Print artikeln

Nya vägar mellan tecknen. Författarfunktionens förvandlingar runt millennieskiftet.

Skriven av: Jon Helt Harder |

När Cecil Bødker var ung och okänd spelade det roll för recensenterna, män, om de trodde att Cecil var ett pojk- eller ett flicknamn. Den kvinnliga författaren bedömdes helt annorlunda än den manlige. Kön spelar alltså en central roll för hur man läser litteratur. Men man skulle kanske också kunna hävda, och det har en del gjort under årens lopp, att författaren borde vara helt ovidkommande för hur verket läses. Recensenterna var inte bara manschauvinister utan också dåliga läsare – eftersom deras ‘kunskap’ om författaren påverkade läsningen.

Vad man än anser om detta är det väl för det första klart att förhållandet mellan författare och verk inte är något självskrivet. För det andra att uppfattningen om detta förhållande bidrar till att sätta ramar för både läsningen och författarens roll. Författarfunktionen, uppfattningen om författaren, bidrar, på olika sätt genom historien, till att avgöra vad litteratur och författare över huvud taget är, och formar därmed också sättet vi som läser på. Kön är en del av den historien, vilket man kan se på det enkla faktum att en författare i århundraden – var en man.

I grunden rör sig författarfunktionen i ett kontinuum mellan två ytterligheter. I den ena är författaren en litet slumpmässig storhet som Gud, inspirationen, historien, samhället eller litteraturen yttrar sig igenom. I den andra ytterligheten ses författaren som ett geni, en klok gumma, en idol, ett spöke – ett skapande undantag vars liv man måste känna till för att läsa författarskapet. Dessa två grundinställningar har sett olika ut genom historien. 

Under efterkrigstiden har vi sett tre författarfunktioner uppstå, omforma och komplettera varandra i förlängningen av den som dominerade på 1800-talet. Mediehistorien spelar en särskild roll eftersom nya medier skapar nya relationer mellan avsändare och mottagare. Det är för övrigt inte så att författarskap bara blir till inom en enda av funktionernas speciella logik. En författare som Klaus Rifbjerg inkarnerade omväxlande alla fyra funktionerna.

Den biografiska författarfunktionen

De flesta av oss uppfattar nog i grunden litteratur som kommunikation med en annan människa – författaren är en röst som vi hör. Författare är en särskild sorts kommunikatörer, som vi står i förbindelse med dels genom deras verk, dels genom andra medier. Vår förståelse av författarens verk förankras i vad vi vet om vederbörande, på samma sätt som vi i ett samtal förankrar förståelsen av den andre i vårt intryck av honom eller henne. Denna uppfattning av författaren vill jag kalla den biografiska författarfunktionen  – och den befinner sig ju ena änden av det kontinuum jag nämnde ovan. 

Den biografiska författarfunktionen fick sitt slutgiltiga utseende under 1800-talet i och med etablerandet av den moderna medieoffentligheten, med realismen som författarkonvention och den biografiska litteraturkritikens genombrott.  I takt med att kvinnor tillkämpade sig positioner utanför  hemmet anpassades funktionen så att också en kvinna kunde vara författare. Från Sigrid Undset över Tove Ditlevsen till Kerstin Ekman har kvinnliga författare tillsammans med manliga författare intagit positionen som samhällets existentiella och realistiskt-igenkännande berättarröst. Den biografiska författarfunktionen är antagligen den grundläggande ram inom vilken författare fortfarande finner sin roll, och vi läsare vår. Och i förhållande till vilken nya har kunnat definieras.

Den textautonoma författarfunktionen

I Norden fick den litterära modernismen sitt sena genombrott under  efterkrigstiden. Under livlig debatt trädde en fragmentarisk och för många ganska svår litteratur in som tongivande uttolkare av människan i den moderna världen. Det skedde först i Sverige: Fyrtiotalismen hade sina rötter i seklets början, men det var först i efterkrigstidens speciella klimat som en metaforfylld och komplex centrallyrik kom att framstå som det (enda) riktiga sättet att förhålla sig till samtiden på.

Till de nya idealen hörde föreställningar om författarens roll. Den modernistiska dikten kom naturligtvis från diktarens personliga arbete med språket, men den skulle framstå som rensad på privata referenser. Diktarna kunde välra sig i medierna, men från dikten skulle han (för det var mest en han) ha dragit sig tillbaka. “I själva skapelseprocessen måste navelsträngen som förbinder personlighet och verk klippas av”, slog Villy Sørensen fast 1959. I denna autonomidoktrin låg också en föreställning om att avsändarens kön inte spelade någon roll för läsningen. 

Den textautonoma författarfunktionen går i polemik med den biografiska författarfunktionen: Nu är det – i det lyckade konstverket – verkets och inte författarens röst som vi hör. Samtidigt byggdes den nordiska välfärdsmodellen klar med ett konststödssystem. Som sitt bidrag i ett slags kritisk allians kunde de modernistisa konstnärerna nu leverera allmängiltiga tolkningar i konstnärlig form. Det var direkt riktat mot den textautonoma författarfunktionen när litteraturforskaren Pil Dahlerup med Bødker som exempel senare kunde visa att kön faktiskt spelar en viktig roll för bedömningen.

Trots Edith Södergran och senare gestalter som Rut Hillarp, Gunver Hofmo och Dorrit Willumsen blev nordisk modernism i stor utsträckning ett projekt för män, i  alla fall sedd i litteraturhistorieskrivningens backspegel. Kanske är det så att föreställningen om att verket kan stå för sig självt, oberoende av sin skapares kön och annan “kontext”, vid närmare betraktande betyder att man upphöjer det ena könet till att vara allmänt, normen. Det är en välkänd bild i nordisk litteraturhistoria, inte minst synlig då “Det moderna genombrottets kvinnor” försvann ur litteraturhistorien, att männen förknippas med det estetiskt högprofilerade, kvinnorna med att förmedla jordnära självbiografiska erfarenheter. De senaste kollisionerna i det systemet är väl de häftiga diskussionerna under 2015 om “kulturmännens” dominans i Sverige, och i Danmark debatten om huruvida den smala litteraturen har blivit ett sammansvetsat kvinnoprojekt.

Den politiska författarfunktionen

Modernismens intåg i Norden som modernitetens privilegierade uttolkare och den härtill förbundna alliansen med välfärdsstaten mötte våldsamt motstånd. Yngre avantgardekonstnärer, varav många var kvinnor, vände sig på 1960-talet mot modernismens verksbegrepp – där verket sågs som ett föremål som frigjort från sin upphovsman kunde ställas ut i de nya museerna för samtidskonst. De nordiska välfärdsstaternas system för stöd till konsten blev samtidigt föremål för omfattande folklig debatt, bl.a. just med modernismen som stötesten. Den framväxande vänsterkulturen såg av andra skäl mycket kritiskt på modernismen och på finkulturen i stort.

Litterärt inföll ett omfattande uppbrott från modernismen. Dokumentarism, nyrealism, konkretism, minimalism och systemdiktning bröt inåt med de komplexa metaforerna som primär uttrycksform och med modernismens patos och tanken på verket som uttryck för en personlig – men aldrig privat! – tolkning av omedvetna processer. Utåt arbetade man med nya former för direkt interaktion mellan författare, verk och omvärld.

Basic Form. Fra serien The Director. Anna Strand, 2006

Det är i dessa rörelser i slutet av sextiotalet som litteraturen och en fjärde författarfunktion runt millennieskiftet har sina rötter. Det gäller inte minst den experimentella användningen av författarens egen person och kropp hos personer som Per Højholt. Det som emellertid särskilt kom att prägla en ny författarfunktion på 1970-talet, den politiska, var ett förändrat förhållande till massmedierna, en markant självbiografisk tendens och en uppgörelse med männens litterära dominans. 

När vänsterkulturen i allmänhet och kvinnorörelsen i synnerhet växte fram ställdes den textautonoma författarfunktionens åtskillnad mellan författare och verk på huvudet.

Nu var direkt återgivande av privata erfarenheter en nödvändig politisk handling och kännetecknet på konstens samhällsrelevans. Det privata är politiskt, hette det. Här närmar vi oss åter igen den biografiska författarfunktionen, men i en radikal och tidstypisk form med förbindelser till både 1960-talets politiska och konstnärliga strömningar och till det förhållandet att bildmediernas tilltagande styrka ändrar förutsättningarna för kommunikation över huvud taget. 

Litterärt gestaltad erfarenhetsförmedling innebar ett förändrat förhållande till massmedierna, både på så sätt att det låg i sakens natur att offentlig debatt om t.ex. “könsroller”  var av godo, och  – nästan omvänt – att det ibland provocerande i att skriva självbiografiskt om inte minst sex gjorde sig bra i medierna. En författare som Suzanne Brøgger betalade ibland för sin genomslagskraft genom att i den förhärskande medielogiken reduceras till en skandalkändis på ett sätt som cementerade de föreställninger om kön, identitet och sexualitet som hon egentligen kritiserade. 

Gamla funktioner – och en ny

Drape BF2. Fra serien Drape. Eva Stenram, 2013.

Att en ny författarfunktion etableras runt millennieskiftet innebär inte att denna nu är den enda som finns. Tvärtom. På många sätt domineras litteraturen fortfarande av de bekanta författarfunktionerna. I grunden uppträder framför allt populära författare fortfarande som röster som debatterar aspekter av livet i det moderna samhället, medan åtskillnaden mellan verk och författare upprätthålls som en förutsättning för kritik, kanonisering och forskning. Från att ha varit något nyskapande har den textautonoma författarfunktionen förflyttat sig till att vara inbegreppet av den finlitterära författaren på det hela taget – vilken naturligtvis inte längre behöver vara en modernistisk manlig centrallyriker.

Klart besläktade med 1970-talet är utgivningar där vardagslivet i det moderna diskuteras med markant självbiografisk förankring och en framställningsform präglad av krönikor eller e-mail (gärna med någon känd person i båda eller ena änden av samtalet). Men kanske är det litteraturhistoriska släktskapet med det politiska 1970-talet ofta mer avlägset än relationen till krönikebaserade transmediala succéer som Bridget Jones’s Diary, Sex and the City och bloggar av olika slag – som på det hela taget har blivit en central plattform för bekännelser, uttolkningar av aspekter på  det moderna kvinnolivet, mode inte minst, och personlig marknadsföring. Här börjar man se framför allt Internets betydelse för litteraturen, dess skapare och brukare.

Den semionautiska författarfunktionen

Jeg drømte jeg googlede de lokale nyheder for at finde ud af, om der var noget nyt om den nærliggende dommedag. Adele Marie Rannes, 2015.

I essän “Esthéthique relationelle” (Relationell estetik) karakteriserade den franske kuratorn Nicolas Bourriaud en ny konstnärstyp med hjälp av en för tillfället uppfunnen term: “Vår tids konstnär är en semionaut, som tänker ut nya vägar för hur man kan röra sig mellan tecknen.” Många konstnärer tycks inte  tolka samtiden genom att representera den i t.ex. måleriets form. De återanvänder antingen befintligt material eller avvecklar det föremålsgrundade verkbegreppet till förmån för olika praktiker, som genom att dra in betraktaren mycket direkt föreslår nya sätt att finnas till på i världen.

Denna beskrivning av vitala delar av 1990-talets internationella bildkonst skulle kunna tillämpas på litteraturen omkring millennieskiftet i en mer lokal kontext. Den semionautiska författarfunktionen innebär att författaren ser på världen som tillgängligt material som kan samlas in och bearbetas. Den semionautiske författaren uppfinner inte fiktiva världar för att belysa den vi lever i, skapar inte ett poetiskt förtätat eget språk för att genomlysa verkligheten. Med litteraturens verkningsmedel sonderar och bearbetar hon material rörande t.ex. kön, sexualitet och etnicitet. Detta återbruk är mest konkret och utpräglat i de former av litteratur man kallar konceptuell eller relationell poesi, där språk från många olika sammanhang återanvänds som poesi. 

Ida Börjels Skåneradio (2006) baseras på transskription av ett lokalradioprogram med musik, småprat och lyssnare som ringer in. Att lyfta dessa – ofta lokalpatriotiska eller direkt rasistiska – dialoger från en lågkulturell till en finkulturell nivå som diktsamlingen är ett slags politisk handling, som med poesin som medel bryter nya vägar genom ett känt material och därmed kartlägger vita fläckar på samtidens svenska karta. Synliggjord chauvinism präglar i ännu högre grad Christina Hagens White Girl (2011). Insamlade beskrivningar av danskars negativa reseupplevelser har sänts genom författarens språkliga blackbox (sic) och kommer ut som en aggressiv och komiskt skruvad etnolekt: “Hele tid du stå udenfor restaurant og sige til mig på den dansk: “Goddag, goddag” og “hvordan du har det” som papegøje. Jeg fucking lyst til at skære din mund af og putte ned i syltetøjsglas og sætte i køleskab og rigtig spise til jul sammen med SVIN og PØLSE og KÅL og anden ting, der lugte og er grim.”

My Mother’s Eyes, My Father’s Hands and Hair. Eva Stenram, 1999.

Hos en del författare riktar sig återanvändningen mer allmänt mot särskilda slags språk som dras in i litteraturen från andra områden. Lone Hørslev har således ofta som lyriker använt skvallertidningarna, som också är en källa i Kristina Nya Glaffeys Lykkejægere. Portrætter (2011). I Majse Aymo-Boots Over os hænger en vidunderlig sol (2014) genomsyras minnet av jagets skoltid av ett språkbruk hämtat från Undervisningsministeriets hemsidor och från en doktorsavhandling. Här försvinner det möjligt autentiska i en parodisk sörja av skolbranchens floskler och berättarens ständiga markering av det berättades formbarhet och därmed jagets fiktiva status: “Hvis jeg både er bogligt svag, klodset, dårlig til sport og socialt isoleret og upopulær kan skoledagen nemt være lang at komme igennem.”

Hos andra bestäms materialvalet av en resa, ett evenemang, något som  dokumenteras och återberättas. Detta kan mycket väl vara förknippat med författaren själv. Det är ett centralt drag hos den semionautiska författarfunktionen att författarens liv ses som ett material bland mycket annat, och att den textautonoma och den politiska författarfunktionen därmed konvergerar. Det privata är utpräglat politiskt, men formerna och strategierna för offentliggörandet är långt från det direkta utbyte av erfarenheter som präglade mainstreamlitteraturen på 1970-talet. Det finns snarare ett släktskap med det stora uppbrottet i slutet av sextiotalet – och med gestalter i 1970-talets landskap som inte riktigt passade in.

Kön och kändis

Författarens kropp och privatliv uppfattas varken som principiellt ovidkommande eller per definition som relevant, utan mer som ett material som kan återanvändas. Bruksförhållandet uttrycker här samtidigt en nedbrytning av gränsen mellan fiktion och verklighet och ett slags fantasi om verklighetens omedierade återkomst. Detta ses tydligt i en starkt biografisk och självbiografisk litteratur som omväxlande omtalas som autofiktion, dubbelkontrakt, litterär självframställning, fiktionsfri fiktion och performativt biografiskt skrivande. 

På ett sätt återuppptar det performativa biografiska skrivandet en central aktivitet från 1970-talet, förmedlandet av privata erfarenheter, men med ett mindre entydigt politiskt mål och en tankeväckande förändring vad gäller könsfördelningen. Det är i hög grad män som har skrivit denna typ av texter, och den stora uppskattning som har kommit Jørgen Leth, Karl Ove Knausgård, Lars Norén och Stig Larsson till del är anmärkningsvärd – när man jämför med den generella nedvärderingen av delar av 70-talslitteraturen, för att inte tala om samtida författare med jämförbara projekt som Carina Rydberg och Maja Lundgren. 

Litografi uden titel. Hansina Iversen, 2007.

I Rydbergs Den högsta kasten (1997) och Djävulsformeln (2000) gör rollen som självbiograf att offret kan återkomma som hämnare. Redan som barn upptäckte Carina denna makt. Här har hon haft sin dagbok framme för att visa en kvinna på tåget att hon skriver om henne: “Jag slår ihop dagboken. Jag är nöjd, för att inte säga triumferande: Det här är makt. Och det är så enkelt, åtminstone för mig. En penna och en anteckningsbok. Det här är mitt vapen, mitt enda.”  I vuxenlivet förlänar det självbiografiska projektet på samma sätt Rydberg en hotande makt i samtidens stora tågkupé.

Också i mottagandet av Maja Lundgrens vendettaroman mot den påstådda svenska kulturmaffian, Myggor och tigrar (2007), kan man iakttaga en kollision mellan författarens rebelliska projekt att bli ett subjekt genom litterär självframställning och en motsatt kraft där offentligheten å ena sidan villigt ger utrymme åt det namndroppande skandalprojektet, å andra sidan underkastar författaren en medielogik som förvandlar henne till en vara med kortvarigt nyhetsvärde. Det kan särskilt i samband med Lundgren vara svårt att avgöra om mottagandet bestäms av motvilja mot att hon lämnar ut bestämda personer eller av en könad logik som gör kvinnliga bekännare till exponenter för en kändiskultur – som manliga bekännare påstås hålla sig på förnämt avstånd ifrån. 

Problemställningen blev aktuell igen när Yahya Hassans (senare straffade) “kontaktperson” försökte träda fram som något annat än rekvisita i sin tidigare (och alldeles för unge) pojkväns projekt. Louise Østergaards Ord (2014) når inte upp till Yahya Hassan (2013), men det finns en intressant ironi i att hennes önskan att samtidigt bli berättare av sin egen (och Hassans) historia och att till slut bli författare, och inte bara dansklärare i landsorten – att detta kan realiseras först i ljuset av den unge manlige diktargudens genombrott och på offentlighetens osäkra villkor.  

Mellan Ingen och Någon

Yngre kvinnliga semionauter verkar kunna styra utanför detta system genom att hålla sig till det finlitterära fältet. Så länge t.ex. Asta Olivia Nordenhofs mycket direkta bruk av sitt eget liv äger rum i något som är utpräglat God Poesi och inte i breda prosagenrer, åtnjuter hon beskydd av tongivande kritiker och kan inte avfärdas som en som bara vill bli berömd i samtidskulturens freakshow. 

Lone Hørslev närmade sig detta öde när hon i samband med utgivningen av Jeg ved ikke om den slags tanker er normale (2009) i en större offentlighet förband dessa Skilsmissedigte med sin egen skilsmässa från en annan poet. Hørslev har faktiskt från början använt sig själv som material på olika slags språk hämtade från alla möjliga håll. “‘Jeg’ er måske så meget sagt” som det heter i Et digt, som at prøve at huske, er en bevægelse med hele kroppen (2003). Men när de stora kretsloppens realityshow lockar med rikedom och kändisstatus, kan även ett poetiskt prövande jag på det finlitterära fältet komma att likna en oskyddad Østergaard, ett lätt byte.

Spelet om kön och kändisskap i offentligheten dramatiserar kanske på det hela taget villkoren för att bli ett (könat) subjekt, något som semionauter på olika sätt kan problematisera. I Mona Høvrings omdiktning av Camilla Collets självbiografiska roman I de lange Nætter (1862; Under långa nätter, 1866) med titeln Camillas lange netter (2013) lyder en programmatisk anteckning i inledningen: “Da jeg fant ut hvem jeg var, slutta jeg å skrive.” Skrivande tycks här inte handla om att tillkämpa sig en stabil identitet, utan om att göra ett tillfälligt uppehåll mellan Ingen och Någon (och därmed kanske också mellan eller före könen). Det är talande att “jag” i Høvrings text ju är en mångtydig storhet: jaget i texten, jaget som Høvring, jaget som Collett.

Litterära omdiktningar är en karakteristisk delmängd av den semionautiska litteraturen (och tydligt förbundna med den digitala samtiden). Denna praxis utmanar traditionella föreställningar om originalitet: Vem är egentligen Författaren? Häri ligger, som det just framgick, subjektfilosofiska och könspolitiska problemställningar – utöver lingvistiska: Høvrings roman utspelas och berättas på 1800-talet, men romanens distinkta prosa är uttryck för radikalt bokmål, ett skriftspråk som ännu inte fanns; Collett skrev naturligtvis på danska. Detta förankrar romanen i Høvrings samtid men förutsätter hela det historiska förlopp som skiljer och förbinder de berättare som är textens “jag”.

Språk och identitet

Keun. Fra serien Ja, hvad vil du spørge mig om. Laura Eriksen, 1998.

Förbindelserna mellan å ena sidan språk och andra teckensystem och identitet å den andra är högspänningsområden i dagens mångkulturella Norden och självklara områden att undersöka för just språkkonstnärer, såväl i deras texter som i deras övriga framträdanden. Hassan Preisler uppträder själv på omslaget till Brun mands byrde (2013) i en outfit hämtad från Lille Svarta Sambo. Den identitet som invandrare som han trots sin danska uppväxt pådyvlas på grund av sitt utseende, skickas tillbaka till den vita offentligheten som en karnevalsdräkt. Romanen är på det hela taget inte svart-vit. Den rymmer satir både över det välmenande “inkluderingsmonster” som finansierar kulturarbetande “præmieperkere” (“lyckade blattar”) som Hassan, och en skarp blick för manliga könsidentiteter i koloniala och postkoloniala sammanhang.

En annan med blandad bakgrund, Jonas Hassen Khemiri, skrev i Ett öga rött (2003) en som det verkade autentisk invandrarsvenska. Den visade sig emellertid vara en konstprodukt i linje med de särskilda språk som far och son Khemiri använder i Montecore. En unik tiger (2006). Fadern vill här så gärna vara rikssvensk, den upproriske sonen tillägnar sig medvetet en icke-standardiserad invandrarsvenska som identitetsmarkör och har skrivit en roman som kunde vara Ett öga rött. Faderns gamle vän, den gåtfulle Kadir som i brevform berättar faderns historia, skriver en fantastiskt festlig svenska, präglad av framför allt franska. Så här börjar Kadir och romanen: “Devinera vem som skriver dig dessa fraser? Det är KADIR som knappar tangenterna!!!! Din fars mest antika vän!”

I Grönland har en viss purism av historiska skäl hämmat dynamiken i den litterära prosan (medan det har varit lättare för poesin). Kanske bland annat Niviaq Korneliussens Homo Sapienne (2014) kan bidra till en förändring. Det är en roman om kärlek mellan personer av samma kön, men också, som titeln antyder, om att hamna på kollisionskurs med de standardiserade könskoderna. Bådadera är mycket svåra i en liten värld som Nuuk – där ju också förhållandet till Danmark påverkar identitetsskapandet.

Liksom i Mikael Niemis Populärmusik från Vittula (2000), och liksom överallt där det talas lokala dialekter, handlar det i hög grad om glokalisering: En revitalisering äger rum genom att globala mediefenomen inlagras i en lokal muntlighet. Romanens form är hämtad från den i tv-serier välkända berättarformen med många personer. Var och en av de fem berättelserna om kärlek, sexualitet, könsidentitet och häftigt ungdomsliv i Nuuk är förbunden med en bestämd rocklåt, och moderna kommunikationsformer som sms, Facebook och Twitter är direkt representerade i textens naturliga och känsloladdade yta.  

Det som inte är dräkt

Pakistani woman 31 years old. Fra serien Seven Years. Tina Enghoff, 2010.

Generellt sett finns det ett samband mellan den semionautiska författarfunktionen och tanken om identiteten – t.ex. könsidentiteten – som något kulturellt konstruerat, som språk snarare än biologi. På senare år finns det emellertid tecken på ett intresse för det materiella, såsom klimatförändringarna eller kroppen som fysiska realiteter: “bag dragten fandtes det, der ikke var dragt, erfaringen for eksempel og sliddet, og udmattelsen” heter det på ett ställe i Olga Ravns Jeg æder mig selv som lyng (2012; Jag äter mig själv som ljung, 2013). Både slitet och utmattningen pekar på kroppsliga erfarenheter, och kvinnokroppen är direkt närvarande som menstruationsbesvär som sätter sig som “Grammatisk ubehag” i dikten med samma namn. Här påverkas både jaget och diktens språk på ett högst besvärande sätt av “røddøgnets påtvungne vælten.”

I Hanne Højgaard Viemoses Hannah (2011) befinner sig huvudpersonen på en fysiskt uppslitande och synbarligen ändamålslös vistelse i Australien. Detta limbo är tydligt förbundet med en leda vid den framväxande kvinnokroppen, som uppstått i puberteten, både som biologisk realitet och som något som definierar henne i andras ögon: “Jeg kunne ikke finde mig til rette i min nye krop, og mit liv slingrede af sted, mens jeg ikke selv kunne finde andre baner at følge end dem, der allerede var lagt for mine fødder.” Romanens slut antyder hemresa och befrielse, som i en bildningsroman, men kanske kunde man också hävda att beskrivningen av den svåra vistelsen är ett försök att visa ett tillstånd innan könsidentiteten definitivt bestäms. Det är mycket talande att huvudpersonen inte är döpt till Hannah utan själv tar sig det namnet – som autofiktivt befinner sig mellan identitet med och skillnad mot författarens eget.

Pianolektioner och klassresor

Liksom fadern i Khemiris Montecore. En unik tiger vill modern i Athena Farrokhzads Vitsvit (2013) så gärna pressa in sitt barn i den vita majoritetskulturen och standardsvenskan. Liksom Khemiri junior stretar Farrokhzads jag emot överanpassningen. “Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen” protesterar hon. Både Khemiri och Farrokhzad tycks agera mot bakgrund av någorlunda välfungerande familjer där välmenande föräldrar har försökt att göra något bra för sina barn i miljöer som de själva inte har vuxit upp i. På ett annat ställe i Vitsvit heter det: “Min mor sa: Jag har spenderat en förmögenhet på dina pianolektioner/ Men på min begravning kommer du att vägra spela”. Yahya Hassan bär – liksom Kristian Lundberg – vittnesbörd om “klassresan” från en uppväxt på samhällets absoluta botten, inga pianolektioner och välmenande föräldrar här inte. Man skulle då i förlängningen av Farrokhzads kritik av Hassans beskrivningar av sin uppväxt och den följande så kallade vithetsdebatten 2014 polemiskt kunna fråga: kan hon då diskutera hans dikter? Hon har ju inte samma bakgrund?

Det viktiga är i detta sammanhang inte vad man svarar, utan det faktum att författares kön, etnicitet och sociala bakgrund ingår i det litterära livet på ett sätt som förenar drag från den textautonoma och den politiska författarfunktionen. I den semionautiska författarfunktionen löper identifikation med konstnärsrollen samman med viljan till omedelbar samhällsrelevans och politisk potens. Detta gör det möjligt för en rad yngre författare att inta positioner där de å ena sidan självbiografiskt sätter samtidens viktiga problem under debatt, å andra sidan gör det på ett så pass avancerat sätt att de ingår i finlitteraturen. Därmed kan t.ex kön tas upp på sätt som inte framkallar en nedlåtande term som “bekännelsediktare”, liksom de kan hoppas att framstå som personer som kan få stöd för sitt konstnärliga arbete från den av globaliseringen pressade välfärdsstatens ännu fungerande konststödssystem.

Skönlitteratur

  • Majse Aymo-Boot: Over os hænger en vidunderlig sol. Gyldendal, 2014
  • Ida Börjel: Skåneradio. OEI Editör, 2006
  • Camilla Collett: I de lange nætter (1863). Gyldendal, 1906
  • Athena Farrokhzad: Vitsvit, 2013
  • Kristina Nya Glaffey: Lykkejægere. 2007  
  • Christina Hagen: White Girl. Gyldendal, 2012
  • Yahya Hassan: Yahya Hassan: digte. Gyldendal, 2013. På svenska Yahya Hassan: dikter, 2014
  • Lone Hørslev: Et digt, som at prøve at huske, er en bevægelse med hele kroppen. Adressens Forlag, 2003
  • Lone Hørslev: Jeg ved ikke om den slags tanker er normale. Forlaget Hjørring, 2009
  • Mona Høvring: Camillas lange netter. Oktober, 2013
  • Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött. Norstedt, 2003. 
  • Jonas Hassen Khemiri: Montecore. En unik tiger. Norstedt, 2006
  • Niviaq Korneliussen: Homo Sapienne. Milik, 2014
  • Maja Lundgren: Myggor och tigrar. Bonnier, 2007
  • Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula. Norstedt, 2000. 
  • Hassan Preisler: Brun mands byrde. Lindhardt og Ringhof, 2013
  • Olga Ravn: Jeg æder mig selv som lyng. Gyldendal, 2012. På svenska Jag äter mig själv som ljung. 10TAL, 2013
  • Carina Rydberg: Den högsta kasten. Bonnier, 1997. 
  • Carina Rydberg: Djävulsformeln. Bonnier, 2000. 
  • Hanne Højgaard Viemose: Hannah. Gyldendal, 2011
  • Louise Østergaard: Ord. People’s Press, 2014

Facklitteratur

  • Giorgio Agamben: ”The Author as Gesture”. Profanations, 2007
  • Nicolas Bourriaud: Esthétique relationnelle. Les presse du réel, 1998
  • Lars Bukdahl: ”Columbusæggehoved”. Blogdahl, 21.02.2014:  
  • Sean Burke: The Death and Return of the Author. Criticism and Subjectivity in Barthes, Foucault and Derrida. Edinburgh University Press, 2008
  • Pil Dahlerup: Litterære kønsroller. Gyldendal, 1973
  • Ingrid Elam: Jag. En fiktion. Albert Bonniers Forlag, 2012
  • Athena Farrokhzad: ”Hans raseri hyllas av danska rasister”. Aftonbladet, 21.01.2014 
  • Michel Foucault: “What Is an Author?” Textual Strategies, Josue V. Harari (red.). Cornell University Press, 1979
  • David Gedin: Fältets herrar. Framväxten av en modern författarroll. Artonhundraåttitalet. Symposion, 2004
  • Kristina Nya Glaffey og Maja Lee Langvad: ”Kære Lars Bukdahl, du taler fra en privilegeret position, racisme og homofobi er ikke en del af din hverdag”. Information, 21.02.2014
  • Jon Helt Haarder: Performativ biografisme. En hovedstrømning i det senmodernes skandinaviske litteratur. Gyldendal, 2014
  • Mette Høeg: ”Dansk litteratur lider under kvindelige forfatteres dominans”. Weekendavisen,  08.05.2015
  • Louise Brix Jacobsen m.fl.: Fiktionalitet. Samfundslitteratur, 2013
  • Stefan Kjerkegaard og Anne Myrup Munk. 2013: ”Litterær selvfremstilling og autofiktion i en skandinavisk optik”. Millennium. Nye retninger i nordisk litteratur, Mads Bunch (red.). Forlaget Spring, 2013
  • Karen Langgard: ”Greenlandic Literature from Colonial Times to Self-Government”. From Oral Tradition to Rap: Literatures of the Polar North, Langaard og Kirsten Thisted (red.). Ilisimatusarfik, 2011
  • Lisbeth Larsson: Sanning och konsekvens. Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserne. Norstedt, 2001
  • Per Erik Ljung: ”Litteraturhistoria efter andra världskriget – några tendenser”. Videnskab og national opdragelse. Studier i nordisk litteraturhistorieskrivning, Per Dahl og Torill Steinfeld (red.). Nordisk Ministerråd, 2002
  • Joshua Meyrowitz: No sense of Place. The Impact of Electronic Media on Social Behavior. Oxford University Press, 1985
  • Andreas Nordström: ”Här är alla turerna i debatten om Kulturmän”. Dagens nyheter, 21.05.2015
  • Christian Refsum: ”Flerspråklighet i nyere skandinavisk litteratur: Jonas Hassen Khemiri og Øyvind Rimbereid”. Edda 1, 2010
  • Cristine Sarrimo: Jagets scen. Självframställning i olika medier. Makadam, 2012
  • Martin Glaz Serup: Relationel poesi. Syddansk Universitetsforlag, 2013
  • Villy Sørensen: Digtere og dæmoner. Gyldendal, 1959
  • Louise Zeuthen: Krukke. En biografi om Suzanne Brøgger. Gyldendal, 2014