Print artikeln

Den satans kroppen

Skriven av: Inger Vederhus |

Min bange Siæles (rädda själs) fule Saar
Forfærdeligen stinker
Udi min Herres Næsebaar (näsborre)
Hvorfore jeg nu hinker (haltar).
(“Den Anden Sang”)

Trots att Dorothe Engelbretsdatter banade väg för kvinnlig psalmkonst, räknades rader som dessa av Ingeborg Grytten inte till de mest populära psalmerna på 1600-talet, och är inte heller medtagna i senare tiders psalmantologier. Men raderna stammar från den kvinnliga psalmist i Norge, som efter Dorothe Engelbretsdatter var först med att skriva vers. Ingeborg Grytten hämtar ofta sina uttryckssätt från den bergensiska Deborah, som Dorothe kallades, och hon erkänner sitt släktskap med Dorothes psalmsång. Ändå finns det tydliga skillnader mellan de två psalmdiktarna.

Johann Quirsfeld: Det med Jesu Forlovede Dydselskende Fruen-Timmers allerdydigste Siæle-Prydelse i tolfhaande Aandelige Habit. 1697. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn

Ingeborg Grytten manar gång på gång fram rader, som domineras av hennes personliga olycka. Hon var senare än Dorothe Engelbretsdatter och låter livet framskymta mer direkt i sina psalmverser. Hon har mindre ära att förlora och ligger i tiden närmare den mer personligt bekännande pietismen.

Det är inte svårt att föreställa sig Ingeborg Anders-Datter Grytten (född 1668) som en mörkklädd, vanställd kvinna, sittande i den stol, som har namn efter henne på läktaren i Holmedals kyrka i Västnorge. Hennes far är församlingens präst, men Ingeborg lever isolerad från många av sitt eget stånd, eftersom hon är spetälsk. Genom att hon tillhör ämbetsståndet är hon också skild från vanligt folk i bygden. Dessutom sysslar hon med något så ovanligt för en kvinna, som att dikta psalmer. Ensamheten är så påträngande för Ingeborg Grytten, att den får lysa igenom i en psalm där hon ber om att få dö, för att alla hennes vänner är borta:

Skal jeg længer paa dig vente,
før det falder dig tilpas
At du mig herfra vil hente,
og mig spende fra mit Las?
(“Den Tiende Sang”)

Ingeborg Gryttens förbindelser är trots allt så goda, att hon får sina första 48 psalmer utgivna i samlingen Kors-Frugt, (Köpenhamn 1713), tryckt i flera upplagor fram till 1846. Psalmerna skrevs troligen på 1690-talet, och godkändes av censuren 1701. I Kors-Frugt möter de som läser och sjunger texten en värld, som är kompakt enformig i sina maniska och mörka skildringar av livet. Formlerna om det syndiga livet upprepas i en besvärjande stil:

Det förste ieg i Verden Kieg (såg),
begyndte jeg at synde
Uteerlig Idræt (i upprepningen) var min Leeg (håg),
Som Satan mig tilskynde.
(“Den Anden Sang”)

Denna livssyn hänger nära samman med de dominerande bilderna av den förgängliga och sjuka kroppen. De smärtsamma kroppsliga erfarenheterna tolkar Grytten teologiskt: Det finns ett nära orsakssammanhang mellan den sjuka kroppen och den syndiga själen, “Samvittighedens Svøbe (gissel)”. I Gryttens ideologi är sjukdomen ett straff för synd. Den sjuka är skyldig. Det goda livet uppstår enligt denna tankegång när Gud frigör själen genom att kroppen, “Moder Evas kaade Kiød (kåta kött)”, dör. Därför är Ingeborg Gryttens psalmer besatta av dödslängtan. Det kroppsliga är påträngande fult och kan inte döljas.

Dog er min Bylde (böld)
Saa overmaade ond,
at jeg kan ikke
Skiule mine Prikke.
(“Den Tredie Sang”)

Det fysiska livet är en exil från det himmelska. Ingeborg Gryttens psalmer ger detta tema en biografisk klangbotten, som gör att hennes verser framstår som mer privata än de av föregångaren Dorothe Engelbretsdatter. Vi är närmare den pietistiska innerliga kristendomsförståelsen, som strängt skiljer mellan själ och kropp, som präglar 1600-talets andaktslitteratur.

Den mest konsekventa kompositionsprincipen i psalmerna är uppdelningen mellan livet före och efter döden. Den goda tillvaron kommer först “Naar Sielen fra Legemet adskiller sig”. Himmelskt är det när “De tørre Been der igien grønnes”. Vad bättre kan man önska sig, frågar Grytten “End Sundhed for Sygdom og Smerte”?

J. M. Dillherr: Passionsrosen, i: Veje til Salighed, 1666. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn

De tolv första psalmerna hos Grytten är rop om hjälp mot synden. “Synd”, “Suck” och “Klagan” går igen i titlarna på dessa tematiska psalmer. Därefter får Gud och konung sina rituella hälsningspsalmer, innan året ramas in med verser för jul, nyår, påsk och Kristi Himmelsfärd. Psalmen om himlen är uppseendeväckande privat, präglad av den särskilda dödslängtan Grytten gav uttryck för. Efter detta kommer turen till vardagslivet. Var dag är inramad av morgon- och aftonsånger. Därtill kommer en botsång för varje dag. I dessa texter skildrar Grytten konsekvent tillvaron i ideella, men botteologiska termer. Här finns ingen realism. Morgonpsalmerna tackar genomgående Gud för att han hållit god vakt under natten, så att sångerskan kunnat sova gott. Därefter följer en bön för den kommande dagen och en förbön för nästan. Slutet befäster Guds allmakt och skönmålar livet i himlen. Dagen går också bra, om man skall tro aftonsångerna. Gud är med, även om man aldrig går fri för “den listige Frister”. Frågan är om Gud vill vara med på natten. Det verkar som om han behöver övertalas och påminnas om hur god han varit innan:

Som du i Dag og al min Tid
Har vært mig en troe Fader
Saa beder jeg dig, JEsu blid
du mig og ey forlader
I denne Nat, men hos mig staaer
Saa jeg ey nogen Skade faaer
Paa Siæl, Gods eller Lemmer.
(“Aften-Sang om Løverdagen” ‘lördagen’.)

Ingeborg Gryttens psalmer väcker frågan om vad dessa synder, som hon hela tiden sjunger om, konkret består i. Psalmerna besvarar det inte särskilt detaljerat. De synder som beskrivs är knutna till talet, hörseln och synen. Den vanligast förekommande synden förbinds med de dagliga samtalen, som är suspekta och kallas “Løsagtigt Snak”. Öronen använder man inte heller bättre:

Eya hvor monne sig Ørene spisse
Efter at høre førfængelig Snak.
(“Aften-Sang om Søndagen”)

Och ögonens längtan är att de “Paa Verdens Galskap forgabet sig slet”. Inte heller tankarna är skuldfria. Det blir lätt Satans tankar som präglar vardagslivet.

Det man får veta om Ingeborg Grytten, en av Norges två kvinnliga diktare på 1600-talet, måste man i stort sett läsa ut av hennes psalmer. Inte ens dödsåret är känt. Men hon kände väl till Dorothe Engelbretsdatters Siælens Sang-Offer, för hon hämtar melodier från detta verk. Således var det den norska västkusten som fostrade de två första norska kvinnliga författarna. De kom från samma nordiska prästskikt som på den tiden hade herradömet över skriften, och således även över den kvinnliga.