“Jag märker att ni har förätit er på Ellen Key, på kvinnosak över huvud taget.” Så heter det om huvudpersonen Birgitte i Thit Jensens (1876–1957) berättelse Familien Storm. Sant är att Thit Jensen placerar Ellen Key på sina huvudpersoners bokhyllor, och sant är också att just personlighetsprojektet – att bli en karaktärsfast person som står på egna ben, driver igenom sin vilja och har mod att stå för sina åsikter – blir en drivkraft i hela hennes samtidsförfattarskap. Thit Jensen antar öppet Ellen Keys utmaning: hon vill vara en ny konstnärstyp. Från Johanne Marie i berättelsen To Søstre (Två systrar), 1903, över Birgitte i Familien Storm, 1904, Sarah i Martyrium, 1905, Eleonora i Ørkenvandring (Ökenvandring), 1907, Mona i I Messias’ spor (I Messias spår), 1911, till Gerd i Gerd, 1918, och i Aphrodite fra Fuur, 1925, vänds och vrids, samlas och splittras denna drift mot det personliga. Drömmen om helhet styr personlighetsprojektet: att kunna älska och arbeta, odla sig själv och tjäna andra, förena det privata och det samhälleliga, bli konstnär, inte bara till namnet utan också till gagnet. Det är en kvinnlig omsorgsstruktur som förenar Thit Jensens personliga och konstnärliga visioner.
Ur denna synvinkel börjar hennes egentliga författarskap först 1905 med samhällsromanen Martyrium. De två första böckerna, debuten To søstre och berättelsen Familien Storm framstår, med sina bilder av en kvinnlig konstnärs konfliktuniversum, som djupt personliga uppgörelser och upptakter. Rädslan för att betala ett för högt pris för att växa i konst men förlora i mänsklighet dominerar.
I båda böckerna spelar den radikala konstnärsmiljön kring brodern Johannes V. Jensen en huvudroll. Det är hans förvaltande av en konstnärsroll, ett radikalt frisinne och en tvetydig kvinnosyn som Thit Jensen utmanar. Vi möter honom som Oluf i To Søstre och som Vally i Familien Storm. Författarämnen med obruten tillit till den egna förmågan och det egna omdömet. De dyrkar den fria kärleken, pläderar för kvinnans självklara rätt att leva i enlighet med sin lust. De skriver böcker som “världen inte sett maken till”. Stora i orden och i tron på den egna ofelbarheten, men små i mänsklighet, lyder Thit Jensens dom. En konstnärsmiljö där man blir “stoff för klanen, där man mot egen konstnärlig övertygelse höjer “vänböcker” till skyarna i pressen, ropar på starka, frigjorda kvinnor, men ändå till slut dyrkar “det milda, litet enfaldiga, som ger kvinnan hennes charm”.
Kan man som kvinna välja konsten, arbetet, utan att förlora kärleken? frågar Thit Jensen i debutboken To Søstre, 1903. Rent spontant är svaret nej! Men ser man systrarna som delar av samma sinne, som poler i ett konstnärligt konfliktuniversum, blir svaret ett tveksamt ja. Om man får systrarna i sig själva att hänga ihop, får iakttagelse- och utforskningsbehovet berikat med kärleksförmågan, så går det. Men vilken kärlek?
To Søstre handlar faktiskt om tre. Lilli Rosen står mitt emellan systrarna. Föraktad av den monogamt älskande Agda, dyrkad av den ofruktsamma Johanne Marie. Viktigare än birollen antyder. Hon är Thit Jensens första ringaktande hetärbild, här satiriskt utformad som kvinnan som dyrkar den fria kärleken, men innerst inne längtar efter man och ett fast förhållande. Som bild av driften blir hon den tredje syster som Thit Jensen senare måste erkänna inte så lätt låter sig isoleras och föras åt sidan. Begäret finns, och det gör varken det personliga eller det konstnärliga projektet lättare.
Det är aggressiva bilder av en konstnärlig bohem Thit Jensen frammanar – och aggressionen blir kreativ: Thit Jensen svarar med en omtolkning av konstnärlig verksamhet. Att svika sig själv är att svika andra, är att svika konsten och dess mening i livet, konkluderar hon och kopplar därmed samman det personliga växandet med det samhälleliga och det konstnärliga “Sveket” blir, som social och psykologisk kategori, bärande inte bara för hennes kritik av en radikal konstnärsmiljö – utan också för hennes visioner av en konst som tillåter både sig själv och sin konstnär “att växa i mänsklighet”.
I Thit Jensens tolkning blir “sveket” ett villkor för den kvinnliga existensen. Ur det uppstår den energi som kan förstöra eller erövra. Den kan urarta till hämnd och dö i ofruktbar självdestruktion, som hos Johanne Marie i To Søstre. Men den kan också, som hos Birgitte i Familien Storm vändas och bli en kreativ kraft som omformar personlig förtvivlan till social harm över ojämlikheten mellan män och kvinnor i en patriarkaliskt styrd ordning. En harm som håller fast vid kärleksförmågan som grundläggande och som ser tron på de förbättringar en social, politisk och konstnärlig insats kan skapa som nödvändig. Därmed blir förhållandet omvänt. Konsten är inte till för sin egen skull, inte heller för konstnärens. Den har blivit en del av ett omfattande socialt, politiskt och humanistiskt engagemang.
Sett ur en nutida synvinkel är det förvånansvärt att det behövdes så många rallarsvingar för att formulera en ståndpunkt för en kritisk kvinnlig realism. Men det var starka krafter i samtiden och i sig själv som Thit Jensen utmanade. Under de vackra bilderna av en konst och en konstnär som kan växa i mänsklighet döljer sig frågan om en ny identitet. Dittills har kvinnor fått identitet i kärleken. Nu skall de skaffa sig den i arbetet. Bara så kan det förtryck som har präglat kärlek, äktenskap och familjeliv upphävas och män och kvinnor mötas på lika fot. Så ser visionen ut som är grundvalen för den kritiska kvinnliga realism som utmärker Thit Jensens tidiga samhällsromaner. Först genom dem inställer sig formen och estetiken som ett självständigt problem.
Med Birgitte, huvudpersonen i Familien Storm kastas vi som läsare återigen in i konflikten mellan konst och kärlek. Men konflikten är samlad. Det är krafter i Birgitte själv som kämpar. Hon måste gå Thit Jensens väg genom resa, arbete, svält och eget rum innan hon kan dra slutsatsen att “bara genom hennes arbete kunde någon man få varaktig betydelse för henne”. Denna lilla mening rymmer romanens konstnärliga genombrottsinsikt: kärleksidentiteten är uppgiven. Det betyder inte att begäret är avlagt och kamratlig samvaro står på dagordningen, men det betyder att bara där hon möter full respekt för sig själv som självständig konstnär finns det en grund för ett sexuellt förhållande. Splittringarna och den ofrivilliga avhållsamheten går igen i det senare författarskapet, men fram till år 1918 burna av en vision om ett nytt sammanhang och försoning: konsten kan visa vägen mot de förändringar som är nödvändiga.
Övertygelsens kraft och formens gränser
Med Familien Storm har Thit Jensen funnit sin fasta punkt. Rädslan är övervunnen, valet gjort, splittringen bilagd. Blicken vänds från henne själv mot de förhållanden i samhället som har behov av förändring. De första romanerna utforskar systematiskt eländet i danska kärleks- och äktenskapsförhållanden kring sekelskiftet. De skildrar den nedbrytning av kvinnlig begåvning och energi som pågår därför att till och med starka kvinnor, som Sarah i Martyrium, väljer kärleken framför självständigheten och tror att de med den kan få rätsida på viljelösa, gnälliga och självöverskattande män. Gradvis sker en förändring. Från Mona i I Messias’ spor, 1911, över Karla Blume i Stærkere end tro (Starkare än tro), 1915, till Gerd i romanen med samma namn, 1918, vandrar “det tjugonde århundradets kvinna” in i Thit Jensens romaner och berättelser. Hon som trotsar sin egen lust, inte låter sig snärjas av ömma försäkringar utan vill vara människa först och främst. Till och med år 1918 är det den orubbliga övertygelsen, den skoningslöst avslöjande, retsamma och självsäkra blicken som bär fram Thit Jensens reformiver – i journalistik såväl som i skönlitteratur. Med denna nya kvinna är motsättningen mellan arbete och kärlek temporärt upphävd. Härifrån skall den kvinnliga viljan till godhet och omsorg sprida sig samhällsomdanande: hycklande kyrkosamfund och dubbelmoraliska predikanter skall få lära sig att insikt i människosinnet och kärleken till nästan är religionens enda uppgift. Begäret kommer att finna sin plats i nya kamratliga äktenskapsförhållanden, den kvinnliga sexualiteten få villkor som stärker lusten och ger trygghet åt födande och moderskap. Thit Jensens tro är grundmurad, engagemanget totalt. Hon vill ha allt, helst genast.
I samtidsromanerna Martyrium, Ørkenvandring och I Messias’ spor genomsyrar den kvinnliga indignationen texten och skapar Thit Jensens romancollage: avstamp tas i det mytiskt-symboliska, via det släkthistoriska och sedan – med ett raskt språng – in i det samtida. Här blir den kvinnliga huvudpersonens sociala och psykiska projekt det som bär handlingen. Men bipersoner och bihandlingar tilltvingar sig ständigt utrymme för satiriska, nedgörande utfall mot religiöst hyckleri, mot det hållningslösa beståndet av manliga alkoholister, morfinister och syfilitiker som underminerar kvinnors hälsa och arbetsinsats och hotar barnens liv, och till föredragsliknande inlägg i tidens kvinnliga huvudfråga: bristen på myndighet i äktenskap, i förhållande till barnen, till pengar, till arbete och politik som gör det omöjligt för kvinnor att själva ta över där män sviker.
Förloppet som den kvinnliga utvecklingen tar blir en ram kring olika “texter”, styrda av var sin energi: aggressivt propagerande, satiriskt utlämnande, solidariskt inlevelsefullt. Sammanhängande och levande som tidsbild, men inte som romanform. Det mytiskt-symboliska rymmer en bildligt skildrad determinism som kommer i motsatsställning till det sociala engagemangets tro på reformers betydelse. Det släkthistoriska, som skulle stå för rötter och kontinuitet, isoleras. Thit Jensen vill mer än de gängse romanformerna förmår. Hon kombinerar utvecklingsroman och bildningsroman med socialt reportage, och kommer nära en kollektivform. Resultatet blir en formsprängning som inte leder till den nya form som skulle kunna omfatta och befordra hennes erövringslust:
“(Jag fick) av kompetenta kritiker höra att min sociala propaganda tyngde mina böcker och skadade det konstnärliga. Och det stämde, det förstod jag när det sades direkt till mig. Kanske var det därför jag valde föredrag vid sidan av, där jag fick all den användning för mina sociala förbättringsdrömmar som jag kunde önska.” – berättar hon i memoarerna Hvorfra? Hvorhen? (Varifrån? Varthän?), 1950. Det behöver inte finnas något motsatsförhållande mellan det sociala och det konstnärliga. I delar av dessa romaner är den sociala insikten och indignationen konstnärligt förlöst. Därför lever de – än i dag. Men varje roman innehåller stoff till fem. Den ena förlöses, de andra ligger där i halvor och fjärdedelar med osannolika figurer och icke fullförda linjer. Därför blev den konsekvens hon drog av kritiken riktig.
Från ca 1909 kanaliseras det tidsaktuella sociala och kvinnopolitiska engagemanget i artiklar, polemik, föredrag, föreningsbildningar och föreningsarbete. Thit Jensen reser landet – och utlandet – runt. I Dansk Kvindesamfunds cirklar, på biografer, i samlingslokaler talar hon om Moral, 1909, Kvindens Plads, 1912, Forstandige Ægteskaber (Förståndiga äktenskap), 1914, Forældreglæder (Föräldraglädje), 1916, Amerikas Mand, 1921, Feminismen, 1922, Frivilligt Moderskab, 1923, Den feminine Mand, 1923, Børnebegrænsning (Barnbegränsning), 1924, Kammeratægteskab, 1928. År 1917 deltar hon i stiftandet av Københavns Husmoderforening, 1924 bildar hon tillsammans med läkaren Leunbach Foreningen for seksuel Oplysning, och i trettiofem år sitter hon i författarföreningens styrelse. Detta omfattande bruk av tidens medier gjorde henne känd – och beryktad. Hon var för sexualupplysning och preventivmedel, för socialt indikerad abort, för skilsmässa. Snabb i repliken och inte rädd för att i stridens hetta slunga ut åsikter som hon i mer eftertänksamma stunder kanske ville modifiera. Könskamp i Thit Jensens regi vinns inte med diffus finkänslighet. Reaktionerna uteblev inte.
“Summan av den skada och olycka som författarinnans årslånga antistork- och prokamratäktenskapsagitation orsakar i riktning mot att förvilla dagens ungdom är lika ofantlig som omätlig. Den är förmodligen ännu mycket större än den som utövas av samtliga manliga sedlighetsförbrytare som för närvarande avtjänar sina straff i de danska fängelserna.”
Så rasade professorn i nationalekonomi K. A. Wieth Knudsen i Nationaltidende år 1929, och satirtecknarna gnuggade sina händer.
Thit Jensen tedde sig med sin kyrko- och äktenskapskritik, med sin kamp för sexualupplysning, preventivmedel och frivilligt moderskap oerhört radikal. Det var hon inte. Hennes indignation och aggressivitet uppstod ur “sveket” medan hennes orubbliga tillit till reformer i stället kom ur den lilla romantiska ödesfigur som är en oupplöslig del av detta svek och som oförtrutet vandrar vidare in i det skönlitterära författarskapet: Tron på den ende, kärlekens tvillingsjäl som, när vi väl har mött den, för alltid lever oförsvagad inom oss. Just denna figur öppnar efter 1918 på nytt dörren för den splittring mellan självständighet och arbete i Thit Jensens författarskap som hon ansåg att hon hade skrivit sig ut ur. Men innan dess gör sig det inre lugn och den yttre övertygelse som präglar den journalistiska verksamheten också gällande i den skönlitterära.
Huvudtemana är givna, stoff har hon nog av, det är formexperimenten hon nu kastar sig in i. Hon kämpar med gestalternas psykologi, med miljö- och naturbeskrivningars betydelse. Sanningen skall växa ur stoffets formgivning, inte ur författarens övertygelse. Thit Jensen har tålamodet att försöka om och om igen. Hon ger sig in i det mystiskt-spiritistiska, det lyriskt-sentimentala, det satiriska och en rad variationer av det psykologiskt-realistiska. Inte alltid med framgång. Sagn og Syner. Mystiske Fortællinger fra Island (Sägner och syner. Mystiska berättelser från Island), 1909, Det banker. Fire Historietter (Det bankar. Fyra små historier), 1911, Elskovs Forbandelse. Nutids-Roman (Älskogsförbannelse. Nutidsroman), 1911, och Stærkere end tro (Starkare än tro), 1915, varierar kända teman. Men de är endast spännande som utvecklande stilövningar i ett växande författarskap.
Men från 1915 börjar hon få grepp om både stoff och form. En psykologiskt grundad realism som är kapabel till mer än att bara profilera sin författares övertygelse om mäns driftsmässiga dekadans, homosexualitetens faror och de nya kvinnotypernas samhällsrevolutionerande mission. Med Jorden, 1915, och Jydske historier (Jylländska historier), 1916, lämnar hon storstadens Sodom och Gomorra som dittills varit författarskapets primära stoffområden, vänder blicken mot det jylländska barndomslandet och möter där en lågmäld språkton och en gestalternas tysthet som blir konstnärligt förlösande. Med den och med den indirekt återspeglande synvinkelteknik som hon utvecklar till perfektion i de kärleksfullt-satiriska skildringarna av äktenskapet med Hr. Berger intime, 1917, återvänder hon till sitt samtidsförfattarskaps huvudtema: kvinnan som står mellan identitet i kärlek eller självständighet – och skapar romanen Gerd. Författarskapets konstnärliga höjdpunkt och samtidens obetingat bästa danska kvinnliga roman.
Genombrott och uppbrott
“Även om hon gifte sig – och även om det blev med en man som förstod hennes arbete – så skulle hon ändå alltid komma att leva sitt inre liv ensam” (Familien Storm).
Läser man Thit Jensen biografiskt kan detta konstaterande vara en öppning mot den spiritistiska odödlighetstro som hon hade övertagit från sin far och som satte henne i förbindelse med både det förflutnas och framtidens andar. Men i författarskapssammanhanget spelar denna spiritism en underordnad roll. Vi möter den primärt som ett sjätte sinne, en förmåga att lyssna inåt och känna när självständigheten och omsorgen om andra kränks. En särskild förmåga som i Thit Jensens värld skiljer det kvinnliga förståelseuniversumet från det manliga – utan att den ändå behöver vara förbehållen kvinnor. Också män äger den, men de inser det sällan.
Mäns och kvinnors syn på världen och på varandra är olika. De ser varandra, men i stället för att förstå vad de ser tillgriper de samhälleliga dröm- och skrämselbilder (ängel/häxa, madonna/hora) som hindrar utveckling och kastar tillbaka parterna i ensamhet. Den kärna som skulle förlösas av den andra förblir osedd och rummet omkring dem fylls av makt, missförstånd och tvetydighet. Vad som borde bli lycka blir kiv och strid. Det är denna könens inre ensamhet som Thit Jensen försöker fånga i struktur, i dialoger, i skärande och speglande synvinklar. Med Gerd lyckas det. Allt byggs upp på kontrasterande mans- och kvinnosynvinklar, bara naturbeskrivningarna avslöjar berättarens partiskhet.
Gerd, den rödhåriga prästdottern på Fuur, är moderlös, pojkaktig, kunskapstörstande, viljestark och sensuell. Tidigt lär hon sig bemästra två sidor av sig själv: den tysta dygden och den vilda driften. Kvinnorna omkring henne vet det. Männen bryr sig inte om det. Medan hon i sitt stilla sinne arrangerar dockor i saliga samlag, utbrister den intet ont anande fadern, pastor Palludan, att hon är: ett “litet modersämne … hon skulle kunna göra en man lycklig, så tyst är hon av naturen och så lydig –”. För de många friarna blir hon en gåta, en blomma som kokett ber att få bli plockad, för att strax därpå vägra. Bara en bjuder henne intellektuellt motstånd, morfinisten doktor Hvit. Honom förälskar hon sig i därför att han ser henne som hon är. När hon slutligen både förälskar sig i och förlovar sig med kaplanen Philip Bull, går det illa. Han är hänförd av henne, men ser ändå i hennes insisterande på att bli tagen på intellektuellt allvar bara ett bortskämt barn som kräver uppfostran. Inte kärnan som skall dyrkas om förälskelsen skall växa till kärlek. Därför måste han i romanens slut undrande och förtvivlat konstatera: “Det obegripliga. Att Gerd hade gått ifrån honom för att bli en man, som han.”
För Philip Bull är världen fortfarande romantiskt-dualistiskt kluven i en kvinnlig och en manlig del: den känsligt älskande och omsorgsfulla som i det äktenskapliga mötet med den intellektuellt erövrande och försörjande delen, blir ett. Gerd – och Thit Jensen – vet att samhällets normer och mönster för uppfostran följer denna syn på könen. Men de vet också att det är ödesdigert. I dess namn förtrycks det kvinnliga i det manliga och det manliga i det kvinnliga och ur detta förtryck kommer både social ojämlikhet och könens obotliga ensamhet. Philip Bull misstar sig. Gerd går ifrån honom inte för att bli man utan därför att det är hennes enda möjlighet att bli människa och hel. Med Gerd får Thit Jensens kritiska realism sitt konstnärliga genombrott och med denna roman är nutidsförfattarskapet slutgiltigt förbi.
År 1918 infinner sig “sveket” personligen och grunden för den kritiska realismen raseras. Den stålsatta blick som Thit Jensen efter Familien Storm riktade ut mot världen vänds återigen självterapeutiskt inåt.
I Den erotiske hamster, 1919, skakas tron på den ende, visionen av de nya kärleks- och samhällsförhållanden som skulle växa ur självständigheten slås sönder och stilen fragmentiseras. Det är en djupt personlig roman, skriven i nöd och pendlande mellan vanmäktigt hat och skälvande förtvivlan som försöksvis, men utan framgång, pareras med en stilisering. Mannen i Thit Jensens liv hade gått. I sex år är Thit Jensens litterära röst tyst, sedan utkommer fortsättningen av Gerd: Aphrodite fra Fuur, 1925, med följande dedikation:
“Till Henrik Pontoppidan.
Efter att världen under många år hade berövat mig min lust att ge konst, gav den mig lusten åter. De kallade det tempeltjänst!”
“… hur skulle vi kvinnor, som har vuxit upp i den för kvinnor största brytningstiden av alla, hur skulle vi kunna undgå klyvnaden i oss själva! Vi står med fötterna i det nya landet, men med hjärtat kvar i det förlorade … Vad ni som kommer efter skall finna av största värde i livet, vad som skall upphäva er saknad och släcka er längtan, vad som till sista blodådern kan rinna av djup och svindlande sötma genom er, det vet jag inte – nya tider, nya mål – nya mål – nya strider, nya vapen. Men vi från brytningstiden … Vi längtar tillbaka till var sin Philip.”
(Thit Jensen: Aphrodite fra Fuur)
I Gyrithe Lemches litterära universum är tempeltjänst liktydigt med att avstå från en personlig lidelse till förmån för en gemenskap. En uppoffringens seger. I Thit Jensens universum handlar det snarare om att se ett nederlag i ögonen. Lugnet är återvunnet, men visionen är förlorad. Aphrodite fra Fuur är både en fortsättning av Gerd och en ny och omvänd bearbetning av Den erotiske hamster. Hatet är övervunnet, resignationens tid har kommit. Med lärarinnan och folketingsmedlemmen Gerd Palludan i den förhatliga älskarinnepositionen upplöses form och berättaridentitet i inbördes stridande röster och visionen om ett kvinnligt livssammanhang som förenar arbetsidentitet med kärlek skrivs ned till en nollpunkt.
Thit Jensen är tillbaka där hon började – i splittringen.
Danmarks historia som tolkningsrum
När verkligheten avvisat hennes vision skriver hon in den i Danmarks historia. Det är ingen tillfällighet att hon väljer de stora brytningsperioderna mellan adel och kungamakt, katolicism och protestantism som tolkningsrum för det förhållande mellan kvinnor och män, makt och begär, som förblev författarskapets drivkraft. Den idealitet som samtiden förnekade skapar hon sig i historien. Det är inte heller en tillfällighet att Thit Jensens memoarer, Hvorfra? Hvorhen?, – i motsats till Agnes Henningsens, Gyrithe Lemches och Karin Michaëlis – är både starkt sovrade och kortfattade. Hennes eget liv hade nog stoff, men inte plats för den vision som hon önskade vidarebefordra. Men Danmarks historia låg där som ett rum, fritt att dikta och tolka i. De historiska romaner som avslutar hennes författarskap – Af Blod er du kommet (Av blod är du kommen), 1928, Jørgen Lykke, I–II, 1931, Stygge Krumpen I–II, 1936, serien om Valdemar Atterdag, I–VII, 1940–1953, och Den sidste Valkyrie (Den sista valkyrian), 1954 – innebär ett slutförande och en bearbetning av nutidsromanernas problemställningar. Den energi som i början av hennes författarskap splittrar romanerna till ett collageliknande landskap investeras här i en fascination för prakt och en sinnlighet som får romanerna att svälla och handlingstrådarna att blekna. Sida upp och sida ned med ingående beskrivningar av festarrangemang, färger, tygkvaliteter, mönster och klädmoden, smycken, skärp och väskor, än med en enda huvudperson i centrum, än med grupper, eller med överväldigande festmenyer som utgångspunkt. Thit Jensens envisa demonstration av den historiskt korrekta detaljkunskapen bär handlingens fiktioner. Ändå måste det konstateras att det är romanernas analys av driftsstrukturer som är bärande, inte den politiskt-historiska insikten. Här lyckades Thit Jensen med vad hon i de tidiga romanerna misslyckades med, att få den mytiskt-symboliska utgångspunkten att tolkande och förklarande växa ihop med nutidsstoffet.
Från den rödhåriga Gerds återtåg till Fuur och Philip skapas i rak linje – över Jørgen Lykke, Stygge Krumpen och till Valdemar Atterdag och fru Helvig – myten om de rödhåriga Karlsdöttrarna på Fuur, jungfruön, där matriarkatet härskar och allmodern Cybele är gudom. Denna myt och dess utveckling genom de historiska romanerna förenar författarskapets nutid och dåtid och innehåller Thit Jensens slutgiltiga bud på begärets rätt och försoningen mellan det manliga och det kvinnliga.
Jungfruön
Thit Jensens bearbetning börjar i matriarkatsdrömmen Virgina Insula. Beskrivningarna av detta Datterhuus kvinnokloster på ön Fuur har drag av antikens Grekland, av serafiska himmelsvisioner, och parar dem med en oskuldens sinnlighet. Ett kvinnligt paradis i en värld som för övrigt behärskas av blint begär. En dröm om den skönhet, frodighet och ömhet som skulle kunna styra världen om driften inte fanns. Datterhuus framstår som Thit Jensens motsvarighet till Gyrithe Lemches Edwardsgave. Men Thit Jensen vet från början att drömmen är omöjlig. Ett samhälle i samhället som både dyrkar naturen och bekämpar den. En kvinnlig provokation. Paradiset på Fuur består endast därför att den djuriska driften är en edsvuren väktare. Stora, blanka, brungrå och rödaktigt glänsande hundar som slingrar sig som ormar och andas lystet med elaka ögon skyddar detta Eden mot manligt intrång. För varje version av Datterhuus som Thit Jensen skriver blir dessa maskulina driftssymboler allt mer fasansfulla. I de första versionerna av Datterhuus framstår det omgivande samhällets maskulina drift som rå våldtäkt som slår sönder det kvinnliga paradiset. I romanserien Jørgen Lykke sker den första vändningen. Jørgen Lykke seglar förklädd till kvinna till Datterhuus. Upplevelsen blir omvälvande. Dittills har han tyckt synd om de stackars Karlsdöttrarna som stick i stäv med sin kvinnliga natur sattes i kloster på Fuur.
“Var det han som sade att det är ett bedrövligt liv för unga jungfrur? Såg någon av dem kanske bedrövlig ut? — Lyckliga såg de ut, som änglar i Edens fagra lund, förtjusande som de blommor de vandrade bland, rena som lövsalen speglande sig i viken i vilken de doppade sina oskyldiga kroppar … Varför blev han en man? Han önskade att han var en kvinna, önskade att han gick bland de oskyldiga där borta, badade, var en av dem. Han fattar med ens paradisets gåta där själarna går omkring utan åtrå. Han vet att han skulle vilja gå utan åtrå, mild som ett barn och oskyldig som de.”
Men revolutionen i hans sinne hjälper honom inte. Man varken kan eller skall gå emot sin drifts natur i Thit Jensens litterära universum, men man kan – även som man – para den med ömhet, med tålamod, med omsorg. Det gör Jørgen Lykke när hans livs utkorade Ethelreda kommer till honom från Fuur. Just i detta möte visar Thit Jensen jungfruöns dolda natur. Ethelreda ser vart och ett av Jørgen Lykkes närmanden, till och med det ömmaste, som uttryck för övergrepp. Till slut måste han tillgripa list. Detta kvinnliga förnekande av sexualiteten rymmer sitt eget våld mot kvinnonaturen. Ethelreda kunde ha förädlat Jørgen Lykkes drift. Men hon vägrar och skickar honom därmed ut i en längtan som blir förödande – för henne själv, för honom och för hans sätt att förvalta makten.
Det begärslösa och därmed grundläggande ofruktbara Fuur måste gå under för att det begärsfyllda, men lagbundna Fuur skall kunna uppstå. Det skriver Thit Jensen redan i den tragiska Jørgen Lykke. Ändå iscensätter hon samma problemställning i stort format i Stygge Krumpen – bara med omvänd rollbesättning. Här är det Stygge som både som människa och som religiös ledare undviker sin driftsnatur, medan Elisabeth, hans hemliga älskade, hoppas in i det sista. Historien om Stygge och Elisabeth utspelar sig under reformationen. Katolicismen som auktoritärt, dubbelmoraliskt maktsystem ställs mot ett folkligt protestantiskt uppror, askes och celibat mot rätten till ett sexuellt liv. Mitt i dessa motsättningar står Stygge Krumpen. Som reformator försöker han rensa upp bland det katolska systemets värsta ekonomiska och sexuella avarter, att få kyrkan i samklang med de egna budskapen och dess prästerskap tillbaka till celibatet. Det misslyckas enligt Jensen därför att både auktoritära system och askeskrav strider mot människans innersta natur. Det är i Stygge Krumpen vi möter Thit Jensens självvalda alter ego, Dorete Due, Mariaklostrets frodiga priorinna, fostermor åt Stygge Krumpens älskade Elisabeth, de protestantiska menigheternas hemliga beskyddare, kvinnan som lyckligt ger upp celibatet och låter sin modersnatur ta över när tillfälle ges. Det är också i Stygge Krumpen som Datterhuus antidemokratiska väsen avslöjar sig. Elisabeth lever med sin osynliga lilla väninna Lucie som i syner ger henne insikt i hot och kommande faror. För att skydda henne för Dorete Due henne till Datterhuus där friden härskar och där lek och lärande hör ihop.
Elisabeth finner sig till rätta, övervinner de viljeprov hon utsätts för och utnämns till minormoder för en grupp på åtta småflickor – bland dem Alfrida som inte har det fogliga sinne som Datterhuus kräver.
“Och det händer att priorinnan går förbi och hör obegripligt grova okvädingsord ur en barnmun. Hon lägger sina mjuka händer lätt om Alfridas kinder och ser på henne med sina starka ögon som förhäxar alla till underkastelse: ‘Lilla Alfrida, vi vill så ogärna mista dig. Men om vi inte kan lära dig dotterlig vördnad för Allmoder och vänlighet mot andra, så skickar Allmoder sitt sändebud efter dig för att baka om dig. För du kan inte få lära dina små leksystrar oskick, deras själar till skada. Kan du le nu’.
Då händer det oerhörda. Sjuåringen slår.”
Datterhuus tolererar ingen form av uppstudsighet och ingen form av våld. Lilla Alfrida blir “ombakad” – en omskrivning för dödad – vackert och rituellt bisatt. Detta kvinnliga paradis bygger med andra ord på en utrotning av de krafter som inte harmonierar med dess ordning. Datterhuus måste gå under därför att dess särskilda form av fruktbarhet förnekar kvinnans sexuella natur och därför att dess hierarkiska struktur, trots friden, kärleken och naturdyrkan, är av auktoritär, fascistisk art. Stygge Krumpen är Thit Jensens bästa historiska roman. Kompositionen spänner ut problemställningen på sammanhängande ideologiska och mytiska plan och den omvända berättartekniken, där hjälten trots sina kvalitéer blir antihjälte och där till och med de mest lastbara katolikerna avtvingas förälskade nyanser, fungerar både psykologiskt och spänningsmässigt befordrande. Visionen om könsdriften som naturkraft som kan välta till och med de mäktigaste, ligger styrande bakom.
I sjubandsserien om Valdemar Atterdag och drottning Helvig utvecklas den och Datterhuus återskapas på en ny grund.
“Vi lär”, säger bisp Karl den röde till kungaparet, “inte köttets försakelse, ty det är emot sisu. Ty Gud finns i allt, också i begäret. Tror någon att Gud skapade med kalla länder! Begäret är den av Gud skapade varelsens rikaste glöd som fanns i Gud när han blev havande med alltet. I brand har livets flammande krafter blivit till, i begär gav Gud livet liv. I jubel, i lust, i berusad hänryckning blev allt levande till … Begäret i sig kan inte vara orent, så sant det är en del av skaparen. Det blir orent först när det syftar till det orena: att begära sin nästas hustru, bryta sitt trohetsord, kränka en jungfru. Ty då är det brunst och brunst är bukslaven.”
På denna grund upprättar Karl den röde systrahuset på Fuur som ett slags refugium. Ingen binds av klosterlöfte, alla kan lämna det och gifta sig om de vill och det finns inget förbud mot män på ön. Karl den rödes grund för systrahuset är Thit Jensens grund för skildringen av äktenskapet mellan Valdemar och Helvig. De är tvillingsjälar: självständiga, men ändå bundna i en monogam kärleks- och arbetsgemenskap. Helvig är intellektuell, älskarinna, hustru, mor och härskarinna, Valdemar en stark, handlingskraftig, social och rättvis härskare, en öm, allt förglömmande älskare, en charmerande husfader och en omtänksam far. Liksom i Gyrithe Lemches Edwardsgave är det just det speciella förhållandet till Helvig som gör det möjligt för honom att återupprätta Danmark. Men med hjälte och hjältinna på plats från början och idealiteten som styrande projekt, blir sju band en svår pärs. Det är ren triviallitteratur, men projektet är så inlevelsefullt genomfört att man känner smärtans styrka när verkligheten vägrade att infria denna vision om livssammanhang.
För att få alla romanen Valdemar Atterdags drömmar till kärleks- och äktenskapsförhållande att framstå så tydliga som möjligt, profilerar Thit Jensen dem mot intrikata händelser – Valdemar som eftersöks av Sveriges drottning, kan han stå emot? Helvig som hemsöks av död, oförlöst skuld och blir sinnessjuk – håller hans trohet? Barn som dör och sätter förhållandet på prov osv – Allt för att visa oss omfånget av Thit Jensens äktenskapsvision.
Med serien om Valdemar Atterdag har Thit Jensen fullfört den begärsproblematik som hon hade med sig in i historien. Matriarkatstankarna är avvisade, jungfruön förstörd, begäret och med det monogamin – satt på plats som allt livs och alla sociala förhållandens utgångspunkt, brunsten utsorterad som det destruktiva, asociala elementet. Hennes mission är fullbordad och den tillit till kvinnors styrka och förmåga som hon förlorade på vägen, på nytt etablerad. Det visar hon i författarskapets sista roman Den sidste Valkyrie där hedendom och kristendom utkämpar en dust och Thyra Danebod som en omvänd Stygge Krumpen står som den centrala gestalten. Här formulerar kvinnorna en kritik både av kriget och av den patriarkaliska makten och härifrån pekar ett modernt spår tillbaka i raden av historiska romaner. De drivs av begärets problematik, men de rymmer samtidigt sina egna aktualiserade kommentarer till både första och andra världskriget.