Henrik Ibsen fick inte alltid stå oemotsagd. Tvärtom provocerades flera av genombrottets kvinnor att korrigera eller revidera den ibsenska förlagan. Gång på gång dyker hans kvinnobilder upp i deras dramer och noveller, men omskrivna utifrån en annan förståelsehorisont. Två tydliga exempel från 1882 på en sådan kvinnlig, delvis subversiv, dialog med Ibsen är Anne Charlotte Edgren Lefflers novell “Tvifvel” (1866) och Alfhild Agrells drama Räddad (1879).Explicit visar dessa texter hur Ibsens kvinnobild har fungerat som en utmaning, en kuliss som måste prövas och delvis förstöras för att komma åt en trovärdigare historia.
Tag: Sverige
I de kvinnliga författarnas texter låter sig arbetet ofta förenas med kärlek och äktenskap antingen kvinnan väljer ett regelrätt lönearbete eller, vilket oftare är fallet, blir sin mans kompanjon och arbetskamrat. Väljer kvinnan däremot ett konstnärligt yrke hopar sig genast svårigheterna.”Författarinna och artistinna är hora”, skrev August Strindberg i ett brev till Ola Hansson. När kvinnan lämnar sin skyddade plats i hemmet och träder ut i det offentliga livet för att sälja sin produkt, och därmed också sig själv, till en anonym och betalande publik framstår hon som en var mans kvinna, en prostituerad.Konflikten mellan kärleken och konsten, mellan plikten och kallelsen och mellan vardagslivet och artistlivet är ett varierat och återkommande tema hos 1880-talets kvinnliga författare, ofta gestaltat med teaterscenen som fond och med skådespelerskan eller sångerskan som aktör.
Det moderna genombrottet i Sverige
Det moderna genombrottets i Norden i 1880-talet präglades i sin helhet av en febril kvinnlig aktivitet. Kvinnorna slöt sig samman i nationella kvinnoförbund, där de oupphörligt och ihärdigt arbetade på att få upp kvinnosaken i de lagstiftande församlingarna. Det var borgerskapets unga kvinnor som var väl bevandrade i språk, konversation och gott uppförande, som i tidningar, tidskrifter och skönlitteratur skrev om kvinnofrågan som en samhällsfråga.För många av det moderna genombrottets kvinnliga författare ledde uppbrottet därför till personliga och konstnärliga nederlag. De bröt nacken eller pennan på den moderna paradoxen. Men emancipationsprojektet övergavs inte. Hos de kvinnor som fortsatte skriva århundradet ut, och hos dem som debuterade omkring sekelskiftet, fick spänningen mellan ideal och desillusion, mellan rörelse och ögonblick bara en annan form.
Den borgerliga romanen växer under 1700- och 1800-talen fram i ett intensivt växelspel med den läsande kvinnan. Tidens nya litterära genre kommer till stor del att både rikta sig till och handla om henne. Läsningen kom att bli både en förströelse för borgerlighetens på allehanda sätt kringgärdade kvinna och en skolning in i den nya kvinnorollen. Den blev också en mycket diskuterad och kritiserad syssla.Kvinnan har alltsedan 1700-talet varit bokhandelns bästa kund, bibliotekens flitigaste låntagare och läseklubbarnas mest pålitliga medlem, men hennes läsning har ständigt utsatts för kritik. Och när romanlitteraturen under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet vinner insteg i Sverige, är det till ackompanjemang av hetsiga diskussioner om genrens skadliga inverkan på sina kvinnliga läsare. Att läsa romaner var osunt och passiviserande, menade man. Det gjorde kvinnan orealistisk, drömsk och inkapabel att leva.
Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an (1839) är en skarp och genomgripande uppgörelse med romantikens kvinnobilder och en enkal och elegant presenterade kärleksutopi. Den gav upphov till den hetsigaste och mest djupgående könspolitiska striden i 1800-talets svenska litterära offentlighet fram till sedlighetsfejden några decennier senare. Några av dessa skribenter försvarade Almqvist, men de flesta gick till mycket hårt angrepp mot honom.De kvinnliga författare som deltog i debatten uppfattade utan undantag Det går an som en manlig önskedröm. Det var det faktum att Almqvist tillmätte erotikens skiljande från den äktenskapliga institutionen så stor betydelse som gjorde det näst intill omöjligt för kvinnorna att helhjärtat uppskatta hans bok, även om de i andra frågor kunde dela hans kvinnopolitiska uppfattning.
Fredrika Bremer har vunnit respekt som personlighet, som brevskrivare och reseskildrare. Men när det kommer till romanerna brukar reservationerna inställa sig. De enda undantag som görs brukar vara för Grannarne (1837) och Hemmet (1839). Med disse romaner blev hon en av världens mest lästa romanförfattare. Ingen svensk författare, inte ens Selma Lagerlöf, har haft samma framgång i den engelsktalande världen. Få har varit översatta till så många språk. Hela Fredrika Bremers produktion kan ses i tecknet av en realistisk och en romantisk kod. Å ena sidan sysslar hon, med kvinnans ställning i samhället, hennes rätt till utbildning och utveckling. Å andra sidan är hon upptagen av det inre livets rätt gentemot det yttre, av passionens, det kvinnliga hjärtats och den kvinnliga eldens möjligheter att störta det bestående. Det är inte balans, som är Fredrika Bremers originalitet. Snarare är det själva oron i böckerna, som fängslar. Hon var en passionerad varelse – både som intellektuell och frihetssökare.
Svenska Emilie Flygare-Carléns debutroman Waldemar Klein (1838) är i mycket ett plagiat av Sophie von Knorrings välkända romanstil. Men i fortsättningen utvecklade hon en alldeles egen profil. Den diskussion kring erotiken, mannen och kvinnan som von Knorring introducerade, kom Flygare-Carlén att vidareutveckla i modern riktning. Hon väjer inte för att kalla mannens egoism i förhållande till det andra könet vid dess rätta namn eller för att avslöja kvinnans strategiska dubbelspel i förlovning och äktenskap.När Sophie von Knorring beskriver erotiken, som på en och samma gång passionerad och oförlöst, så skildrar Emilie Flygare-Carlén den mer explicit som en nödvändig men ödesdiger fysisk drift. Flygare-Carlén visar också, ju mer författarskapet fortskrider, hur en handlingskraftig kvinna kan, om inte alltid förändra sin situation, så i alla fall påverka den. Det är säkerligen modet att positivt skildra även aktiva kvinnor som är hemligheten bakom hennes stora ekonomiska framgångar som bestsellerförfattarinna. År 1862 mottog Emilie Flygare-Carlén Svenska Akademiens stora guldmedalj, och 1865 kom hennes sista betydande verk, den självbiografiska trilogin Skuggspel.
Huvuddelen av Aurora Ljungstedts populära författarskap, som utkom i nio band 1872–82, består av kortare historier, ibland sammanförda till en större helhet genom ett återkommande persongalleri. Hennes vanligaste pseudonym, Claude Gerard, är hämtad från en av Eugène Sues parisromaner och hon kan sägas vidareutveckla 1840-talets spänningsskapande följetonger med borttappade brev, hittebarn, intriganta skurkar och mystiska skeenden i psykologisk riktning. Aurora Ljungstedts intriger är alltid välkomponerade och hon tillmötesgår publikens krav på att lasten skall bestraffas och dygden belönas. I hennes rika novellproduktion finns renodlade exempel på skräckromantik, men också skickligt utarbetade kriminalnoveller. Hennes ofta färgstarka kvinnliga brottslingar och intetsägande manliga brottsbekämpare återspeglar allmänna tendenser i tidens kriminallitteratur.
I 1810-talet havde den talangfulla friherrinnan Sophie von Knorring utgivit sex romaner. I litteraturhistorien är numera en fotnot. Kanske för att hon är en paradox?Aristokrat av närmast gustavianskt snitt men samtidigt en skoningslös kritiker av bördsstoltheten, hör hon hemma i de mest förfinade miljöer, som hon obarmhärtigt avslöjar. Kritiken talar om hennes föråldrade kvinnosyn och menar att hennes centrala ämne är äktenskapets oupplöslighet. För en modern läsare är det verkliga syftet med Knorrings romankonst att skildra den kvinnliga erotikens problematik och passionens idealiserande makt.Dubbelmoralens bud och de hårfina nyanser som skiljer “rena” och “dåliga” kvinnor åt analyserar Knorring outtröttligt. När hon i sina romaner undersöker hur kvinnornas passioner blir “brottsliga” i förhållande till männens dubbelmoral, är hon i gott sällskap med världslitteraturens stora: Germaine de Staël, Rousseau och Johanna von Schopenhauer.