Fick Nobelpriset i litteratur 1928 och spelar en dominerande roll i nyare norsk realism. Hon föddes i Danmark och växte upp i en intellektuell tjänstemannamiljö i Kristiania som dotter till den kände norske arkeologen Ingvald Martin Undset. Efter en kort handelsutbildning fick hon arbete som sekreterare, reste 27 år gammal till Rom på ett stipendium och träffade sin man, målaren Anders C. Svarstad. Efter 12 års äktenskap skilde hon sig 1924, samma år som hon konverterade till katolicismen. 1935-40 var hon ordförande i Den Norske Forfatterforening tills hennes motstånd mot nazisterna tvingade henne att fly till USA. 1945 återvände hon till ett raserat hem.
Sigrid Undset debuterade med äktenskapsromanen Fru Marta Oulie, 1907 (på svenska 1924), följd av Den lykkelige alder (N), 1911 (Den lyckliga åldern, 1928) och fick sitt stora genombrott med Jenny, 1911 (på svenska 1921), en konstnärsroman om en ung kvinna som ställer stora krav inte bara på konsten utan också på kärleken och inte minst på sig själv. Från och med Vaaren (R), 1914 (Våren, 1923), och novellsamlingarna Splinten av trollspeilet, 1917, och De kloge jomfruer, 1918 (Vissa jungfrur, 1927), återspeglas tiden som mor och husmor i författarskapet.
De stora verken är trilogin om Kristin Lavransdatter, Kransen, Husfrue och Korset, 1920-22 (Kristin Lavransdotter 1921-23), samt Olav Audunssøn i Hestviken, 1925 (Olav Audunsson, 1925) och Olav Audunssøn og hans børn, 1927 (Olav Audunsson och hans barn, 1928), där den norska medeltiden är ramen kring och ger näring åt såväl skildringen av kärleken och konflikterna mellan människorna som till att utforska människans villkor och förhållandet till Gud. Andra verk är romanerna Gymnadenia, 1929 (på svenska 1930), och Den brændende busk, 1930 (Den brinnande busken, 1931), som skildrar en religiös utveckling, samt de stora samtidsromanerna Ida Elisabeth, 1932 (på svenska 1933) och Den trofaste hustru, 1936 (Den trofasta hustrun, 1937), vilka liksom Sigrid Undsets sista roman, den historiska kvinnoromanen Madame Dorthea, 1939 (på svenska 1940), har den starka självständiga kvinnan i centrum. Dessutom har hon utgivit essäsamlingarna Et kvindesynspunkt, 1919, Etapper, 1929 (på svenska samma år), och Etapper. Ny række, 1933, som förmedlar politiska, kulturella och religiösa åsikter och memoarboken Elleve år, 1934 (Elva år, 1935), samt helgonbiografin om Caterina av Siena som utkom postumt 1951 (Katarina av Siena, 1957).
Sigrid Undsets författarskap spänner från samtidsromanen och djup psykologisk analys av moderna kvinnor över storslagna historiska berättelser om moderskap och begär till religiösa biografier.
Litteratur om författaren: ett urval
Claudia Jean Berguson: Challenging authority: saga, gossip, ballad and legend as narrative voices in Sigrid Undset's Kristin Lavransdatter, 2003
Stanley L. Jaki: Sigrid Undset's quest for truth, 2007
Nan Bentzen Skille: Innenfor gjerdet: hos Sigrid Undset på Bjerkebæk, 2003
Sigrun Slapgard: Dikterdronningen: Sigrid Undset, 2008
Benedicta Windt-Val: "Men han het Edvard-": navn og navnebruk i Sigrid Undsets forfatterskap, 2009
