Om 1800-talets kvinnor inte kunde bli präster och inte heller utan konflikter ägna sig åt intellektuellt arbete, så var psalmdiktningen det närmaste predikstolen de kunde komma. Lina Sandell kallade sig “en god skrifvares penna”, ett uttryck som förenar anspråkslöshet med hög självuppskattning. I de fria samfundens psalmböcker kom Lina Sandell att dominera totalt från och med den första upplagan av Pilgrimsharpan (1861). Fortfarande dominerar hon de fria samfundens psalmböcker.Bland Bibelns gestalter sökte de kristna författarinnorna förebilder för att kunna upprätta en kvinnlig tradition. Tillsammans med Charlotte af Tibell skrev Lina Sandell boken Bibelns qvinnor, och Betty Ehrenborg-Posse valde som förebilder Bibelns Debora, Mirjam och evangelisten Philippis fyra döttrar. Dessa vittra och poetiska kvinnor, menade hon, hade Guds bemyndigande att få dikta andliga sånger, även om en och annan kunde tycka att uppgiften endast hörde till prästämbetet. Men den position hon uppnådde gav hennes förkunnelse ett större rum än den någonsin hade kunnat få genom en prästtjänst.
Tag: Väckelserörelser
Kyrkohistoria blir gärna teologernas och de kyrkliga ledarnas historia. Dessa är av tradition oftast män och kvinnornas roll är i dessa framställningar mera undanskymd. Men i 1800-talets väckelser finner vi många kvinnor, verksamma inom olika områden i tidens många, sinsemellan ofta olika väckelserörelser. Nya verksamhetsformer ger upphov till ny litteratur, och i tidens nya andliga strömningar i de nordiska länderna finner vi kvinnliga skribenter, psalmdiktare och även predikanter.Haugianismen är en viktig faktor i Norges andliga och kulturella liv under 1800-talet och en av de många väckelserörelser av större eller mindre format och betydelse som uppstår under århundradet i de nordiska länderna. Man menar att haugianismen fick betydelse för kvinnorörelsen i Norge och medverkade till goda förutsättningar för exempelvis Camilla Colletts energiska kamp för kvinnans frigörelse.
Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
Under 1700-talet har dagboken, precis som breven, en eller flera tilltänkta läsare. Det kan vara barnen, familjen eller släkten, läsare som ibland tilltalas direkt i texten. 1700-talsdagboken har inte den privata eller rentav hemliga karaktär som dagboken får under 1800-talet, då den ofta ges formen av journal intime, dvs. skribenten blir mer självanalyserande och själviakttagande.I drottning Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok finner man under 1800-talet mera inträngande analyser av de egna känslorna. Hon var en beläst och bildad person med god kunskap om fransk brevkonst, och hon hade sannolikt lärt sig att analysera känslor hos både Richardson och Rousseau. Hennes dagböcker bildar därigenom en naturlig övergång till romantikens journal intime och den nya människosyn som nu växer fram.
Hovkretsen kring Ulrika Eleonora stod i kontakt med de ledande inom den pietistiska reformrörelsen och kan sägas motsvara de andliga rörelser på kontinenten som i praktiken försökte tillämpa kravet på frihet och människovärde för kvinnan.Åtskilliga dikter i Der Nordische Weihrauch vittnar om en leda vid det praktfulla hovlivets pompa och ståt och om en inriktning på den inre människan.
I 1600- och 1700-talets Danmark och Sverige kom psalmer och andliga sånger att förmedlas av kvinnor med samlariver eller för den egna andakten, ibland kanske enbart som ämne för en översättnings- eller skrivövning. Framemot sekelskiftet 1700 finner vi ett ökande antal kvinnor, framför allt i Danmark, som inte bara nedtecknade andras utan även författade egna psalmer.Det finns en påtaglig skillnad mellan Danmark och Sverige. I Danmark återfinns namn på författare med stor produktion och flera sångsamlingar utgivna under eget namn. De blev föremål för samtidens intresse i form av hyllningsdikter och krav på omtryck, och ibland omnämns de i förteckningar över bemärkta och lärda danska kvinnor. I Sverige däremot skrevs enstaka psalmer av kvinnor i framför allt pietistiska och herrnhutiska kretsar. Psalmerna togs med i de psalmböcker som började utges omkring 1730.
Till Sverige kom herrnhutismen under 1720-talet. I den Stockholmsförsamling av herrnhutare som fortfarande existerar, har man bevarat självbiografierna från 1700-talet och 1800-talets första decennier. Av dessa är 36 skrivna av svenska kvinnor. Den tidigast nedtecknade stammar från 1761, den senaste från 1810-talet. Allmänt gäller att antalet kvinnliga självbiografier är betydande mellan 1760 och 1790, för att därefter bli färre. Kvinnorna kommer från alla sociala skikt, här finns adelsdamer och pigor, borgarhustur och tiggerskor.Deras självbiografier uppvisar ofta de drag som här har beskrivits som augustinska: de söker Gud i sitt inre, först och främst i känslan, i normalpsykologiska processer som drömmar och starka emotioner. Vidare rymmer de mystiska drag: kvinnorna hänger sig i sitt inre åt korsbetraktelser och erotiskt färgade möten med Kristus, och de vet att i själens innersta döljer sig en gnista som gör dessa möten och upplevelser möjliga.
Den kristna kyrkans syn på och attityden till kvinnor som missionerat, predikat, profeterat eller på andra sätt verkat som Guds språkrör har varit vacklande: ömsom accepterande, ömsom avvaktande. Positionerna har bestämts av kyrkans behov av budbärare och av olika rörelsers tryck på kyrkan.Man kan tala om fyra perioder av relativ öppenhet visavi dessa talande och skrivande kvinnor. För det första tiden före kyrkans ämbetsorganisation (ca 100-talet e.Kr.). För det andra kyrkans expansion i Europa under perioden 600-800-talet. För det tredje vågen av lekmannafromhet framför allt på 1100- och 1200-talen och för det fjärde 1600- och 1700-talens fromhetsrörelser i kölvattnet på reformation och motreformation.