Med böckerna om Hilke Thorhus skapade Kim Småge en förelöpare till det som under 1980- och 1990-talet både nationellt och internationellt skulle explodera som en självständig genre: kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. Hon slog in en kil i det maskulint dominerade område som norsk kriminallitteratur dittills hade varit. Småge och de kvinnor som har följt i hennes spår har visat att kvinnosynvinkeln både kan berika och förnya den kriminella intrigen.En annan norsk författare, Elin Brodin, har sedan debuten 1983 skapat ett stort prosaförfattarskap som inte bara omfattar romaner utan också barn- och ungdomsböcker och debattböcker. Det samhällskritiska engagemanget går från kritik av barns och ungdomars villkor över behandlingen av narkomaner och sjuka. Tematiskt kretsar hon kring det ondas problem i en normlös kultur, där våld och naturförstörelse florerar. Hennes projekt är att krossa idyllen.Mari Osmundsens (pseudonym) författarskap kan på många sätt jämföras med Elin Brodins. Som politiskt medvetna kulturkritiker sysslar båda med frågan om mänskligt lidande och skuld i vårt moderna, förfrämligande samhälle, och de står båda med ena foten i den socialrealistiska romantraditionen. Men medan Elin Brodin skildrar det katastrofala, tycks Mair Osmundsen mer intresserad av att förmedla en tro på att till och med den mest obetydliga människa kan mobilisera en ofattbar inre styrka och kärlek.
Tag: Sjukdom
Inge Eriksen, som lever i en ständig kritisk uppgörelse med 68-doktrinerna, är kanske samtidigt den danska författare och kulturpersonlighet som mest konsekvent fört 1970-talets världsuppfattning vidare. Hon har under alla år uppfattat världen politiskt och lagt sig i den danska och internationella debatten, antingen den har handlat om storpolitik, kultursyn eller science fiction-genrens möjligheter. Hon har i all sin kritik förblivit dialektikern och förkämpen för det hela livet, på samma sätt som romanerna alltid rör sig mellan politiken, dramat, estetiken och lidelsen.Grete Roulund har en skarp och annorlunda blick på den västerländska kulturen. Den hårdkokta stilen, som gjorde kritikerna så förvirrade att man till och med diskuterade hennes kön, har rötter i 1970-talets medvetande om kropp och kön, men regin är ny. Tonen i Grete Roulunds berättelser är rå, men präglad av svart humor, och osentimental. Texterna är mindre intresserade av inlevelsen i offren än av den psykologi och etik som kan studeras hos de både avtrubbade och plågade männen. Våldet och brutaliteten framstår som själva sjukdomen i en kultur som i sin rädsla för det främmande, det andra könet och för döden, oupphörligt måste se sin egen undergång i ögonen.
Cecilie Løveids tre första prosalyriska romaner bryter radikalt med den socialrealistiska romangenre som dominerar i Norge på 1970-talet Hon insisterar på sin modernistiska estetik, där fragment, collage, intertextualitet och flerstämmighet föredras framför de realistiska koderna. Hon är fundamentalt förankrad i poesin, och eftersom hon förblir en modernistisk lyriker, oavsett vilken genre hon närmar sig, blir det omöjligt för henne att träda in i ett socialrealistiskt formspråk.Detsamma gällder för Kari Bøge, som med sin experimentella debutbok Asmorelda, 1971, bryter radikalt med den realistiska berättartraditionen och representerar ett av de första viktiga försöken att skriva en ny kvinnlig modernistisk prosa i Norge. Hon skiljer sig från andra kvinnliga författare omkring 1970, då hon insisterar på en ahistorisk individualism och en tomhetens estetik, men samtidigt lanserar hon några teman som var och är alldeles centrala för en feministiskt medveten diktkonst: identitetsfrågan, förhållandet till mannen och förhållandet till skriften.
Fyra kvinnliga lyriker gjorde sig bemärkta i Sverige på tröskeln till 1900-talet. Jane Gernandt-Claines författarskap, som förutom diktsamlingarna bestod av fem novellsamlingar och tolv romaner, var hennes länk till hemlandet. Sedan debuten 1893 hade hon skrivit prosa med ämnen hämtade från främmande länder. Genom hela författarskapet går det starka engagemanget för kvinnor, samtidigt som kärleken framställs som livets yttersta mål.Anna Cederlund läste John Ruskins skrifter och propagerade för skönhetens betydelse i vardagslivet. Diktsamlingen Hösts sista dikt talar också om en mäktig kraft utanför henne själv, en kärlekens makt. Harriet Löwenhjelms författarskap består av 22 dagböcker med vinjetter, etsningar och teckningar, manuskript till böcker, brev och enstaka dikter. Hon är känd för att gyckla och dölja sig i olika förklädnader. Hon visste varifrån hon hämtade sina poser: Äldsta ledet är det medeltida folklustspelet, commedia dell’arte. Karin Ek hade en önskan om att nå ut till en stor allmänhet, till svenska folket. Vad hon framför allt ville förmedla var kärleken till poesin, en källa till lycka för alla, som Karin Ek såg det. Hennes egen sång upprann både ur lidelse och lidande, för henne blev poesin nödvändig.
Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
I både Märta Berendes berättelse om sin levnad och i Christina Regina von Birchenbaums “Een Annor Ny wijsa” speglas tidens språkliga modeller och tolkningsmönster. Båda texterna är exempel på 1600-talets många självständiga och starka kvinnor, fostrade i en tid av många krig och därför tvungna att ta hand om både familj och egendom.
Det man får veta om Ingeborg Grytten, en av Norges två kvinnliga diktare på 1600-talet, måste man i stort sett läsa ut av hennes psalmer. Inte ens dödsåret är känt. Men hon kände väl till Dorothe Engelbretsdatters Siælens Sang-Offer, för hon hämtar melodier från detta verk.Således var det den norska västkusten som fostrade de två första norska kvinnliga författarna. De kom från samma nordiska prästskikt som på den tiden hade herradömet över skriften, och således även över den kvinnliga.
I 1600- och 1700-talets Danmark och Sverige kom psalmer och andliga sånger att förmedlas av kvinnor med samlariver eller för den egna andakten, ibland kanske enbart som ämne för en översättnings- eller skrivövning. Framemot sekelskiftet 1700 finner vi ett ökande antal kvinnor, framför allt i Danmark, som inte bara nedtecknade andras utan även författade egna psalmer.Det finns en påtaglig skillnad mellan Danmark och Sverige. I Danmark återfinns namn på författare med stor produktion och flera sångsamlingar utgivna under eget namn. De blev föremål för samtidens intresse i form av hyllningsdikter och krav på omtryck, och ibland omnämns de i förteckningar över bemärkta och lärda danska kvinnor. I Sverige däremot skrevs enstaka psalmer av kvinnor i framför allt pietistiska och herrnhutiska kretsar. Psalmerna togs med i de psalmböcker som började utges omkring 1730.