, fremmed, Kan
ikke
vente det, med møder: Hvad
der kan
gives, et ritual. Renselse.
De många unga författare som har debuterat på 1990-talet har blivit föremål för stor uppmärksamhet, t ex Merete Pryds Helles dubbelspåriga filosofiska roman Vandpest, 1993, Solvej Balles skarpt utmejslade berättelser i I følge loven, 1993, och Katrine Marie Guldagers vardagsdikter Styrt, 1995. I den nya prosan tycks kvinnliga författare vara i majoritet, och flera av böckerna har funnit vägen till en större publik, som Christina Hesselholdts och Kirsten Hammanns debutromaner som föreligger i pocketutgåvor, för övrigt tillsammans med dikter av Naja Marie Aidt och Karen Marie Edelfeldt.
En signal om kvinnornas markanta placering i den unga litteraturen var dagbladet Politikens, stora artikelserie “Litteraturen ind i 1990’erne” från 1994, där de nya författare man hade valt att presentera alla var kvinnor: Solvej Balle, Kirsten Hammann och Merete Pryds Helle.
“Spunnet i tusen trådar …”
Titeln på Lene Henningsens (född 1967) debutsamling Jeg siger dig, 1991, kan dels uppfattas som en hänvändelse, ett förtroende, dels som framkallandet av ett möte där jag säger: dig. Det är inte bara mötet mellan jaget och ett manligt du som det på detta sätt kretsas kring. Önskan att utforska och lyssna till andra skikt i sig själv (“att säga du om sig själv”) och längtan efter att identifiera något outsägligt i mötet mellan kropp och själ sätter också i gång jaget med “att söka i orden efter rum”. Just röstens musikalitet och de obestämda, expressiva bilderna är viktiga för detta sökande. Diktsamlingens tredelning “Mod rummet”, “Sen flugt” och “I din nat nu” antyder dikternas rörelse utåt och fram mot något – mot mötet, hängivelsen och förvandlingen. Lene Henningsen är intresserad av skillnader och avstånd i och mellan människor. Och när jaget frågar “Och hur långt kan vi nå?” ges bara tillfälliga svar och platser i dikternas virvlande drömspråk.
Det danske Akademis debutantpris, Klaus Rifbjergs debutantpris, som delas ut vartannat år, har sedan 1990 haft kvinnliga mottagare: Karen Edelfeldt (1990), Lene Henningsen (1992) och Kirsten Hammann (1994).
Annemette Kure Andersen (född 1962) debuterar samma år som Lene Henningsen med diktsamlingen Dicentra spectabilis, en fint ciselerad poesi. Titeln är det latinska namnet på löjtnantshjärta, och referenserna till naturens flora och färger använder författaren både här och där i de följande dikterna, Espalier, 1993. “Ravenna” heter en dikt i Dicentra spectabilis: “Brända färger / av småbitar / samlade till / en bild”. Utöver att referera till de berömda mosaikerna i den italienska staden antyder dikten också Annemette Kure Andersens försök att reducera språkmaterialet så mycket som möjligt och arrangera det i nya mönster och bilder i korta, suggestiva strofer, här i dikten “I brand” (Dicentra spectabilis):
Hvidtjørnen
blomstrer
Årets længste dag
Naturintryck, landskap och färgnyanser inarbetas i dessa minimala diktmobiler. Annemette Kure Andersen uppsöker i synnerhet de nästan osynliga processer under vilka stämningar och stoff ändrar tillstånd för att till slut kanske försvinna. Landskap, människor och känslor krackelerar, krossas eller övervintrar. Tiden är delaktig i förändringarna och blir mycket närvarande i dikterna, vars inringande av tystnaden drar upp spår av en en gång existerande längtan eller ett fruktbart tillstånd.
Camilla Deleuran (född 1971) och Iben Claces (född 1974) debuterar, liksom Katrine Marie Guldager, år 1994 med diktsamlingarna Glashud och Tilbage bliver. I Camilla Deleurans Glashud blottläggs kärlekens många ansikten och konflikter i en närgången och vass ton, som står i motsats till den sårbarhet och ömtålighet som dikterna talar om. Bokens omslag med ett kraniums blottade muskulatur och senor illustrerar dikternas arbete med att avtäcka kärlekens “osynliga” känslotrådar. Metaforen “glashud”, som flera av dikterna refererar till, hänvisar till jagets upplevelse av både kroppens och kärlekens bräcklighet – att vara genomskinlig och öppen för en annans inträngande: “I det ögonblicket … slår skräcken dig som krossade ägg, du tänker: jag är lika lätt att sticka en hand genom som glas’ “. Men glaset kan slås sönder till vassa skärvor, och kärleken rymmer smärta: “Han böjer sig och samlar … upp glasskärvor, samlar upp, skär korta snitt i handflatans blekhet”.
I de knappa och ofta vemodiga dikterna i Tilbage bliver betonar Iben Claces det omöjliga i att nå den andre i kärlek. Samlingen består av fyra diktcykler med titlarna “trappen: fald”, “parken: sammenfald”, “natten: forskydning” och “mødet: sammenfald”, som visar elementen och utvecklingen i jagets upplevelse av sig själv och omvärlden. Trappan är ett förbindelseled till världen utanför barndomens hem, till lekkamraterna och aktiviteterna i parken. Men “trappan störtar samman” – fallet, samt förlusten av oskuld är oundvikliga – och “kvar blir / ett par händer / en mun och ett rop”.
Brikker – umalede billeder, 1994, är bildkonstnären Lene Louise Nielsens (född 1951) lyrikdebut. Titeln antyder, som hos flera andra av de kvinnliga lyrikerna, dikternas mosaikliknande karaktär – de är omålade bilder, beskriver flyktiga tillstånd och intensiva ögonblick av väntan och längtansfull förväntan: “Jeg bader i stilhedens hemmelige lyde – venter og lever – lytter med huden mod jorden, på den endeløse strækning imellem her og nu”.
Christina Englunds (född 1974) fyrtiofyra korta berättelser i Uden egentlig at sove, 1992, samt romanen Itu, 1994, handlar bl a om människans skröpliga väsen och destruktiva lust att utöva våld mot sig själv, andra människor och de känslotrådar som finns mellan människor: “En dag dödade jag min älskade. Det första jag gjorde var att riva ut hans ögon, blodet på mina händer och i hans ansikte fick mig att skratta. Han skrek gällt och trevade framför sig medan jag borrade naglarna djupt in i hans kropp och rev. Jag slet av hans skinn i slamsor och berättade för honom om det jag såg”.
I Mette Thomsens (född 1970) roman Af en superhelts bekendelser, 1994, är den tecknade serien, kriminalintrigen och en kommenterande berättare de komponenter som samverkar och berättar historien om superhjälten Emma Smith, som likt “den hämnande ängeln” rör sig i Londons nattliv för att ta upp kampen mot den växande kriminaliteten och våldet. Romanen är samtidigt en spegling av den kvinnliga huvudpersonens rädsla och slutenhet inför det motsatta könet och inför mänsklig närhet. Barndomens replik: “Öppna handen, Emma!” blir i vuxenlivet inte mindre påträngande för denna kvinna som har dolt sin längtan och knutit handen om smärtan.
(Itu).
I Mette Thomsens (född 1970) roman Af en superhelts bekendelser, 1994, är den tecknade serien, kriminalintrigen och en kommenterande berättare de komponenter som samverkar och berättar historien om superhjälten Emma Smith, som likt “den hämnande ängeln” rör sig i Londons nattliv för att ta upp kampen mot den växande kriminaliteten och våldet. Romanen är samtidigt en spegling av den kvinnliga huvudpersonens rädsla och slutenhet inför det motsatta könet och inför mänsklig närhet. Barndomens replik: “Öppna handen, Emma!” blir i vuxenlivet inte mindre påträngande för denna kvinna som har dolt sin längtan och knutit handen om smärtan.
“Var sin smärta …”
Lone Munksgaard Nielsen (född 1968) experimenterar i sina böcker Afvikling. Opstart – Afstemning – Forløb, 1993, och Frasagn – Rygvis & Den længste sommer, 1994, med olika genrer. Lyrik, epik och dramatik blandas i en hybrid som iscensätter flera personer eller knyter flera röster till en och samma person. I ett brutalt, sjukligt och expressivt bildspråk, där drömmar, traumatiska upplevelser och psykets ömtålighet tydliggörs, tematiseras det sårbara förhållandet mellan kropp och psyke, mellan jaget och omvärlden, mellan nutiden och barndomsminnena och mellan de älskande. I Frasagns, diktsviter, “Rygvis” I och II, är avstånden och bristen i förhållandet mellan han och hon dikternas vridpunkt. I de surreala sekvenserna “Hon drömmer att hon långsamt klipper av vingarna” och “Han drömmer, att han river ut sin ryggrad”, beskrivs kärleken i bilder av amputation och destruktion, och det frågas: “Tror du, man kan bli smittad av kärlek?”
I en krävande och insisterande språkton etablerar Kirsten Hammann med dikterna Mellem tænderne, 1992 (Mellan tänderna, 1993), dramatiska och expressiva bilder av att vara främmande för sig själv, för sin kropp och för omvärlden. I flera dikter ger poeten kroppen ett eget liv, samtidigt som den betraktas som en del av jaget. Karaktäristiskt för Mellem tænderne är den på samma gång arga, desperata, sårbara och grimaserande humoristiska retoriken: “Jag är så trött på min kropp / Jag måste uppfostra / och kommendera / och tala strängt … Har vi gått till parken / blir den sittande på bänken / så jag får gå tillbaka och hämta den / Den är på alla sätt barnslig och oresonlig / jag vill snart inte kännas vid den”.
I Naja Marie Aidts (född 1963) dikttrilogi bestående av Så længe jeg er ung, 1991, Et vanskeligt møde, 1992, och Det tredje landskab, 1994, vänds blicken öppet och direkt, men mer stillsamt mot det nära – de täta relationerna i livet. Dikterna handlar om familjeliv och kärlek, depression och villrådighet, rädslan för ensamheten, ett konformt liv och att bli äldre, men visar också ögonblick av närhet och glädje: “I alla fall / kom sommaren. / Du påminner mig om / hur många somrar som gick. / Vi sitter på var sin stol / men formar en bro / med våra händer. / / Våra stolar rymmer / var sin smärta / du säger, det är bra / vi inte har en bänk. / Vi formar en bro / från var sin natt / med händer som lyser / av gamla / och nya / kyssar”. (“Endnu en sommer”, Et vanskeligt møde). Kärleken försvinner, men kan plötsligt dyka upp igen som nya smekningar, och på detta sätt visar Naja Marie Aidts dikter på flera nivåer rörelsen mellan att stå mitt i desillusionens smärta och att känna förtrollningen på nytt och livets återkomst.
Förvandlingen.
Idet hun griber efter ham.
Hun griber.
Før hun når at vende ham
om. Vende ham.
vender han sig. Han vender.
Han vender sig om og modta-
ger grebet.
Jeg tog mig selv i handen
under løbet op
ad bakken. Jeg strakte ansigtet
frem og mødte en fremmeds læber i
færd med at kysse
mit kys
(Iben Claces: Tilbage bliver, 1994).
Prosastycken – med rösten som vapen
En brutal och ibland skrämmande ton präglar Marina Cecilie Ronés (född 1967) monolog Skrifte til min elskede, 1993. Där slungar den kvinnliga jagberättaren som en modern version av Scheherezade i Tusen och en natt med en vass och sarkastisk tunga ut sitt livs bekännelser över de tysta närmaste – dvs män, älskare och barn. Medveten om att hennes ord kommer att skicka henne till bålet som en sinnessjuk häxa, släpper denna åldrande kvinna ut rösten och skalar i grunden av de mellanmänskliga förhållanden: “rösten är mitt enda vapen. Är godhet, kärlek och moderskänslor bara en iscensättning, en förklädd fundamental egoism? – Det är i min själ inflammationen sitter. Allt jag gjorde var för att dämpa dess evigt dunkande puls. Gav jag en kyss, var det för att få en tillbaka eller för att höra er be om mer”. Det uppslukande och frätande insisterandet på att tränga in under lögnen och bort från illusionerna får spontant en elak och hatisk karaktär, men är samtidigt också ett nödvärn och en längtan efter fortsatt dialog: “Inte förrän man har klätt av mig naken och tvingat mig igenom varenda en av mina förödmjukelser, laster och lögner, är jag redo att älska”.
På var sitt sätt ger Naja Marie Aidt med novellsamlingarna Vandmærket, 1993, och Tilgang, 1995, och Merete Pryds Helle (född 1965) med Imod en anden ro, 1990, också en frätande bild av ensamhet, isolering och död. I de sagoaktiga och poetiska novellerna utspelas groteska scenerier, som t ex kring en mors årslånga inlåsning av sitt barn i Merete Pryds Helles novell “Skabet” eller kring den omvärldsfientliga och beröringsrädda kvinna som smeker sig själv och poserar framför spegeln i Naja Marie Aidts “En kærlighedshistorie”. I lyriken såväl som i prosan inkarnerar kvinnan den ensamma och sårbara människan och denna demoni kan inte upphävas genom en yttre frigörelse. Under den psykologiska förtätningen och den vassa tungan anas i gengäld ett behov av att fortsätta dialogen om och med kroppens och psykets spänningsfält.
De oändliga vandringarna
Att berätta historier och samtidigt ge plats för ett konstnärligt experiment är ett av strävandena i Merete Pryds Helles författarskap och inte minst i i hennes roman, Vandpest, 1993. I novellsamlingen Imod en anden ro, 1990, prövas olika typer av berättelser, och i romanen Bogen, 1990, utspelar sig en labyrintisk kriminalintrig, där författare, text, personer och läsare dras in och görs medskyldiga till ett gåtfullt mord.
“I det ögonblick man beskriver egendomliga existenser – det är ju ytterpunkterna av en del saker som vi alla bär i oss, de är bara extremer – kan man via dem och deras sjuka universum kanske förstå att det är viktigt att man också flippar ut i sitt liv, att man också ger utrymme åt sig själv i sin tillvaro, i stället för att kasta sig in i den jättestora tryggheten … “
(Intervju med Naja Marie Aidt i Ildfisken 7/1993, red. Carsten René Nielsen).
Vandpests handling, komposition och psykologiska effekt är inte mindre skrämmande. Historien om den snabbväxande plantan vattenpest bildar en psykologisk och handlingsmässig bakgrund åt huvudpersonen Beatrices resa i en natur som har löpt amok.
Som en parallell till Dantes helvete i Den gudomliga komedin från 1300-talet slutar Beatrices och Malcolms äventyrliga ballongfärd i ett skrämmande landskap, där de möter det äkta paret Agnes och Mikael med den tolvåriga dottern Kate. Efter att ha försökt smuggla heroin i Kates tvillingsysters lik har familjen hamnat i en ekologisk mardröm, ett landskap vars oavlåtliga pendlande mellan destruktion och tillblivelse av liv blir en bild av det äkta parets mordiska handling.
Men varken Beatrice, hennes omgivning eller texten själv kan hållas kvar i någon fast slutpunkt. Vandpest skrivs i två spår – en berättelsens text och en text som består av äldre naturvetenskapliga beskrivningar ur uppslagsböcker mm – vilket just framhäver denna prosas karaktär av mångtydighet och instabilitet.
Solvej Balle (född 1962) arbetar också med en citerad och kommenterande text i Ifølge loven, 1993 (Enligt lagens bokstav, 1994). Dessa “fyra berättelser om människan” har var sin lagparagraf som motto och ram. Stilistiskt sett är Ifølge loven en nästan klinisk prosa som i sin brist på patos och känslomässiga utbrott verkar nära besläktad med de undersökningsprojekt som berättelsernas personer genomför. De fyra huvudpersonerna söker sanningar eller lagar som kan lindra deras upplevelse av att ha förlorat mening och orientering. För vetenskapsmannen Nicholas S. handlar det om att finna den molekyl i hjärnan som gör det möjligt för människan att hålla sig upprätt och i rörelse. Tanja L. är sysselsatt med att finna och lära känna smärtan, varför hon reser halva Europa runt. Matematikern René G. försöker fly från samhällets nätverk av betydelse i sin önskan att bli ingen. Och slutligen begår konstnären Alette V. självmord för att bli “lik” de harmoniska föremål som hon uppfattar som idealiska.
Personernas undersökningar slutar i ett slags existentiella återvändsgränder. Kunskapsbehovet skickar i väg dessa moderna storstadsnomader för att nå insikt om människan och sig själva, men vägen formar sig till en isoleringens och osäkerhetens labyrint. Inte ens döden utgör någon slutpunkt, som kan ge livet perspektiv eller vara “utväg”. Ifølge lovens språkliga skärpa håller fast personernas egendomliga lyckokänsla vid deras egen instängdhet, smärta och försvinnande.
“Lyckligtvis stod vaggan vänd mot fönstret, och under de fyra år som Jasmine tillbringade med att växa över dess kant hade hennes ögon blivit färgade av dimma och gråmulet väder, solsken och drivande moln. När det regnade kände hon dropparnas lindring, en kör av röster gled in genom fönstret, blev till saknade händer och ett sakta viskande”.
(Merete Pryds Helle: “Skabet”, Imod en anden ro, 1990)
Fragment av text och liv
En språklig, närmast lyrisk täthet och en minimalistisk strävan med hänsyn till berättelsen är kännetecknande för flera av de kvinnliga prosaisterna. De unga författarna förhåller sig både kritiskt, parodiskt och omskrivande till den traditionella romangenren. Hos Merete Pryds Helle, Solvej Balle, Christina Hesselholdt (född 1962), Helle Helle (född 1965) och Kirsten Hammann (född 1965) är självreflexionen, genreexperimentet och den knappa formen viktiga.
I Christina Hesselholdts Køkkenet, gravkammeret & landskabet, 1991, inskränks handlingen, personerna, platserna och rekvisitan demonstrativt. Romanen skapar punkter och textvävar av metaforer och sceniska beskrivningar, vars upprepningar och förskjutningar är fundamentet för den undersökning av betydelse som är ett av romanens projekt. Den tunna handlingen berättar om pojken Marlon, vars mor dör och vars far ett par dagar senare begår självmord.
I romanen Det skjulte, 1993, har det gått tio år, och Marlon har vuxit upp, blivit en ung särling som tillbringar dagarna med att leta efter “det enastående”. Marlon möter en dag den unga kvinnan Greta som förälskar sig i honom, och Det skjulte är mest av allt ett slags otäck kärleksroman. Med på samma gång fotografisk precision och lyrisk iakttagelseförmåga visar romanen hur stort avståndet är mellan det man föreställer sig och det man sedan rent faktiskt gör i kärlekens namn. På samma sätt pekar den på de dolda känslomässiga landskapen i den andre eller i en själv, som det tycks närmast omöjligt att ringa in, än mindre formulera.
Christina Hesselholdts tredje bok, Eks, 1995, som är utformad som en dialog mellan Daniel och Judith, handlar också om att öppna sig och närma sig den andre. Trots rädsla, tvekan och missförstånd drivs personerna i detta minidrama mot varandra av den andres frågor och av längtan efter att bli sedd av den andre. Eks visar två människor som med såväl det sagda som det outsagda är i färd med att tala sig närmare varandra, och som därigenom faktiskt redan är placerade i det lockande, gåtfulla, okända, hotfulla och klaustrofobiska rum som kärleken skapar.
I Helle Helles debutbok, Eksempler på liv, 1993, är det också fråga om texter i en knapp form – de enskilda textstyckena upptar mellan en halv och två sidor. Boken består av små fragment av livshistorier som tydligt skiljer sig från en traditionell, kronologisk berättarform, och de är var för sig en exemplarisk bild av avståndet mellan människor. Genom textbitarnas upprepade, förskjutande begynnelser i “To gader længere væk” och “I lejligheden ved siden af” framhävs människornas psykiska och fysiska anonymitet och isolering. Mänsklig kontakt och förståelse är bokstavligt talat en bristvara i detta absurda kretslopp, där bl a socker, mjölk, kaffe och choklad blir ett slags sista medel varmed personerna försöker uttrycka sig, skapa kontakt eller försegla kärleken.
Solvej Balles koncentrerade prosastil och poetiskt filosofiska reflexion i Ifølge loven föregrips i både debutromanen Lyrefugl, 1986, och kortprosaboken &, 1990. Lyrefugl är en robinsonad om kvinnan Freia som efter att ha hamnat på en öde ö efter en flygkrasch försöker bygga upp en civilisation. Men efter hand börjar Freia tvivla på att det vetande och sinne för ordning som hon och hela den västerländska världen besitter, över huvud taget är meningsfullt: “Om det finns en sanning varför har då ingen hittat den för länge sedan … “
“Först skriver du en roman. Sedan några mycket korta texter och nu fyra berättelser som visserligen hänger ihop på flera sätt. Det tycks finnas en motvilja i din generation mot att skriva stora romaner? … jag fann det nödvändigt för mig själv att söka mig ända ner till berättelsens skelett, lägga själva berättelsens förlopp under mikroskop. … Om man känner – och det är kanske det jag gör och andra (författare) gör – att en viss form inte kan rymma det som är viktigt att skriva, så finns det ingen anledning att använda den formen (dvs den klassiska berättelsen)”.
(Intervju med Solvej Balle av Marianne Juhl i Weekend-avisen (1–7.10.1993).
Klibbiga karameller och kilovis av socker är livsmetafor för den “uppfunna” kvinnan vera i Kirsten Hammanns roman vera winkelvir, 1993 (på svenska 1994), som fortsätter teman, språkrytmer och tonfall i debutdikterna Mellem tænderne. Romanen är en andfådd och malande text om det svåra i att bli till, att “komma till världen”: vera är uppfunnen, hon är ett textligt subjekt utan förflutet eller framtid, “men hon skall själv hitta på resten” – och det är svårt. I dagbokstextens (från juni till december 1991) argt insisterande, sarkastiska och klichéspäckade passager möter vi vera, vars namn betyder sanning. Men för att kunna hitta på resten är vera ironiskt nog tvungen att ljuga. Det klassiska modernistiska projektet att bryta ett modernt utanförskap och att vinna en insikt är för mycket för flugkvinnan, den tecknade seriefiguren och sockerbarnet vera winkelvir: “vera winkelvir. Det är någon som har uppfunnit henne. De har släppt ut henne och givit henne vänner och andra sociala sammanhang … Men vera skall ha socker. Hon skall ha sitt namn med pepparmyntsglasyr. Med chokladtext och marsipanrosor. Hennes hår blir blankare av det, nästan elektriskt glittrande. Och längre. Det är dags att gå till frisören. Att sitta och pladdra framför spegeln”.
Med de upprepade serieaktiga sekvenserna startar veras liv i stort sett varje dag. Språket – dessa “forsuttede ord på læberne” och “klistrede bolcher” – kan inte tränga igenom varken veras eller omvärldens groteska konstgjordhet. Känslan av isolering och simulering är veras begynnelse och slut. I rollen som romanfigur håller hon fast vid att vilja starta från en nollpunkt, men utrustad med ett destruktivt och självupphävande veraspråk får denna bokstavsfluga ingen chans till en sammanhängande livshistoria.
Förvandlingens möjligheter
I 1990-talets diktkonst uppträder de kvinnliga identiteterna i glimtar; de söks eller upplöses i skrivprocessen och i den ironiska gesten. De yngre prosaisterna tycks ha 1960-talsavantgardets språkexperiment och rollspel i tankarna, och de för fram fragment, attityder, en rad synvinklar och historier, med vilka ett betydelse- och identitetsspel kan sättas i gång. Men såväl den lyriska kvinnliga berättaren i Vandpest som det vasstungade jaget i Skrifte til min elskede, den nedkylda Alette V. i Ifølge loven, den döda Elisabeth i Køkkenet, gravkammeret & landskabet, den kräkande Marianne i Helle Helles Eksempel på liv och den morbida och demonterade vera i vera winkelvir är som figurer upphov till en stark textlig och språklig energi. 1990-talets unga författare skriver en litteratur som både bekräftar och tämjer smärtans villkor genom att visa förvandlingens och rörelsens möjligheter i själva det textliga universumet, men det sker utan försoning och förlösning och utan att uttömma upplevelsen av smärta och rädsla som i Naja Marie Aidts Det tredje landskab:
Et landskab
åbenbarer sig
vidt og bredt og tyst.
Uden at kæntre
følger jeg nu
dagenes, nætternes tegning,
englenes sang,
de tomme huller
og dem der
er dybe som død.
Her
har min angst forladt mig,
sluppet sit jagende greb.
Jeg kan gå ind
i et skimtet
land og forstå: det er mit
“Två gator längre bort har en man äntligen fått upp tavlan på väggen. … Mannen rättar till tavlan och hämtar sitt gevär. Det blir ett hål i väggen. Den är annars gjord av något hårt. I lägenheten intill står en ung man med en pistol riktad mot tinningen. Han tycker inte själv att han har skjutit”.
(Helle Helle: Eksempel på liv, 1993).