I ett brev till Gustaf af Geijerstam den 26 september 1887 ger Hilma Angered-Strandberg något av en estetisk programförklaring. Hon vill, att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten. Hit – närmare bestämt till Fjällbacka – hade överklass- och stockholmsflickan Hilma Strandberg kommit 1883 som telegrafist, och det var här hon debuterade som författare med diktsamlingen I dur och moll (1886) under pseudonymen “Lilian”. Som utomstående accepterades hon till en början av fjällbackaborna som en frisk fläkt, samtidigt som hon fick inblick i det lilla samhällets ofta grymma lagar och hierarkier. I synnerhet upprördes hon av schartauanismens andliga förtryck och översitteri samt av sociala orättvisor. Denna indignation gestaltas i en rad udda och hårda fiskaröden eller stolta men ensamma kvinnoliv.
Schartauanism: en fromhetstyp som i Henric Schartaus (1757–1825) efterföljd blev mest utbredd i västra och södra Sverige.
Novellerna är delvis skrivna på dialekt och med en påtaglig stilistisk friskhet. Hilma Strandberg kunde sitt ämne i grunden, och miljöskildringen i Västerut står sig mycket bra vid en jämförelse med t.ex. Strindbergs Hemsöborna, som kom ut samma år och som i första hand bygger på sommargästens andrahandskunskap. Mottagandet av Västerut var också överlag välvilligt.
Publiceringen av novellsamlingen hade dock föregåtts av stor dramatik. I synnerhet den antiklerikala novellen “Nitälskan”, som tryckts separat i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning redan 1885 under pseudonymen “Elma”, väckte den bohuslänska skärgårdsbefolkningens indignation. Från och med nu betraktades författaren som en illvillig skandalskrivare och hon tog sin tillflykt till familjen Hedlund i Göteborg, där hon stannade ett år. Under tiden blev hon en av initiativtagarna till kvinnotidskriften Framåt. Intressant nog råkade ungefär samtidigt Victoria Benedictsson ut för hörbybornas förbittring, sedan de känt igen sig i hennes novell “Fairbrooks krögare”.
“Hvad jag skildrat i min bok är sant, fotografiskt troget. Men få förstå det, det låter för starkt. Men allting är starkt härute”
(I brev till Victoria Benedictsson 1888).
1888 lämnade Hilma Strandberg Fjällbacka definitivt för att resa till Amerika och gifta sig med konstnären Hjalmar Angered, som redan fanns på plats där. Makarnas sexåriga Amerikavistelse blev en svår kamp för att överleva. De miste sina två barn, och lungsjuk, medtagen och utfattig återvände Hilma Angered-Strandberg till Sverige. Hennes man följde senare efter.
Trots dessa yttre svårigheter samlade hon dock kraft till att skriva två romaner, Den nya världen och På prärien, som båda kom ut 1898. Här utnyttjade hon sina egna hårt förvärvade erfarenheter av Amerikaemigrantens tillvaro. Den nya världen är i långa stycken en fiktionalisering av författarens första äktenskapsår i bilden av överklassflickan Louise Niefelt och arbetarpojken och konstnären Tore Hultman. Louise inser snart att Amerika inte motsvarar hennes dröm om jämlikhet och demokrati. Genom sin upptäckt att cynism och pengar är det enda sättet att göra lycka tvingas hon ifrågasätta den tilltro till Amerika som det ideala föregångs- och frihetslandet, vilket inte minst Framåt gjort sig till talesman för i några artiklar 1886. I romanen går parets livsöde mot det grymma slutet: mannens död och hustruns självmord.
Skildringen av Amerika och hårdheten där var unik för sin tid. Hilma Angered-Strandberg beskriver detaljerat interiören i en “parlor” (sällskapsrum på hotell), det brokiga gatuvimlet, naturscenerier, strejker och hungersnöd i Chicago. Porträtten av huvudpersonerna är däremot psykologiskt ohållbara.
“Hon inte bara hade kommit med ett nytt ämnesområde (det var ganska ovanligt då), det dittills nästan totalt okända Svensk-Amerika, utan än mer, hon kom, tycktes det oss, med nya och intensiva tonfall. Hon lämnade den vedertagna 80-talsrealismen bakom sig för att låta sin egen personlighet träda läsaren närmare in på livet. Likväl var hon ingen subjektivist eller romantiker av Selma-Lagerlöfsk (m. fl. ) skola, hon hade sina egna, rätt fräna, hänsynslösa tonfall. Det finns något man kunde kalla ogenerat över henne, som behagade oss”, skriver Marika Stiernstedt om Hilma Angered-Strandberg i Svensk Litteraturtidskrift (1941).
Också i novellsamlingen Från det nya och gamla landet hämtar hon delvis sina motiv från Amerika. Berättelserna hör till det bästa i hennes produktion, och i några av dem, som utspelas i svensk miljö, gisslas det gamla förtryckarsamhällets hycklande representanter. En suggestiv, expressionistisk stil understryker det sociala patos som genomsyrar samlingen. Så exempelvis i novellen “Twänne hus”: “Rundtom himmelen hvilar en svart, mullrande bank. Solen söker väl tränga genom hvalfvets silfverbleka skyar, men vid varje ansats skjuter synranden som ett vaksamt rofdjur ut söndertrasade mullgrå molnflak, lika gamklor eller vargtassar. De rifva häftigt till sig det kalla, hvita fästet och borra sina sylvassa spetsar av stridrägn ända ner i marken. Där nere ligga alla färger slagna till döds. Blåfruset klänger det en gång hvita huset upp mot bärget … den långsmala svarta fönstermunnen på väggen snörper på sig som ville den hväsa fram klagovisor.”
Jag är skildrare rätt och slätt
Makarna Angereds fortsatta liv blev i ständig kamp mot sjukdom och ekonomisk misär en eländeshistoria, som man kan följa i Hilma Angered-Strandbergs mångåriga brevväxling med Anna Levertin och från 1912 med Marika Stiernstedt. Familjen Hedlund var ett stöd. Så också Ellen Key, även om deras åsikter stundom gick isär. Ellen Keys råd till henne att skriva “psykologiskt och socialt” kommenterar hon t.ex. så: “Herre Gud, vad bryr jag mig om sådant. Jag är skildrare rätt och slätt, bara skildrare. När jag återger, vad jag ser, lyckas jag bäst. Det är Ellen, som förstört min stil.” Litet längre fram heter det dock: “Fy dig, Hilma, vad du är otacksam. Det finns ingen på jorden, som gjort för dig, vad Ellen gjort.”
Hemma” är ett verk med stora fel, fullt av oklara och förblindade känslor, uppbyggdt på en ihålig idé, men buret af en lidelse, som är äkta äfven när den är besinningslös och af en övertygelse, som är ärlig, äfven när den är falsk”
(Fredrik Böök i Essayer och kritiker 1912.)
Ett av många bevis på detta är Ellen Keys uppskattande förord till den tyska upplagan av Lydia Vik. En själs historia, som 1904 kom ut på både svenska och tyska. Romanen har ett starkt självbiografiskt stråk, där bilden av Lydia Viks barndom och tidiga ungdomsår färgas av författarinnans egna upplevelser – samhörigheten med fadern, främlingskapet inför moderns rigida religiositet samt hemmets upplösning efter föräldrarnas död.
Som vuxen går Lydia in i en fri och okonventionell förbindelse med författaren Måns Löfvén. När deras fasta beslut att förbli ogifta inte håller för omvärldens tryck, tvingar Måns fram en vigsel, vilket Lydia känner som ett svek, och detta skadar deras förhållande. Måns misslyckas med sina skriverier, medan Lydia i hemlighet författar en bok. Hennes opus får en nedgörande kritik av mannen och hon vill lämna honom men stannar till sist ändå kvar.
Denna konflikt tematiserar på ett intressant sätt en kvinnlig författares självupplevelse. Diktandet är för Lydia innerst en livsnödvändighet: “Hvem kan väl rycka ut den röda tråd, som tvinnas från botten af ens natur och lyser genom ens öden? Ända från det hon som barn medvetet tog sin rätt att lefva upp till hvad som ropade starkast i henne, hade hon rönt nederlag. Något fanns, som stod henne emot, en efter en förbrunno förhoppningarna – men ur askan svingade hon sig alltid på nytt med större krafter. Det var hennes lifs kärna.”
Men trots detta förnekar hon för mannens skull sin bok med orden: “Du vet, till slut är jag bara ett fruntimmer – den boken var dömd att flyga för stormen på många, många små hvita vingar.” Denna i sig oväntade uppgivenhet kan förstås som en bitter ironi. Den kan också bekräfta Lydia Viks hemhörighet i den kvinnliga åttiotalstraditionen, där drömmen om “den stora kärleken” är lika stark som drömmen om “det stora arbetet”, och där det ena tycks förutsätta det andra: “Redan som barn vid sin fars knän drömde hon om en stor stor kärlek, som skulle taga henne sådan hon var med allt sitt, lyfta henne i sina armar och låta henne somna in där, glömsk av sig själf därför att det fanns en annan, som sög till sig allt hennes och lade det till sitt eget och vardt större och starkare än hon. Den kärleken mötte hon aldrig.”
Hilma Angered-Strandbergs djupt allvarliga engagemang i allt hon skriver hindrar inte, att man även i Lydia Vik möter inslag av en utomordentligt målande humor. Oscar Levertin bedömer i en recension 1904 romanen som “en i högsta grad läsvärd och talangfull bok”.
Året efter publiceringen av Lydia Vik kunde makarna Angered tack vare stipendiemedel göra en resa till Italien, och i Under Söderns sol (1904) ger författarinnan intensiva både kritiska och positiva bilder av det land dit hon alltid längtade. Medelhavsmiljön möter på nytt i På bygator och alpvägar (1915) där hon inspirerat rör sig i det “slarviga och feberheta, lite opålitliga och mycket dårande Italien, landet där ljus och skuggor, leenden och misstro, härlighet och oefterrättlighet ligga varandra så nära, att de omärkligt gå över, det ena i det andra … Detta Italien med sina ständiga överraskningar, sin vidsträckthet … det innebar Söderns djupa, djupa glädje.”
Det av sina arbeten som Hilma Angered-Strandberg själv satte främst var dock romanen Hemma från 1912, där på typiskt åttiotalsmanér den dryge och hycklande prästmannen kontrasteras mot den idealistiske och sanningssägande författaren, besjälad av en ibsensk/romantisk idealism och moralism. Mottagandet blev blandat, och i sin besvikelse försökte författarinnan trösta sig med Strindbergs ord. Om hennes genombrottsverk Västerut skulle han ha sagt: “Hon går före dem allihop.” Hilma Angered-Strandberg citerar dessa Strindbergs ord i ett brev till Marika Stiernstedt 1912 och fortsätter: “Allihop på den tiden: fru Edgren, Agrell, fru Benedickson (sic!) (Ernst Ahlgren) o.s.v.” Den negativa kritiken väckte hos henne tankar på att arbeta om romanen och tona ner idédebatten till förmån för ett realistiskt berättande, som författarinnan själv ansåg vara sin styrka. Planen fullföljdes dock aldrig.
Medan Ellen Key arbetade med förordet till Barbarens son, vistades Hilma Angered-Strandberg på “Strand”. Det berättas, att Ellen Key, som då läste om hennes verk, kom rusande nedför trappan och ropade: “Hilma, Hilma, du skriver som en gud men kommaterar som en padda.”
(H. Schiller i Diktare och idealister, 1928.)
Hjalmar Angered dog 1919 och Hilma fortsatte sin kamp ensam. Bidrag från vänner samt “Samfundet De Nios pris” gjorde dock att hon för första gången kunde känna en tids ekonomisk trygghet. Men samtidigt gick hon in i en allt större anonymitet, och när hennes sista bok Barbarens son kom ut 1924, betraktades den som “en röst från de döda”. I romanens fokus ställs konstnärsproblematiken i den italienske träsnidaren Giovannis gestalt, och texten kretsar kring två grundläggande frågeställningar: är konsten fri eller bunden av kyrkans dogmer och arbetar konstnären osjälviskt eller för att göra sig själv odödlig? Sannolikt är detta, liksom i Lydia Vik, än en gång en framställning av den egna författarrollen, där Hilma Angered-Strandberg tycks hålla domedag över sitt liv som skrivande kvinna.
Hon dog 1927 i Merano i Italien, svårt hjärtsjuk men in i det sista besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter självupplevelse insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.