Då Minna Canth (1844–1897) var 35 år gammal och gravid för sjunde gången, blev hon änka. Utan denna tragiska vändning i sitt liv skulle hon med all sannolikhet ha förblivit en seminarielektors hustru med litteratur som sitt främsta intresse. Det var först som änka som hon kunde uppnå en både andlig och ekonomisk oavhängighet och skapa sig en karriär som författare.
Förändringen i hennes liv var mycket tvär och plötslig. Minna Canth blev i ett slag ensamförsörjare, affärskvinna och författare. Istället för att enligt dåtida gängse bruk nöja sig med att föra en änkas enkla och tillbakadragna liv, kom hon att bli den mest omtvistade författaren inom finsk realism, och den som gav gestalt åt det finska dramat. Sedan dess har hon varit en av de mest spelade dramatikerna i Finland, och vid sin död fick hon en nationalhjältes eftermäle.
Minna Canths andlige bundsförvant, tidningen Päivälehti, lovprisade henne som en av de mest betydande realistiska författarna. Hennes jordfästning 1897 skildrades i följande ordalag:
“Knappast på en mansålder har man bevittnat framtågandet av ett lika stort sorgetåg efter en bortgången till dennas sista vilostad … som efter detta författargeni, som utfört sin livsgärning på ett så ärorikt sätt, som försvarat de förtryckta och som varit en så god kamrat. Så stor var mängden som samlat sig vid hennes grav.”
Fyra månader efter makens död erbjöd Minna Canth Finska Teatern sitt första skådespel. Efter att ha varit änka i åtta månader satte hon sig med alla barnen i en släde och flyttade från Jyväskylä i Mellersta Finland till det östfinska Kuopio, som var hennes födelsestad, och där övertog hon en garnaffär som gått i konkurs. Hon arbetade upp den till en blomstrande verksamhet som garanterade henne ekonomiskt oberoende resten av livet, vilket också gjorde det möjligt för henne att göra karriär som författare.
Inte ens för en så stark kvinna som Minna Canth var det lätt att börja ett nytt liv. Efter yngsta barnets födelse råkade hon in i en allvarlig depression. Att få en plats i affärslivet tog sin tid, och inte minst krävande var familjen som så småningom kom att omfatta 17 personer, alla barn och tjänare inräknade. Kombinationen affärsverksamhet och författarskap var också mödosam. I ett brev daterat februari 1882, konstaterar hon: “Så distraherar handeln betydligt författarinnan – det måste ock medges.” Inte heller var den andliga atmosfären i den lilla provinsstaden beredd att acceptera den okonventionella författarinnans levnadssätt och åsikter. I synnerhet mödrarna var bekymrade över den dragningskraft som Minna Canth utövade på unga män. “Den Canthska salongen” blev snart känd som ett samtalsforum för moderna idéer. I denna salong träffades såväl stadens aktiva anhängare av kvinnoemancipation som de unga författare som representerade realismen.
Kvinnointelligentian i Kuopio läste genombrottslitteratur och dryftade franska och skandinaviska realister. De skandinaviska kontakterna var mycket goda eftersom den unga författargenerationen ännu var tvåspråkig. Också de som skrev på finska kunde använda svenska som hemspråk, och många vänskapsförhållanden och brevkontakter var svenskspråkiga. Hur “fullkomligt den nya tidens människa” Minna Canth än påstod sig vara, fick hon kämpa ihärdigt med sitt samvete för att bli övertygad om att det inte var syndigt att skriva för teatern. När det första skådespelet Murtovarkaus (Inbrottet) hade haft urpremiär, skrev hon till en väninna: “Jag har förresten återigen starka tvivel på teaterns egentliga betydelse. Denna smärta varade i två nätter och en dag, sedan förlamades kroppskrafterna, men själen blev så småningom lugn. Tanken på att samvetet skulle pina mig på dödsbädden för att jag skulle ha skaffat folk onyttigt tidsfördriv var förfärlig.”
Murtovarkaus var ett skådespel, som Finska Teatern och dess publik hade gått och väntat på: en folklig komedi med ett lyckligt slut. Efter uruppförandet fick Minna Canth av teaterchefen Kaarlo Bergbom rådet att hålla sig till det område hon erövrat: “Men om Ni vill ha råd av mig, skriv folkliga komedier, scener från det verkliga livet och i synnerhet från kvinnornas liv, beskriv det och den humor som finns bland våra bönder och den älsklighet som finns hos bondflickorna, trolla fram det där roliga livet som den finska ungdomen under sommartid för till exempel på våra prästgårdar.”
Minna Canth undandrog sig aldrig det offentliga moraliska ansvar, som hon menade hörde till en författares sociala förpliktelser. Hon uttalade sig modigt och kämpade för vad hon ansåg var viktigt. Men hon var ingen kändis i modern mening. Det var hennes idéer, som gick ut i offentligheten. Själv lämnade hon sällan sin hemstad och bevistade knappast ens urpremiärerna på sina egna skådespel.
Döden istället för upproret
När Bergbom gav Minna Canth rådet att skriva om kvinnors liv, kunde han säkerligen inte föreställa sig ett sådant kvinnoliv som Minna Canth lyfte fram i skådespelet Työmiehen vaimo (Arbetarens hustru) tre år senare. Stycket innehåller ingen hurtig humor, inga älskliga bondflickor och inget spår av det roliga livet bland ungdomen på sommaren, trots att det innehåller “scener från det verkliga livet och i synnerhet från kvinnornas liv”. Työmiehen vaimo avslöjar däremot att författarinnan under mellantiden hade stiftat bekantskap med socialismens och emancipationens teoretiker, och det centrala temat är de lagar, seder och bruk som reglerar människors liv. En direkt fråga i skådespelet är vilka rättigheter en kvinna har.
Handlingen är ett triangeldrama mellan Johanna, hennes man Risto och zigenarflickan Homsantuu. Första akten utspelas under Johannas och Ristos bröllopsdag, den sista ett år senare. Den unge maken klargör efter vigseln att han har juridisk rätt till sin hustrus sparade egendom. Detta känner Johanna till och tvingas acceptera, men värre är att hon på sin egen bröllopsfest får kännedom om ett tidigare förhållande mellan Risto och Homsantuu. För Johanna innebär det att idyllen rämnar. När hon hotar att upplösa äktenskapet, avskräcker de andra kvinnorna henne med att en kvinna som bryter sin vigseled blir fördömd. Det är endast den självständiga, ogifta marknadsgumman Vappu, som vågar tänka annorlunda, och hon är i minoritet. Johanna låter sig övertalas till att tro att det är hennes plikt som kvinna att ta sitt kors och bära det. Risto förlåter henne storsint för att hon ett ögonblick kunnat glömma att det är mannen som styr kvinnan.
Ett år går. Johanna försörjer sitt barn och sig själv genom att väva åt stadens borgarhustrur. Risto för ett glatt leverne och gör av med Johannas surt förvärvade slantar på krogen. Johanna som blivit svag av hårt arbete och halvsvält orkar inte kämpa mer och dör. Inte ens de rika borgarhustrurna vill hjälpa den som fullständigt råkat in i en återvändsgränd.
Efter Johannas död försöker Homsantuu skjuta Risto, som redan hunnit bedra henne en gång till. Försöket misslyckas och Homsantuu arresteras. Risto har förstört livet för två kvinnor, men inte ens det moraliska ansvaret för deras öde behöver han bära. I skådespelet blir det verbala upproret kvinnans enda möjlighet till revolt. Den illa tålda zigenerskan Homsantuu, vars funktion i dramat är det tillspetsade kvinnoödet, begriper detta när hon efter arresteringen skriker: “Era lagar och rättigheter, ha, ha, ha, ha. Det var ju dem som jag skulle skjuta.” Förändringen är möjlig endast om det patriarkaliska tänkandet och lagarna ifrågasätts. Allt förblir vid det gamla. Det är inget optimistiskt drama, men det ställer frågan om männens ansvar.
Skådespelet blev en succé och orsak till en debatt av aldrig tidigare skådad omfattning i pressen. Det var första gången som mäns brutalitet mot kvinnor tecknades ur kvinnlig synvinkel. Å ena sidan sågs det som “ett stort och varaktigt framsteg i vår litteratur”, å andra sidan förebråddes Minna Canth för att hon med skådespelet satte sig upp mot lag och rätt, mot den av Gud givna, rådande samhällsordningen. Man menade att stycket uppeggade den enskilde medborgaren att i egen sak fatta tag i “en dolk, revolver eller dynamit”. Dessa anarkistiska tendenser tyckte man sig finna i synnerhet i kvinnorörelsen, där Minna Canth kom att bli en av de mer framstående polemikerna.
Minna Canths skådespel Kovan onnen lapsia (1888, Olycksbarn), som handlar om ett anarkistiskt arbetaruppror, togs från repertoaren efter en enda föreställning.
När jaget förnekas
Minna Canths berättelse “Hanna” (1886) är ett bidrag till 1880-talets debatt om könsroller och sedlighet. Canth var välbekant med Ibsens och Bjørnsons dramer, och hon delade de samtida svenska kollegerna Alfhild Agrells, Victoria Benedictssons och Anne Charlotte Edgren Lefflers feministiska ställningstaganden i sina böcker.
Berättelsen om Hannas liv är på många sätt typisk för stora delar av 1800-talets kvinnolitteratur. Den pigga och optimistiska flickan Hanna, som drömde om att bli lärarinna, utvecklas till en skygg och pessimistisk kvinna, som underkastar sig först sin fars, sedan den älskades vilja och slutligen anpassar sig till ett liv i resignationens tecken. Utan ett spår av upprorsanda går hon in i den roll omgivningen tilldelat henne, vilket innebär att hon förnekar sitt inre jag.
Ansvaret för Hannas öde förläggs främst till två av dubbelmoralens fullblodsprodukter: den unge teologen Kalle Salmela, föremålet för Hannas kärlek, samt till Hannas far. Han lever som en feodalherre, han dricker och utnyttjar sina tjänsteflickor sexuellt. Det är han som krossar hennes yrkesdrömmar, medan Kalle Salmela förbjuder Hanna att umgås med andra människor. Han förväntar sig absolut “renhet” och lydnad från hennes sida, men går själv på bordell i Helsingfors. Trots att Hanna anpassar sig lydigt, förlorar hon Salmelas kärlek. Samtidigt som Hanna får veta att en av deras tjänsteflickor fött hennes far ett barn, får hon beskedet att Kalle Salmela har förlovat sig med en annan.
Berättelsen “Hanna” var så kontroversiell, att Minna Canth var tvungen att byta förläggare. Den tidigare förläggaren vågade inte utge den på grund av en bordellscen. “Hanna” utgör för övrigt en replik till två andra kvinnobilder i finsk litteratur, nämligen till dikten “Hanna” av nationalskalden J. L. Runeberg (1836) och till romanen Papin tytär (1885, Prästens dotter) av Juhani Aho. Aho bodde hos Canth när han läste korrektur på sin roman.
Upproret som alternativ
I inget annat verk av Minna Canth berör den manliga och kvinnliga världen varandra lika intimt som i Papin perhe (1891, Prästens familj). I denna pjäs reser sig barnen mot sin far, pastor Valtari, och opponerar sig mot hans konservativa åsikter. Vid sidan om generationskonflikten får könskonflikten en central plats.
För den sjuttonåriga Maiju, som drömmer om en teaterkarriär, har fädernehemmet blivit för trångt. Fadern, som anser att en kvinna inte bör försörja sig, samt att teater är syndigt, förbannar sin dotter, men den målmedvetna och initiativrika Maiju röjer alla hinder ur vägen och når sitt mål.
En livsattityd av annan art representeras i skådespelet av Maijus syster Hanna, som är en mer tänkande och analyserande person. Hennes strategi för att slippa underkasta sig är en annan än Maijus. Kärnan i Hannas livsåskådning utgörs av en kärlekslära, som hon ställer i skarp kontrast till allt våld. Oaktat kön borde den medmänskliga gemenskapen omöjliggöra varje bruk av våld, menar hon. Pjäsens framstegsvänliga unga män delar till synes Hannas åsikter, men de visar sig snart vara fast i traditionella tänkesätt. De spelar redan ett politiskt spel där de tror sig veta vad som är möjligt att förverkliga och när man måste böja sig för realiteterna. Hanna däremot vägrar tro på att det som är rätt ur en moralisk synvinkel inte skulle kunna gälla i alla lägen:
“TEUVO: Man ska avskaffa krig, militärtjänst och krigsväsen – ja, det säger sig självt att detta inte är tryckbart.
HANNA: Det förstår jag inte.
JUSSI: Därför att folket måste vara beredda på att kunna försvara sig om fienden anfaller.
HANNA: Folket måste vara i form och vara starkt nog att hålla fast vid sanningen. Om det är en synd och en råhet att dräpa en man och förorsaka blodsutgjutelse, så skulle ingen makt i världen kunna förmå någon att begå den synden. Det är ju klart.”
Vid uppförandet av detta stycke brukar alltid Maiju ges en central roll. Hanna, vars kärlekslära faktiskt åstadkommer sämja och frid inom familjen, hamnar oftast i skuggan av Maijurollens kompromisslösa framtoning. Ofta skärs även Hannas intellektuella diskussioner bort, och därigenom osynliggörs det faktum att hon är den första teoretiskt tänkande kvinnan, den första intellektuella, i finsk litteratur.
Kvinnans moraliska ansvar?
Dubbelmoralen var ett allmänt samtalsämne i Skandinavien på 1880-talet, ett ämne som fick känslorna att svalla och vänskaper att spricka. I Finland kulminerade debatten år 1887, då både Georg Brandes och Gustaf af Geijerstam höll föredrag i Helsingfors. Minna Canth reagerade ytterst starkt på Geijerstams föredrag. I debatten om den absoluta och relativistiska moralen ställde sig Canth, i likhet med den finska kvinnorörelsen på samma sida som Ibsen och Bjørnson, medan Max Nordau och August Strindberg ständigt var föremål för hennes kritik. Inte heller Ellen Keys tankar senare på 1890-talet vann genklang hos Minna Canth, vilket bland annat framgår av hennes pamflett Arvostelu Neiti Ellen Keyn viime lausunnoista Naisasiassa (1896, Kritik över fröken Ellen Keys senaste utsagor i Kvinnosaksfrågan).
I december 1886 skriver Minna Canth till den kända kvinnosakskvinnan Lucina Hagman följande:
“Jag vågar knappt röra mig mera på gatan och det är ändå ett livsvillkor för mig att promenera. Folk skulle bränna mig på bål eller skicka mig till Sibirien om de bara kunde. Guvernören har döpt mig till ‘en rutten larv’ och kastar mördande blickar på mig och hälsar inte!”
Minna Canths skönlitterära svar på debatten är i synnerhet berättelsen “Salakari” (1887, Blindskär), där den gifta kvinnan Alma Karell får plikta med döden för att ha överskridit ett moraliskt tabu. Indirekt förorsakas Alma Karells död av den man som representerar de moderna idéerna, magister Nymark, som Alma förälskar sig i. Genom honom lär hon känna Strindbergs, Zolas, Maupassants och Arne Garborgs produktion. Böckerna förstärker hennes känslor för magister Nymark, som ju blir mer tillåtna genom den nya moral som predikas i den moderna litteraturen. Men Almas uppfostran och personlighet står i vägen för ett fritt förhållande. Och när hon till slut ger sig åt honom, är det inget glädjebringande och fritt möte utan en skräckinjagande händelse som leder till moralisk förtvivlan: “Skrämd spratt hon till, ansträngde sina krafter än en gång och skrek till. Ljudet kvävdes av ett par främmande läppar som pressade sig mot hennes egna: hon slöt ögonen och föll slappt ned. Det gick en stund. Alma satte sig upp i ljungen; hennes blick flackade skräckslaget runt … ‘Ska vi gå?’ Hans röst var lugn och oberörd, men Alma förfärades när hon hörde den, hon hukade sig jämrande, kastade sig ned på marken och rev i ljungen med båda händerna. Riset skar henne i fingrarna men hon märkte det inte.”
Nymark i den hänsynslöse förförarens roll tar ingen skada av äventyret, medan Alma går under efter att ha tagit på sig hela skulden. Konklusionen är dock knappast att endast kvinnan är i stånd att handla moraliskt rätt – och därför måste gå under om hon inte är trogen sitt moraliska kall. Snarare tycks författarinnan mena, att kvinnouppfostran ännu inte är i nivå med männens nya moral. En emotionellt otillfredsställd kvinna, som mot sin vilja tvingas in i en viss roll, hamnar lätt i situationer, som hon inte kan behärska.
I sitt sista skådespel Anna Liisa (1895) tog Minna Canth itu med ett tabubelastat ämne, nämligen utomäktenskapliga förhållanden och barnamord. Spänningen i stycket uppstår på grund av den konflikt som avslöjas i den unga kvinnan Anna Liisas liv. I sin hemtrakt betraktas hon som ett mönster av anständighet och hyllas som ett moraliskt ideal, men Husso, som är mor till hennes döda barns far, anklagar henne för att vara en bedragerska. Eftersom hon känner till det stränga fördömande som från omgivningens sida drabbar en ensam mor, har Anna Liisa nämligen hållit sin graviditet hemlig och i sin nöd strypt barnet strax efter födelsen:
“HUSSO: Du talar om hjärta och samvete. Du som har mördat ditt barn och ändå vill gå och gälla för en anständig kvinna. Du sviker din fästman, bedrar hela världen. Och ändå talar du om hjärta och samvete. – Ha, ha, ha! Tillåt mig att skratta åt det. Vad skulle du säga om mitt samvete tvingade mig att avslöja hela sanningen?”
Fadern till Anna Liisas barn, Mikko, och hans mor försöker utnyttja barnamordet till att tvinga Anna Liisa att gifta sig med Mikko. Deras kalkyl är att han ska bli svärson på en förmögen gård. När Anna Liisa vägrar, avslöjar Mikko allt för hennes trolovade, Johannes, och Anna Liisa, som tidigare satts på piedestal, sänks nu plötsligt och blir i allas ögon den sämsta. I sin förtvivlan försöker Anna Liisa dränka sig, men räddas. Nu vågar hon också ta sitt ansvar och är beredd att sona vad hon gjort. Också Johannes återfår sina ideal, då han trots allt tycker sig se en modig människa i Anna Liisa.
Pjäsens slut bärs således upp av en försoning, som dock inte är mer genomgripande än att kritiken av dubbelmoralen är iögonfallande. Anna Liisa, som trots sina brister skildras positivt, får ensam bära ansvaret. Det faller ingen av dramats övriga personer in att också Mikko är medskyldig till Anna Liisas handling.
Utomäktenskapliga förhållanden var mycket vanliga och dessutom tillåtna på landet i Minna Canths samtid. På villkor att de ledde till äktenskap, eller om det gick på tok för flickan, som det hette.
Banbrytare och vägledare
Minna Canths kvinnliga gestalter anpassar sig som regel, utan att närmare reflektera över det, till de förväntningar som ställs på dem. Med få undantag är det kvinnans öde att gå under. Få förmår att bryta med den traditionella kvinnorollen och skapa egna ramar för sina liv. I allmänhet lever kvinnorna i hemmets begränsade värld och på dess villkor. Bilden av kvinnan i Minna Canths produktion är trots detta inte enbart endimensionell. Med all tillbörlig exakthet har hon analyserat kvinnans olika roller och de sociala såväl som de psykologiska mekanismer som förtrycker henne. Konflikten i kvinnans liv mellan förväntningar och personliga upplevelser träder i öppen dager. Minna Canths kvinna är på väg ut i världen.