Magdalena Sofia, “Malla”, Silfverstolpe, f. Montgomery (1782–1861) har en given om än marginell plats i svensk litteraturhistoria som salongsvärdinna i romantikens Uppsala. Hon höll den i Sverige mest kända vittra salongen, frekventerad under 1820- och 1830-talen av bland andra författarna Erik Gustaf Geijer, P.D.A. Atterbom, C.J.L. Almqvist och musikern och visdiktaren Adolf Fredrik Lindblad. Genom sin kontakt med dessa illustra män har Malla Silfverstolpe gått till historien, medan hennes egen person och hennes individuella bidrag till salongskulturen har kommit i skymundan. Hennes stora memoarverk, utgivet postumt i fyra band 1908–11, är på en gång det viktigaste dokumentet om den svenska salongskulturen och den intressantaste kvinnolitterära text som framkommit ur denna kulturmiljö. Denna aspekt har negligerats och verket har i första hand uppmärksammats som historisk källa för kunskapen om tidens berömda män.
Hela Malla Silfverstolpes liv är intimt sammankopplat med salongskulturen. Det kan beskrivas som en rörelse från en typ av salongskultur till en annan, där hennes barndom och ungdomstid i aristokratins salongsmiljöer tjänar som en social, kulturell och personlig förberedelse för hennes senare “karriär” som värdinnan framför andra i den mer borgerligt influerade, akademiska och litterära uppsalamiljön.
Malla Silfverstolpe föddes i Finland, men hon kom som helt liten till Sverige och växte upp på godset Edsberg utanför Stockholm hos sin mormor, friherrinnan Magdalena Rudbeck. Modern, Charlotte Rudbeck-Arnell dog strax efter Mallas födelse och också fadern, översten Robert Montgomery, försvann tidigt ur hennes liv. Malla Silfverstolpes släkt var kritisk mot Gustav III:s envälde och efter att ha medverkat i det så kallade Anjalamyteriet under kriget mot Ryssland dömdes hennes far först till döden och sedan till landsförvisning på den dåvarande svenska västindiska ön Saint-Barthélemy. Därifrån återkom han 1793, och dog 1798.
I Memoarer framträder Malla Silfverstolpes uppväxt på Edsberg som ett liv med ett myller av människor kombinerat med upplevelsen av känslomässig isolering. Mormodern är den primära föräldragestalten, men Malla kommer också att söka sig till en krets av yngre släktingar och vänner som betyder mycket för henne. Tillsammans med dem utvecklar hon vad vi idag skulle kalla en ungdomskultur, präglad av den aristokratiska salongsmiljön. Kretsen är politiskt och kulturellt intresserad, influerad av det senare 1700-talets frihetliga ideal och förromantiska stämningar. Man svärmar för franska revolutionens och amerikanska frihetskrigets hjältar, läser, skriver och spelar teater, och utvecklar, inspirerade av Goethe och Rousseau, en kärleks- och vänskapskult, där förtrolighet, innerlighet och själsgemenskap är bärande egenskaper.
Den litterära salongen i Uppsala framstår i Memoarer som Malla Silfverstolpes andra krets, som hon i mogen ålder skapar sig då hennes ungdomskrets skingrats och dess livsmönster gått förlorade. Vidare förefaller salongen vara ett alternativ till det äktenskapliga livet: när hon skapar salongen är hon 38 år gammal och nybliven änka efter ett tolvårigt, barnlöst äktenskap med översten David Gudmund Silfverstolpe, ett äktenskap där hon enligt egen utsago “liksom förkväfvde sig för att kunna lefva i det trånga område af lifsluft som var henne förunndt”.
Man kan säga att Malla Silfverstolpe genom att finna en identitet i värdinneskapet gör vänskapen och kärleken till en livsform utan att behöva hamna i de begränsningar som ett äktenskap skulle kunna innebära. Uppsalakretsen fungerar som en alternativ familj såtillvida att den ger henne trygghet och närhet. Samtidigt ger den henne också möjlighet att förverkliga vissa mer självhävdande och romaneska drag från ungdomsmiljön.
Förekomsten av borgerligt intima drag i den uppsaliensiska salongskulturen är omvittnad både genom Malla Silfverstolpes Memoarer och i andra skildringar från perioden som t.ex. av Thekla Knös. Malla Silfverstolpe och familjerna Geijer och Knös utgjorde tillsammans kärnan i uppsalaromantikens umgängesliv, och deras kontakt inskränkte sig inte till själva salongsumgänget utan innebar en så gott som daglig gemenskap. Man utbytte brev och hade många och långa förtroliga samtal; man firade varandras bemärkelsedagar, t.ex. med en utflykt i naturen där mytologiska tablåer iscensattes och smultron med vin avnjöts. Det är den familjära sidan av salongskulturen som Malla Silfverstolpe själv understryker, då hon i Memoarer beskriver sitt initiativ till salongen: “För att ej förgäfves vänta visiter, och ändå ibland få den glädjen se sina vänner hos sig utan att enkom bjuda dem … så tillsade hon … att hon varje fredagsafton vore hemma och med tacksamhet skulle emottaga hvem som då ville tänka på henne. Malla valde denna dag för Geijers skull, som då slutat sina föreläsningar för veckan och hade två fridagar för sig.”
Man bör emellertid inte låta sig förledas av den ödmjuka tonen här. Det är nämligen tydligt både från andra partier i Memoarer och från övriga källor, att Malla Silfverstolpes salong var en regelrätt vitter salong och inte ett vanligt borgerligt umgängesrum. Hennes “fredagar” hade hög status, var inte öppna för vem som helst och innebar vissa formaliserade, litterära och musikaliska aktiviteter. Där testade författare sina verk innan de lämnade ut dem till en större publik – Atterbom läser högt Lycksalighetens ö och konstskapare ur en yngre generation som Adolf Fredrik Lindblad tar där sina första steg mot berömmelsen.
Det formella draget i Malla Silfverstolpes salong uttrycks också rumsligt; själva umgänget försiggick kring tebord och flygel i ett stort och “väl upplyst” rum, medan mer intima kontakter på tu man hand eller i mindre grupper ägde rum i det lilla “halfmörka kabinettet, som bevistat så många förtroenden”.
Ur Anna Hamilton Geetes I solnedgången. Minnen och bilder från Erik Gustaf Geijers senaste lefnadsår (1910–14).
Under 1820-talet, då Malla Silfverstolpes salong var som mest aktiv, var Uppsala ett nationellt centrum för romantikens kultur och bildning. Mallas salong var kärnan i denna kulturs umgängesliv. Rollen som firad värdinna bland berömda män gav henne inte bara status utan även erotiska möjligheter i hennes roller som musa, mecenat och mogen rådgiverska för kretsens unga män ledde till en rad svärmiska förbindelser. Härigenom överträdde hon emellertid gruppens moral och ådrog sig både fördömanden och löje. Den enda som i detta sammanhang verkar ha visat henne någon förståelse är, intressant nog, Bettina von Arnim, som hon träffade under sin tyska resa 1825.
I Thekla Knös Efterlemnade anteckningar (1881) beskriver hon Malla Silfverstolpe som värdinna:
“I hennes hem och i hennes blickars lifvande ljus utvecklade sig mången blyg skaldenatur, och månget dittills oförstådt musikaliskt snille lockades af hennes vänliga frågor ut ur skuggan. Hvem som helst kände sig lyckligt stämd, ty genom intressanta samtal framlockade hon som genom en slagruta dolda skatter.”
Genom svärmerierna kom Malla Silfverstolpe i konflikt med den traditionellt romantiska, borgerliga kvinnosyn som präglade salongskretsen i Uppsala. Kvinnan idealiserades som mannens goda genius, hans musa, men hon förväntades samtidigt vara ödmjuk, självuppoffrande och icke erotisk. Denna kvinnobild präglade flera av Uppsalas salongsvärdinnor, t.ex. Agnes Geijer-Hamilton och Thekla Knös, men Malla Silfverstolpe verkar på grund av sin aristokratiska bakgrund, sitt änkestånd och sitt ekonomiska oberoende ha förmått skapa sig en mer expansiv värdinneroll. Samtidigt är emellertid hennes salong i likhet med de övriga mansdominerad i konstnärligt och intellektuellt avseende. Det är inte genom sitt eget skrivande eller genom intellektuell briljans som hon blivit sin krets mest populära värdinna, det är i stället hennes förmåga att skapa en spännande miljö och samvaro som poängteras i skildringar från perioden. Hon förefaller ha varit en utpräglat receptiv begåvning med stor förmåga att lyssna, att entusiasmeras för andras idéer och att få människor att öppna sig och känna sig bekräftade.
Malla Silfverstolpes kulturella intressen var betydande och hon följde sedan unga år med i skönlitteraturen på engelska, franska och tyska, men det som främst förefaller att ha engagerat henne är kombinationen av liv och dikt, kulturen som glädje och gemenskap. “Musik, sång, rika samtal – ljufligt roligt, så som jag önskade alltid kunna ha det”, säger hon i ett typiskt uttalande efter ett av sina första möten med den blivande salongskretsen. Det är också salongens dialogiska och gemenskapsskapande kulturella former, samtalet, brevet, högläsningen, som speciellt attraherar henne. Om högläsning säger hon: “Hvad hon läste ensam och tyst fattade hon ej så väl, allt samfälldt, deladt med andra, var henne fördubbladt nöje.” Och alldeles extra nöjsam blir samvaron när den intensifieras av förälskelsen, som under 1820-talets början, när Malla Silfverstolpe svärmar för den unge Per Ulrik Kernell och hon “vid hvarje vacker tanke som lästes var … säker att möta den behaglige Kernells blickar”.
Eftersom det är salongskulturen som livsform som fascinerar Malla Silfverstolpe, ägnar hon inte någon större uppmärksamhet åt de enskilda kulturella aktiviteterna i sina memoarer. Ofta nöjer hon sig med att säga att musik, sång och samtal förekommer. Någon gång anger hon vilken musik eller litteratur det rör sig om, men för samtalens innehåll redogör hon nästan aldrig – speciellt förtegen är hon när de har filosofisk eller politisk inriktning. Däremot får läsaren så gott som alltid veta vilken känslomässig effekt verksamheterna hade på henne själv, om hon blev glad eller ledsen, kände sig tom eller upplyft. Vi får också veta hur hon uppfattade personerna i salongskretsen, vad hon ansåg om deras karaktärer och hur deras erfarenheter av t.ex. kärleken eller äktenskapet skiljer sig eller överensstämmer med hennes egen. Det är med andra ord känslan, privatsfären och de existentiella frågorna som står i centrum för hennes kulturella intresse i Memoarer.
Kritikern Klara Johanson påpekar i essän “Malla och hennes värld” (1912), att det var i kraft av sitt “hjärta” som Malla Silfverstolpe skapade sig en plats i romantikernas krets. Som romantiker var hon också mera oförvägen än författarna omkring henne, eftersom hon försökte förverkliga romantikens idéer i sitt liv. Som Klara Johanson uttrycker det: Malla “gav sig ut att söka lycksalighetens ö, som de i sin husliga förnöjsamhet bara profeterade om.”
Skrift och liv
Malla Silfverstolpes memoarer, som hon själv kallade “Minnen”, bygger på flera olika typer av texter och har en lång tillkomsthistoria. Huvudtexten är en bearbetning av egna dagböcker och brev, hållen i tredje person, och sedan varvad med en löpande dagbok i jagform och med egna och andras brev. Memoarerna påbörjades 1822 och slutfördes första gången 1836 för att därefter omarbetas på 1840-talet. För den ytterligare bearbetning som utfördes i samband med publiceringen 1908–11 ansvarade Adolf Fredrik Lindblads dotter, Malla Grandinson.
De motiv Malla Silfverstolpe anger för memoarskrivandet skiftar, bland annat talar hon om sitt “behov av klarhet” och att memoarerna kan bli till “varning och maning för andra”. Ytterst framstår dock texten som en produkt av ett identitetssökande: genom skrivandet tycks hon vilja ge sig själv och sitt liv tydlig form och gestalt. Att existentiella motiv har inspirerat henne framgår också av att skrivprocessen kommit igång under olika livskriser. Då hon 1808 som nygift har lämnat barndomshemmet, börjar hon för första gången att redigera sina dagböcker, men memoarskrivandet kommer inte igång på allvar förrän i början av 1820-talet i samband med förälskelsen i Kernell, hennes allvarligaste svärmeri inom salongskretsen.
Malla Silfverstolpe utnämner Kernell till sin inspiratör och speciella läsare. Hon säger i memoarerna att Kernell hade önskat att “hon åt honom skulle skrifva sina minnen från barndom och ungdom”, men i själva verket är det hon själv som i ett brev tar initiativ till projektet – detta framgår av Kernells svarsbrev, där han visserligen stöder förslaget, men där tonen är mer artig än entusiastisk. Förhållandet illustrerar ett viktigt drag i Malla Silfverstolpes förhållande till skrivandet: hon förefaller ha ett starkt behov av att skriva för någon, att stå i relation till en bestämd läsare.
Malla Silfverstolpes behov av en speciell läsare visar sig inte bara i förhållande till hennes förtrolige vän, Kernell, utan gäller salongskretsen i dess helhet. Gång på gång uttrycker hon sin längtan efter att få läsa upp minnena för gruppen och därmed bekantgöra sig för den: “Den fjortonde fick Malla fortsätta sin läsning för de kära vännerna – det var obeskrifligt roligt! Det enda som fattas i umgänget, i vänskapen med dem var, att de för henne såsom nya bekantskaper egentligen inget visste om hennes forntid, barndom och ungdom. Nu blefvo de genom denna läsning också ungdomsvänner, bekanta med allt som angått och utvecklat henne.”
Memoarskrivandet framstår här (liksom salongen) som ett led i Malla Silfverstolpes sökande efter vänskap och bekräftelse, och detta i sin tur, som ett medel för att skapa kontinuitet och samband i livet.
Tanken på en speciell adressat är emellertid också något som ligger nära till hands inom memoargenren. Att skriva sina minnen är en aktivitet som är nära besläktad med den dialogiska samtals- och brevkultur som utvecklades i salongerna. Att läsa upp minnena för kretsen – som Malla också gjorde – blir dessutom ett sätt att pröva deras värde: som andra skribenter med sikte på offentligheten mäter hon sig mot den egna gruppens halvoffentlighet. Att Malla Silfverstolpe skulle haft ambitioner att nå ut till offentligheten med sitt skrivande tyder inte minst ihärdigheten i arbetet på: under ca tjugo år av sitt vuxna liv är hon så gott som ständigt sysselsatt med sina “minnen”. 1840 publicerade hon också kortromanen Månne det går an? som ett inlägg i den litterära fejden kring Almqvists Det går an. Malla Silfverstolpes bidrag mottogs med uppskattning och förde henne bland annat i kontakt med Fredrika Bremer, som blev ny “utvald läsare” för henne. Det var Fredrika Bremers uppmuntran och råd som inspirerade henne till att arbeta om memoarerna på 1840-talet. När Malla Silfverstolpe 1853 lade sista handen vid renskrivningen skulle hon snart fylla 71 år; hennes relativt höga ålder kan ha varit en orsak till att memoarerna aldrig publicerades. Dessutom innehöll de visst material som var känsligt för hennes omgivning. Skalden C.W. Böttiger, hennes sista svärmeri, som tillsammans med Lindblad fick ansvaret för manuskriptet efter hennes död, talade t.ex. bestämt emot ett offentliggörande.
Inom den självbiografiska genren är Malla Silfverstolpes Memoarer en korsning mellan en krönikeartad berättelse, som tar fasta på det yttre vad gäller personer och händelser, och en mer intim, personlig skildring, som sätter det egna jagets utveckling i centrum. När texten är som mest vällyckad smälter det inåtriktade och utåtriktade i skildringen samman – det gäller framför allt partier i de två första delarna av memoarerna som behandlar barndomen och ungdomstiden. Här är den konstnärligt genomarbetade texten av romankaraktär. Jaget, “Malla”, framstår visserligen genomgående som ett slags romanhjältinna genom att hon i memoarernas samtliga delar skildras i tredje person, men i början förstärks intrycket av roman genom att Malla får genomgå faser typiska för kvinnors utvecklingsromaner.
Mallagestalten, berättaren och kärleken
Som ett slags hittebarn anländer den moderlösa, sex månader gammal, från Finland efter en storm, där skeppet varit nära att förlisa och man tvingats tillbringa två dagar uppkrupna på en klippa, Malla insvept i faderns slängkappa. Så introduceras memoarernas huvudperson. Hon beskrivs som “ful” med “mörk hy” och “buttert utseende”. “I vanliga förhållanden hade detta barn ej intresserat någon.” Malla som barn har drag av de många romantiska outsider-gestalterna i tidens litteratur: hon är en “underlig flicka”, anmärkningsvärt häftig, lynnig och envis och med en “ovanlig ärelystnad”.
Mot denna bakgrund av att vara annorlunda och “enstaka” växer en personlighetsstruktur fram hos Mallagestalten: längtan efter gemenskap, närhet och kärlek, den “sällhetsbegärande känslan”, i ständig kamp med känslan att ej vara “ämnad för sällhet”. Det som främst kommer att karakterisera henne är den entydiga inriktningen på den känslomässiga sfären, den känslomässiga intensitet hon där förmår utveckla. Det är det “brinnande hjärtat” som skiljer ut Malla från hennes omgivning och som också får henne att pendla mellan lycka och olycka, mellan känslan av att höra till och att vara utstött. Som kvinna framtonar hon som både änglalik och demonisk: än presenterar hon sig som en intimsfärens hjältinna, för vilken kärleken är ett “kall” och en “religion”, än framträder hon som en tragisk och egensinnig byronsk outsider: ett “undantag inom samhället, ingens dotter, ingens syster, ingens maka, ingens vän”.
Den romantiska människosyn och berättarhållning som här karakteriserar skildringen av Mallagestalten är emellertid inte enarådande i Memoarer. Den romantiska berättarrösten står hela tiden i dialog med en nykter, normbunden berättare som betraktar undantagsmänniskan med stor distans och skepsis. Speciellt i de första delarna av memoarerna påminns man ofta om denna röst, som dels verkar vara influerad av ett förnuftstänkande av 1700-talsmodell, dels av Malla Silfverstolpes läsning av realistiskt orienterad litteratur, främst Fredrika Bremer. Brytningen mellan olika perspektiv på Mallagestalten kommer speciellt tydligt fram i skildringen av hennes ungdom och dess stora kris, nämligen valet av äkta man.
Det problem som präglar Mallas ungdomstid är hur hennes “sällhetsbegärande känsla” skall kunna realiseras i en socialt acceptabel form: hon skildras som kär i själva kärleken och i dess möjligheter att ge henne ett rikare liv, men allt eftersom pressen på henne ökar att “tänka på sin framtida bestämmelse”, äktenskapet, blir kärleken ett hot och en börda. “Hon ville ej fästa sig vid någon. Hon hade en instinkt om att det kunde blifva henne farligt”, heter det på ett ställe.
Kärleken blir genom att kopplas till äktenskapet och hela hennes framtid något så allvarligt och hotande att hennes förmåga att uppleva och ta emot kärlek tycks undergrävas. Spontaniteten i hennes känslor försvinner, när hon vid varje nytt tycke ängsligt frågar sig om hennes känslor är sanna och mannen den rätte. Kontakterna med det motsatta könet kompliceras också av att hon främst söker en svärmisk gemenskap och fruktar och misstror sexualiteten. De unga männen i Malla Silfverstolpes krets skildras på en gång som mentorer, “bröder”, och kavaljerer på ett för Mallagestalten förvirrande sätt – den innerliga gemenskapen störs ständigt av de “många och häftiga broderliga smekningarna”.
Till slut blir kärleken för memoarernas Malla så komplicerad att den bara duger som ideal; hennes kärlek blir avståndskärleken och den ende sanne älskaren den som finns i hennes drömmar. Detta mönster är genomgående i Memoarer, det präglar hennes liv med ungdomens Edsbergskrets såväl som med uppsalakretsen och det bestämmer också den äktenskapliga samlevnaden. När hon äntligen tvingar sig att välja Silfverstolpe till äkta make, gör hon det nämligen med den viktiga reservationen att hon inte vill släppa kontakten med sin andre friare, statsmannen och skalden A.F. Sköldebrand. Hon säger sig vilja “förena kärlek till DG med vänskap för AF”, vilket visar sig innebära att hon utvecklar en sorts sinnlig vardagskärlek till Silfverstolpe, medan hon genom hela äktenskapet uppehåller det idealiserade svärmeriet för Sköldebrand genom brevkontakter och hastiga, förstulna möten.
Den bild av kärleksproblematiken som givits här kan lätt utläsas ur memoarerna, men den överskrider den förklaring som Malla Silfverstolpe själv ger som berättare. Varken i sin romantiska eller “förnuftiga” framtoning ifrågasätter hon explicit föreställningen om äktenskapet som kvinnans livsuppgift. Mallagestaltens svårigheter att välja make ses inte som ett socialt utan som ett individuellt problem som leder till ett felval. Det är den romantiska rösten som dominerar skildringen av Mallas slutliga val mellan Silfverstolpe och Sköldebrand. Hon beskrivs som ett tragiskt “offer” (dramatiskt kursiverat!), en lidande, villrådig hjältinna, som söker tröst genom att se sitt triangeldrama som en avbild av Julies i Julie ou La nouvelle Héloïse. Skeendet slutar med bröllopet, som beskrivs som en form av martyrium: Malla står brud med “gråblekt” ansikte och “slocknad” blick, och i äktenskapet sägs hon bära på en “instängd och kväfd sorg”, som visar sig i en för tidigt bruten hälsa.
Men när den “brinnande känslans” berättare sagt sitt kommer den ‘förnuftiga’ rösten till tals. För denna är den romantiska sökaren främst patetisk, en “romanesque, sentimental toka”, som redan i barndomen förstörts av “smicker”, och förverkat sina möjligheter att bli en “duglig husmor”. Trots alla dramatiska utsagor om att hon är för alltid krossad genom äktenskapet, skildras hon som oförbätterligt exalterad och svärmisk, vare sig det gäller nya förälskelser eller “oförgätliga” samtal eller promenader. Känslans impuls driver handlingen framåt och skapar ständigt nya, “oförglömliga”, lyckliga eller olyckliga ögonblick, medan förnuftet med sin eftertanke och självkritik är en hjälpreda i livets vardag.
Memoarernas genomgående dialog mellan känsla och förnuft, romantik och klassicism/realism anknyter till en tidstypisk litterär och kvinnopolitisk diskussion. I skildringen av Malla som romantisk undantagsmänniska ligger ett hävdande av jaget och individualiteten, som framstår som för sin tid könspolitiskt radikalt och som svär mot äktenskapssynen i memoarerna.
Men den romantiska hållningen är inte bara radikal, den har också en ‘from’ sida, som ideologiskt ansluter sig till det borgerligt romantiska kvinnoideal som idealiserar kvinnans roll i familjen. Det är t.ex. uppenbart att salongen fyller funktionen av “karriär” för henne, men i enlighet med det borgerligt-romantiska kvinno- och kärleksidealet måste detta kamoufleras genom att salongslivet framställs som ett familjeliv. Svärmerierna betraktas t.ex. ofta som mor-son-relationer och kretsmedlemmarna blir meningsfulla främst som ersättare för de alltmer frånvarande släktingarna.
“Hvad skall jag göra af denna … så lifliga känsla”, säger Malla Silfverstolpe i ett av memoarernas dagboksutdrag. Det är en fråga som ligger under skildringen i sin helhet och som förblir obesvarad: varken den romantiska idén om kärleken som vägen till självförverkligande eller det förnuftigt realistiska husmorsidealet ger något tillfredsställande svar. Genom sin ingående undersökning av känslans villkor ger emellertid Malla Silfverstolpe en unik inblick i kvinnolivets och kvinnokulturens motsättningar under det tidiga 1800-talet.