Print artikeln

”Jag är avvikande. Kan vi dra nytta av det?”

Skriven av: Camilla Schwartz |

Litterära skildringar av den avvikande själen har under det senaste årtiondet kommit att spela en ständigt större roll i den nordiska samtidslitteraturen. Här undersöks det helt konkret hur det är att leva med en psykisk avvikelse eller hur det är att vara anhörig och kanske bära på anlag för olika psykiska avvikelser, som ännu inte visat sig.

Samtidslitteraturen är först och främst upptagen med att koppla den avvikande själen och den avvikande kroppen till en kompromisslös kreativitet och, märk väl, oftast en kreativitet som är direkt förbunden med funktionen som författare. Samtidigt är litteraturen orienterad mot att förstå den mentala avvikelsen som en subversiv och gränsöverskridande energi. En energi och en kraft som gör det möjligt för jaget att bryta med fastlåsta former av identitet – särskilt i relation till kön och sexualitet – för att därigenom pröva nya möjligheter. Men den psykiska avvikelsen förstås samtidigt paradoxalt nog ockå som ett outhärdligt stigma, som en förbannelse och som en livsform som konstant och både frivilligt och ofrivilligt balanserar på randen av det som vi kallar verklighet.

Grå Zone (Kaktussen). Julie Nord, 2015.

Det ökande antalet berättelser om olika psykiatriska tillstånd kan utan tvivel kopplas till att vi idag lever i en tid, när både fysisk och mental hälsa i extrem grad eftersträvas, och när att leva med en diagnos också måste förstås som en mycket dominerande identitets- och exkluderingsmarkör.

Som psykologen Svend Brinkmann formulerar det i sin bok Det diagnosticerede liv (2010; Den diagnostiserade människan, 2014): ”Hälsa har blivit det nya överordnade värdet i de västerländska samhällena och vi bevittnar samtidigt att sjukdomsbegreppet utvidgas så att alla möjliga diagnoser växer fram, inte minst inom det psykiatriska området.” Detta har lett till ”en kommersialisering av hälsan, en medikalisering och terapeutisering av vardagslivet”, som Brinkmann påpekar senare i samma bok. 

I samtidens psykiatriska litteratur blir detta normativa hälsoparadigm så att säga textens kuliss – en kuliss, som jaget på ett ambivalent vis försöker att både uppskatta och trycka ned i sina tvetydiga försök att dels pliktskyldigt leva upp till samhällets förväntningar, dels att bryta med alla normsystem – särskilt vad gäller kropp, kön och sexualitet. 

Den litterära orienteringen mot psykiatrin utspelar sig parallellt med en våg av autofiktion och därför baseras stora delar av dessa texter på självupplevda iakttagelser och erfarenheter. Så är exempelvis fallet med den norsk-svenska författaren Beate Grimsruds En dåre fri (2010), en roman som med hjälp av ett retrospektivt självbiografiskt grepp tar som sin uppgift att omväxlande samla och sprida det schizofrena fragmenterade jaget. Det samma gäller för den danska författaren Lotte Inuks roman Sultekunstnerinde (2004), som i ett tillbakablickande perspektiv beskriver den unga androgyna flickan Charlies anorektiska och ätstörda tonår, samt den danske författaren Pablo Llambias tre band med sonetter: Monte Lema (2011), Hundstein (2012) och Sex Rouge (2013). I Llambias sonetter blir ångesten, och inte minst det medicinska bekämpandet av ångesten, en kroppslig och på många sätt avkönad utgångspunkt för nya identitets- och skrivprocesser.  

I den danska författaren Christel Wiinblads passionsspel Ingen åbner (2012) är romanens – i egna ögon – ”förvirrade”, ”urspårade” och ”onormala” kvinna likaså invecklad i denna ambivalenta och åter igen mycket kroppsliga längtan efter att å ena sidan låta sig normaliseras och rättas till och att å andra sidan bryta radikalt med både yttre och inre förväntningar. Trots att Wiinblads roman iscensätter en fiktionaliserad berättare i tredje person lägger sig romanens huvudperson och dess livsberättelse anmärkningsvärt nära det autobiografiska jag, som vi möter i diktsamlingen Min lillebror (2008).

Hos den svenska författaren Linda Boström Knausgård i Helioskatastrofen (2013) och i den svenska författaren Sara Stridsbergs Beckomberga (2014) är det inte bara jagets personliga erfarenheter av den psykiatriska avvikelsen eller det personliga mötet med behandlingssystemet, som står i centrum, utan också relationen mellan den institutionaliserade fadern och det lämnade barnets blick på den avvikande fadersgestalten. Som läsare betraktar vi, liksom barnet, den mentala urspårningen och upplösningen utifrån, som något som händer våra närmaste, och som (kanske) med tiden återföds i oss själva. Hos Knausgård och Stridsberg blir den psykiatriska diagnosen en struktur, som går i arv mellan (i synnerhet) far och dotter, ett arv, som återigen placerar sig i ett ambivalent fält, och som därför måste forstås som till lika delar välsignelse och förbannelse. 

I samtida litterära skildringar av de inre psykiatriska landskapen blir galenskapen alltså inte bara ett hinder för individens utveckling, den blir samtidigt en dynamisk och nyfiken utgångspunkt för att undersöka nya identitetsformer. 

”In between man och kvinna” 

De nämnda verken drivs alla fram av en konsekvent ambivalent känslomässig struktur, genom att det ”galna” jaget konsekvent skriver in sig i trotsiga både-och-positioner eller i vacklande och inte minst lekande och drömmande mellanpositioner. Dessa skiftande mellanpositioner är ofta förbundna med experiment med kön, kropp och sexualitet.

Symptomatiskt för detta inleds En dåre fri med följande tre korta meningar: 

”Det är jag som är Eli. Det betyder min Gud på hebreiska. Det är både ett flicknamn och ett pojknamn.” 

My friend the werewolf. Emilie Marie Kjær, 2015.

Detta anslag öppnar för en genomgripande dekonstruktion av könet, som vi känner det, ett upplösningsmotiv, som samtidigt förbinds med det psykiatriska motivet. Eli är biologiskt sett en flicka/kvinna, men inom henne föds efter hand och i takt med att hennes schizofreni utvecklas olika pojkidentiteter (Esben 6 år, Emil 10 år, Erik 16 år, Prins Eugen 26 år). Etableringen av de olika pojkidentiteterna fungerar (textuellt och emotionellt) som avancerade försvarsmekanismer, som har som syfte att sudda ut en fast könstillhörighet och hålla kvar möjligheten att ha båda könen. Eli spekulerar romanen igenom över om hon är transsexuell och hon överväger då att byta kön, men hon vet paradoxalt nog inte vilket kön hon ska byta till: ”När jag äntligen kommit fram till papperet där jag får frågan om vilket kön jag vill byta till så vet jag inte. Kan inte bestämma mig för vilket. Och fyller i ett frågetecken.” (En dåre fri)

My friend the werewolf. Emilie Marie Kjær, 2015.

Eli styrs av en helt grundläggande könsambivalens och är från tidig barndom och fram till sitt trettionionde år (den period som utgör romanens berättartid) extremt upptagen av att hålla kvar en dubbel könsidentitet. Som hon själv formulerar det: ”Man borde leva lite i varje kön så man vet vad kön är (…)”. (En dåre fri).  En vacklande könsidentitet som romanen igenom får olika beteckningar: ”vara både prins och prinsessa”, ”Eli med killarna”, ”pojkjag och flickjag”, ”pojkflickan”, ”androgyn”, ”Eli både-och”, ”Neutrum”, och ”In between man och kvinna”. Elis könsidentitet är fullständigt frikopplad från begär och sexualitet och det är bland annat därför som hon inte identifierar sig som exempelvis transsexuell. I kraft av sin asexuella position kommer hon strukturellt att stå i förbindelse med en dröm om och en fantasi om att förbli ett könlöst asexuellt barn, ”ett könlöst barn” eller ”evighetsbarnet”,  som Eli kallar det. 

Som också är fallet med den androgyna ätstörda Charlie i Lotte Inuks Sultekunstnerinde och i Christel Wiinblads Ingen åbner, tycks den största skräcken vara att den vuxne är sexuellt könad: 

”Sakta växer tanken fram att jag inte längre är ett barn. Den är skrämmande. Jag tittar på min kropp i spegeln. Jag är smal och formlös, med små bröst, det ena lite större än det andra. Brösten kan vänta, tänker jag. Jag är inte beredd. Jag vet ju inte ens om jag ska bli en kvinna. Jag behöver mer tid på mig. Jag gömmer mig i pojkrösterna.” (En dåre fri)

Ghost. Fra serien Nephews. Fryd Frydendahl. 2012.

Eller hos Wiinblad:

”Hun er nærmest tilstrækkelig nu. Hun føler sig nærmest tiltrækkende nu. Det er forstyrret, at det føles så rædselsvækkende. Det er selve det frigide ikke at ville være en tiltrækkende kvinde.” (Ingen åbner).

I Sultekunstnerinde möter vi den unga tonårsflickan Charlotta, som liksom Eli insisterar på ett androgynt tilltalsnamn: Charlie. Charlie utvecklar under sina tidiga tonår – som hon tillbringar som exildansk på Grönland – en våldsam anorexi, som hon till sist blir inlagd för. Anorexians orsaker tematiseras som komplexa och mångtydiga men en central aspekt av den är just avvisandet av den fasta könsidentiteten. Anorexian beskrivs som en reaktion eller ett symptom på en emotionell ambivalens i förhållande till kön och subjektivitet, en ambivalens som liknar den vi möter hos Grimsrud. Charlie insisterar på att som barnet vara könlös och utan begär och den könade kroppen kommer därför att stå som ett mycket synligt och oöverstigligt hinder för detta mål: 

”Men nu er min krop i færd med at forråde mig. Den benægter mig min ret til både/og, hverken/eller; min ret til at være et barn eller endog, til at være bare et menneske.” (Sultekunstnerinde).  

Också hos Wiinblad blir barnkroppen ett ideal för det prekönade och det presubjektiverade: ”Han driller hende jo bare med sandheden. Han driller hende med, at hun er misundelig på børns hud.” (Ingen åbner).

Hos Wiinblad ser vi som hos Inuk ett direkt samband mellan mat, kropp och kön. Mat och måltider är i utpräglad grad och på flera nivåer ett socialt och relationellt samspel, vi tar upp något utifrån i kroppen och ofta har vi fått det ätbara och drickbara av andra och det intas i sällskap med andra. Hos både Inuk och Wiinblad är det matens relationella värde som tematiseras, genom att de båda två på ett ambivalent vis både längtar efter och motsätter sig den andres närvaro och den andres påverkan.

Det är alltså som antytts inte bara den biologiska kroppen som är ett hinder för de idealiserade könsliga mellanpositionerna, varken hos Grimsrud, Wiinblad eller Inuk. Den könade kroppen tematiseras samtidigt som något diskursivt nödvändigt, något som påtvingas oss av den andre, av kulturella normer och ideal. Som Eli formulerar det: ”Det är samhället, de andra, som har bestämt, vad jag har för kön. Det är ingenting som är grundat i mig.”(En dåre fri). 

Wiinblad förbinder just detta att äta rätt och normativt med ett särskilt slags påtvingad normalitet, en normalitet hon samtidigt både söker och flyr ifrån:  

”Mad er en vigtig del af det dejlige og det skønne. Den er altafgørende i det gode liv. Man skal spise, ved hun. Hun spiste forkert og fanatisk før. Hun ville jo ikke spise kartofler og drikke kaffe. Hun ville ikke drikke vin. Hun kan næsten se, at det er skræmmende. Det er jo en vigtig del af trivslen og familielivet. Det er sådan, hele samfundet er bygget op.” (Ingen åbner).

Multikonstnären Nielsen som, genom åren och i takt med sina mångfaldiga identitetstransformationer, har gått under olika namn, t.ex. Claus Beck-Nielsen och Das Beckwerk, men som i skrivande stund går under de två könsmässigt polariserade namnen Nielsen (man) och Madame Nielsen (kvinna), är med sin könsuppdelning mellan det kvinnliga och det manliga ute i ett ärende, som liknar det som vi möter hos Grimsrud, Wiinblad och Inuk. I essän ”Ikke noget kønnet syn!” från Nielsens triptykon (2013) är det just Nielsens avsikt att förstå människan ”som ett väsen bortom kön”. Som Nielsen ser det är könet först och främst potentiellt. ”Könet är en möjlighet” som kan öppna sig, sluta sig, transformeras och förvandlas. Nielsen, som i essän porträtteras som kvinna, och som intar olika kvinnliga positioner, söker samtidigt, som Eli och Charlie, en ståndpunkt bortom begäret och den sexuella orienteringen. Könet är med andra ord inte definierat genom sin biologiska eller performativa sexuella orientering, utan genom sina olika växlande och provisoriska möjligheter: 

”Der er lige en ting: Disse billeder, det er ikke fordi, jeg (i virkeligheden) er bøsse, jeg er ikke ved at springe ud af noget skab, det har intet med min lyst at gøre. Jeg og disse apparitioner af mig er og vil ikke være en del af den lystøkonomi, som har hjemsøgt og behersket det 20. Århundrede, fra Freud til Foucault, og som siden er blevet transporteret ind i det 21. Århundrede af gender studies, camp og hvad har vi, lad mig være fri!” (Ikke noget kønnet syn!).

Eller som Madame Nielsen formulerar det i romanen Den endeløse sommer (2014; Den oändliga sommaren, 2016):

”Den unge dreng, som måske er en pige, men endnu ikke ved det. Den unge dreng, som måske er en pige, men som aldrig vil røre en mand, aldrig klæde sig nøgen med en mand og gnide sin hud mod hans (…)”. (Den endeløse sommer). 

(Madame) Nielsens anorektiskt smala kropp fungerar samtidigt som ett materiellt och mycket  explicit försök att låta kroppens potential stå öppen i ett slags ännu inte aktualiserad könslighet. Han/hon (Hen) har möjlighet till båda könen, på samma sätt som den schizofrena Eli , som ”ska spara möjligheten djupt inom mig” (En dåre fri s. 62) och den anorektiska Charlie, som, liksom Nielsen i kraft av sin utsvultna kropp, insisterar på att hålla fast könet i ett ambivalent både-och/varken-eller, som en möjlighet i stället för en fast identitetsmarkör. 

Det samma gör sig gällande i den svenska författaren Åsa Maria Krafts radikala kärleksroman Självpornografi, akt 1 : pastoralprosa (2012), där författaren helt avvisar den könade polariseringen och uteslutande använder det könsneutrala Hen. 

Grå Zone (Kamæleonen). Julie Nord, 2015.

Ett gemensamt drag när könet tematiseras i dessa verk är att det paradoxalt nog inte är tal om försök att tillkämpa sig rätten till en bestämd identitet med en specifik könad kropp och/eller en specifik sexualitet (heterosexuell, homosexuell, bisexuell eller transsexuell), utan snarare en kamp för rätten att bryta med sexualitetens och könets normativa koppling till begäret som sådant – bryta med detta att vara ”ett begärande könat subjekt” för att  i stället födas som ett pre-begärande subjekt, en könspotential, det oskrivna bladet. 

I motsats till den jämställdhetsideologiska och frigörelseorienterade könskampen hos 1880-talets och 1970-talets kvinnliga författare är samtidslitteraturen upptagen av att helt och hållet bryta med könet som sådant och att hitta tillbaka till ett prekönat tillstånd. Det är med andra ord varken ”en kvinnosak” eller ”en mansak”, helt enkelt för att man vill bryta ned och sudda ut den traditionella polariseringen. Antagligen är det inte heller tal om ”en queersak”, eftersom de här verken vänder sig bort från föreställningar om det frisläppta begäret som motorn i de identitetspolitiska projekten.

Som Nielsen formulerar det: ” Kønnet er ikke noget givet, kønnet er ikke en identitet, men kønnet er heller ikke (bare) en performance eller noget rent performativt. Kønnet er noget, der træder frem, tager form, som noget sanseligt, bemærkeligt, mærkeligt, i korte og længere øjeblikke, og aldrig længe nok til, at det er sikkert og vist. Kønnet er der, og så forsvinder det. Og dukker op igen, som noget andet, eller lidt andet, eller tredje.” (Ikke noget kønnet syn!).

Det tredje könet, det polyfona könet eller den androgyna positionen är dock inte en ny figur eller ett nytt motiv i litteraturhistoriska sammanhang. Redan i antiken och senare i romantiken betraktades det androgyna och den androgyna könspositionen som något särskilt fint och upphöjt. Det intressanta är att också här var den androgyna figuren en presexuell gestalt, som förde tankarna tillbaka till ett jungfruligt paradisiskt tillstånd. Samtidslitteraturen inte bara återanvänder denna figur utan ikoniserar den och knyter den, inte bara till möjligheten att etablera nya polyfona könsidentiteter utan också, till en särskild sorts kreativitet. 

”Skriver jag har jag kommit till centrum i mitt eget liv. Hemma i mig själv.”

Sedan 1800-talet har det i litteraturen  varit tradition att förknippa ”vansinne” och psykiatriska avvikelser med ett särskilt slags kreativitet. Att vara konstnär (författare, målare, musiker, skådespelare etc. = konstnärsjäl) har ofta kopplats till en särskild form av lidande och en särskild sorts insikt. Denna lätt romantiska och idealiserade föreställning om att den galne konstnären står i ett särskilt förhållande till visdom och sanning, att konstnären är i besittning av en särskild insikt och en särskild kreativitet, är en föreställning som går igen i och är central i samtidslitteraturen. 

I de autofiktiva romanerna blir själva texten, som läsaren har framför sig, ett konkret bevis på det galna sinnets förmåga att producera konst. ”Författeriet är inget yrke. Det är ett liv”, som Grimsrud formulerar det på första sidan i En dåre fri

Själva romanen En dåre fri blir till på den psykiatriska institution, som Eli är inlagd på med jämna mellanrum i sitt vuxna liv, och själva skrivprocessen spelar en ambivalent roll för Eli, genom att ”galenskapen” eller avvikelsen, som i detta fall tar sig uttryck i flera inre pojkidentiteter, tycks vara själva källan till texten, men skrivandet förstås också som vägen ut ur galenskapen, eller i varje fall som en fristad: ”Skrivandet som ett hål i sjukdomen. Jag springer in på mitt rum och tröstskriver. Äter mig genom papperet.” (En dåre fri). Texten är inte något som hon forcerar fram, den är något som kommer till henne, närmast som en gudomlig ådra, som får sitt utlopp i hennes tankar och genom hennes penna: ”Jag får någonting. Jag får berättelser. Fyra stycken. Ofta tappar jag tanken på väg till pennan. Men nu följer de i lagom takt med ner till papperet. Ibland blir jag frustrerad, då orden och bilderna kommer för snabbt så att jag inte hinner. Men nu hinner jag. Öppnar handen, halsen och bäckenet och tar emot (…) Skriver jag har jag kommit till centrum i mitt eget liv. Hemma i mig själv.” (En dåre fri)

Man kan säga att det faktum att schizofrenin fragmenterar Elis könsidentitet och därigenom låter henne framstå som en mycket markant avvikelse från den norm hon är omgiven av, fungerar som en gåva, som på ett paradoxalt vis både ska förstås som avstampet för hennes avvikelse och lindringen från den. Som jagberättaren själv formulerar det: ”Jag är avvikande. Kan vi dra nytta av det?” (En dåre fri). 

Fördelen tycks vara att Eli via schizofrenin ges möjlighet att experimentera med sin växlande och aldrig vilande könslighet och inte blir låst i en fast könsposition, samtidigt som avvikelsen är fördelaktig för en konstnärlig skrivpraktik.   

Också den unga kvinnliga jagberättaren i Linda Boström Knausgårds Helioskatastrofen upplever sin begynnande schizofreni som ett gudomligt mirakel, som hon har fått utifrån: ”Varje söndag talade jag i tungor, om det nu var det jag gjorde när orden kom, liksom forsande fram ur munnen och var det enda som var verkligt. Orden som flätade sig och sjöng.” I Helioskatastrofen intar schizofrenin liksom i En dåre fri en ambivalent position, eftersom den både tar sig formen av något värdefullt (för jaget) och något destruktivt (för fadern). Jagberättaren reflekterar tidigt över denna diskrepans mellan rösterna: ”Jag tänkte länge på rösterna. På att min okända röst var frisk, till och med värdefull, medan hans var sjuk och gjorde att han måste vara inlåst på ett sjukhus.” (Helioskatastrofen

I mötet med institutionspsykiatrin ställs denna konstnärsromantik emellertid ofta på huvudet, det skapande konstnärsjaget blir patient och det unika och speciella blir genast reducerat till en invalidiserande avvikelse, som ska avhjälpas med stark medicinering. Denna transformation är särskilt markant i Helioskatastrofen, som rent kompositionsmässigt är uppdelad i en text före inläggningen (del 1) och en text under inläggningen (del 2). Men också i En dåre fri krockar Elis galenskapsromantik hårt med psykiatrins normaliseringspraktiker. Den antipsykotiska medicin, som Eli omväxlande själv ber om och tvingas att äta, påverkar då också just den kreativa skrivprocessen och hon förlorar ”förmågan att skapa nytt” (En dåre fri) under de perioder, när hon är kraftigt medicinerad. 

UT, Collage. Miriam Nielsen, 2015.

Hur den antipsykotiska medicinen försvagar skaparkraften är också ett centralt motiv hos Pablo Llambias, som i kapitlet ”Angst” i Monte Lema (2011) detaljerat beskriver sitt möte med olika typer av psykofarmaka. Psykofarmaka, som han på ett närmast experimenterande vis intar för att döva sin ångest och kanske också för att ge sin text en strukturerande formprincip – att äta medicinen blir under alla omständigheter en formprincip som håller ihop texten. I sonettform beskriver han detaljerat sitt möte med olika typer av psykofarmaka, och dessa experiment underordnar sig en ambivalens mellan form och formlöshet. Formlöshet, eftersom han devalveras som kön och som subjekt (primärt eftersom han inte längre kan känna åtrå) och form, eftersom ångestens vägar och villovägar fungerar som en strukturerande formprincip, som ger honom nya identiteter eller ger honom möjlighet att leka med nya möjligheter att tolka jaget. 

Genom sin sjukdom förhåller han sig experimenterande till sin identitet och sin manlighet – och tabletterna mot ångesten främjar dessa experiment.

Kapitlet inleds med att han tar ”det första pillret”, varefter han paradoxalt nog proklamerar: ”Det er den sidste dag, hvor jeg er ”normal” (…) Er det en slags dødsdom over mig? Over det ”jeg”, som jeg kender?”(Monte Lema). 

På de nästa 150 sidorna presenteras läsaren för en rad preparat (Zyprexa, Abilify, Risperidon), deras verkningar och biverkningar. Centralt är, utöver de oändliga registreringarna av rent fysiska och mentala biverkningar, författarens förlust av sexuellt begär. Det välkända ”jag”, som döms till döden i början av kapitlet, är alltså i hög grad ett könat jag, ett manligt begärande jag, som genom medicinen nedmonteras eller kastreras. 

Bortkopplingen av begäret, som på många sätt bestämt påskyndas i sonetterna, lämnar ut jaget till en androgyn självbespegling, som liknar den vi möter hos till exempel Grimsrud och Madame Nielsen. Den androgyna positionen beskrivs som ”en gråzon”: 

”I gråzonen. Jeg er helt klart i grå-zonen. Det er et udmærket sted at være” (Monte Lema).

Men i Monte Lema är könsupplösningen också en förlust som beklagas, eftersom det sexuella begäret här sätts i direkt förbindelse med skaparkraften: ”Jeg har ikke lyst til noget. Disse piller fratager mig lysten til noget som helst” (Monte Lema). Denna förlust formuleras bland annat som ”den dyne, som pillerne lægger over mig” (s.155) eller som en zombietillvaro: ”Jeg er libidoløs. Jeg er en zombie. Hvid som et blankt stykke papir.” (Monte Lema). 

I Sara Stridsbergs roman Beckomberga, där vi följer med dottern (Jackie) till den intagne fadern (Jim), är detta kreativitetsmotiv återkommande, både i fadersgestaltens egen självuppfattning och i dotterns blick på fadern. Fadern (och de andra patienterna på Beckomberga) tycks i dotterns ögon vara omgiven av en alldeles särskild aura, en särskild känslighet, ”Deras liv tycktes också vara gyllene, upphöjt. De svävade ensamma en bit ovanför alla andras liv.” Eller som psykiatern Edward formulerar det: ”Du har en strimma guld i dig, Jim”, en ådra som Jackie förmodas ärva av sin far, här förstådd som lika mycket en gåva som en förbannelse. Fadern Jim är pianist, och pianot i Beckombergas uppehållsrum fungerar som en tillflykt på samma sätt som skriften gör för Eli: ”Inne i musiken behöver han inte möta världen utanför, en värld, där musiken är allt, han har drömt om.” 

I had an expectation that it would fade. Julie Born Schwartz. 2013.

Eller som Jim själv formulerar det: ”Jag är faktiskt väldigt tacksam över att jag blev sjuk. Jag hade inte förstått någonting av världen annars.” (Beckomberga)

Att vara mentalt avvikande, galen eller psykiskt sjuk förknippas alltså med en ambivalent, presubjektiverad position. Avvikelsen representerar ett invalidiserande drag i personligheten, som berövar jaget eller den älskade förmågan att fungera normalt i samhällets ögon och samtidigt förstås avvikelsen som ett unikt och närmast sublimt karaktärsdrag (”en gåva” (Beckomberga s. 39)) som är kännetecknande för ”konstnärsjälen” (Sex Rouge s. 189). 

Utanför litteraturens värld ser det dock något annorlunda ut. I samtidens gängse psykiatriska diskurs omtalas den psykiatriska sjukdomen tvärtom som något entydigt oönskat och samtidigt skilt från subjektet. Som tv-läkaren Peter Geisling formulerar det:

”En psykiatrisk diagnose er et navn for en række symptomer, der optræder samlet og derved udgør en samlet tilstand eller sygdom. Det er en sygdom, man får og har, ikke en sygdom, man er, understreger fagfolk.” Gal eller Normal. Fortællinger om psykisk sygdom (2012) s. 11.  

Samtidens litterära berättelser om galenskap och psykiatri motsätter sig alltså denna normativa föreställning, genom att den psykiatriska avvikelsen i de litterära verken smälter samman med subjektet och därigenom representerar drag hos själva personligheten. Att vara psykiskt avvikande blir, med andra ord, också ett avstamp för frigörelse, en möjlighet att placera sig i ett experimenterande och lekande fält, där subjektiviteten och särskilt den könade subjektiviteten är flytande och föremål för ständig förhandling. 

Skönlitteratur

  • Beate Grimsrud: En dåre fri. Albert Bonniers Forlag, 2010
  • Lotte Inuk: Sultekunstnerinde. Tiderne Skifter, 2004
  • Linda Boström Knausgård: Helioskatastrofen. Modernista, 2013
  • Åsa Maria Kraft: Självpornografi, akt 1 (Selvpornografi, akt 1). Albert Bonniers Forlag, 2012
  • Pablo Llambias: Monte Lema. Gyldendal, 2011
  • Pablo Llambias: Sex Rouge. Gyldendal, 2013
  • Nielsen: ”Ikke noget kønnet syn!” (fra Nielsen triptykon). Kritik 209, 2013
  • Madame Nielsen: Den endeløse sommer. Gyldendal, 2014. På svenska Den oändliga sommaren. Kabusa, 2016
  • Sara Stridsberg: Beckomberga. Albert Bonnier Forlag, 2014
  • Christel Wiinblad: Min lillebror. Forlaget Hjørring, 2008
  • Christel Wiinblad: Ingen åbner. Gyldendal, 2012

Facklitteratur

  • Svend Brinkmann: Det diagnosticerede liv. Klim, 2010
  • Dorthe Boss Kyhn, Peter Qvortrup Geisling: Gal eller normal. Fortællinger om psykisk sygdom. Lindhardt og Ringhof, 2012