Efter millennieskiftet 2000 blir globaliseringen och kvinnors migration från fattiga länder till Västerlandet ett tema i litteraturen. Föreställningen om ett globalt systerskap utmanas av verkligheten, där mötet med ”den andra”, främmande kvinnan bland annat blir ett möte mellan arbetsgivare och hemhjälp, i ett förhållande mellan över- och underordnad. Reflektioner om det skeva maktförhållandet mellan den nordiska kvinnan och hennes förtryckta ”syster” uttrycks bland annat i au-pair-romaner, i litteratur om kvinnliga flyktingar och i reportage och tecknade serier om mötet med förtryckta kvinnor utanför Europa. Exempel på författare som behandlar dessa problemställningar är Kirsten Hammann, Sara Kadefors, Aasne Linnestå och Åsne Seiersted.
Tag: Självbiografier
På 2000-talet avlöses 1970-talets biografiska och självbiografiska berättelser av nya blandformer, som rör sig i gränslandet mellan fakta och fiktion – också kallat autofiktion. Genren används av både manliga och kvinnliga författare men framför allt de kvinnliga författarnas verk har kritiserats för att de överskrider gränsen till och lämnar ut det privata. Kvinnliga representanter för autofiktionen är bland andra Maja Lundgren, Carina Rydberg, Suzanne Brøgger, Anne Lise Marstrand-Jørgensen och Herbjørg Wassmo.
Omkring millennieskiftet uppstår en ny författarroll – också kallad den semiautentiska. Det betyder att författaren uppfattar världen som ett tillgängligt material, som kan samlas in och bearbetas. Författarens kropp och privatliv uppfattas varken som principiellt ovidkommande eller per definition som relevant utan mer som ett material som kan återanvändas. Representanter för detta sätt att skriva på är bland andra Christina Hagen, Mona Høvring, Athena Farrokhzad och Niviaq Korneliussen.
Den samtida nordiska litteraturens berättelser om galenskap och psykiatri handlar om könsambivalens och kreativitet. I motsats till tidigare litteratur är den nu upptagen med att helt bryta med könet som sådant och att hitta tillbaka till ett tillstånd när man inte satte likhetstecken mellan den könade kroppen och det sexuella begäret. Representanter för denna tendens är bland andra Lotte Inuk, Christel Wiinblad, Beate Grimsrud och Linda Boström Knausgård.
På 2000-talet hörs nya röster på den litterära scenen, de talar om teman som rasism, vithet, kön, adoption och migration.Författarna, som har en gemensam utgångspunkt i sin minoritetsbakgrund, reflekterar över sina erfarenheter av att ha en dubbel språklig eller kulturell identitet.Dessa nya stämmor får röst av bland andra Maja Lee Langvad, Eva Tind, Athena Farrokhzad och Jonas Hassen Khemiri.
I 1980-talets svenska kvinnoprosa finns en uttalad språkkritisk och jagcentrerad hållning, likaså en tematisering och en omskrivning av monstruösa och änglalika drag som återanknyter till en kvinnolitterär tradition.
Agneta Pleijel var en av de tongivande i den kritikergeneration, som under 1970-talet gick i bräschen för en ny och mera samhällstillvänd litteratur. Precis som Anna Westberg tar hon sin utgångspunkt i de estetiska och etiska ideal som var förhärskande under 1970-talet. Men där de etiska idealen vidmakthålls genom hela författarskapet hos såväl Pleijel som Westberg, sker tvärtom en så gott som omedelbar distansering från den förhärskande realistiska estetiken.I början av 1980-talet blir deras skrivsätt alltmer tentativt och fragmentariserat. De överger sakligheten för att ge sig hän åt mera högstämda tonfall och klangbottnen i deras författarskap, som urspungligen var ljus och utvecklingsoptimistisk, blir allt mörkare.
Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.
Emigrantlitteraturens kulturella dubbelblick
Välfärdssamhället sett nerifrån