Karin Boyes mest inspirerade dikter tycks ha tillkommit i skärningspunkten mellan två världar: “skenets värld – en värld som föreställer”, och “den andra världen, den tunga, omformande”. I lyriken vibrerar spänningen mellan “det som brister” och “det som stänger” och får, momentant, sin utlösning i det euforiska frihetsjublet, då “ingen rädsla längre håller” och jaget överlämnar sig utan förbehåll åt “den tillit som skapar världen”.Hennes självmord 1941 har färgat eftervärldens syn på hennes liv och diktning. Hon har framställts som “tragisk” och “dödsinvigd” och tolkas genomgående som en människa heroiskt kämpande mot sin “dödsdrift”. Det tragisk-heroiska är också temat i Hjalmar Gullbergs vackra dikt “Död amazon”, där den döda skaldinnan jämställs med det antika Hellas spartanska hjältar. Hennes diktning rör sig ofta i ett område mellan dröm och begär; en plats vi aldrig helt har lämnat och alltid djupast inom oss längtar tillbaka till.
Tag: Romaner
De finska kvinnoförfattarna deltog på 1930-talet aktivt i den diskussion om födelsekontroll och abort som hade tagit fart under depressionens krisår. Helvi Hämäläinens genombrottsroman Vattnet 1935 var t ex ett ställningstagande för moderskapet. I sitt krav på rätt till moderskap för kvinnan och en tillfredsställande erotik närmar sig Helvi Hämäläinen Ellen Keys ideal.I Iris Uurtos roman Ruumiin ikävä (Kroppens längtan), 1930, lämnar den kvinnliga huvudpersonen sin man på grund av sin erotiska passion. Att det var en ung kvinnlig författare som uppträdde som djärv erotisk skildrare väckte anstöt inom den konservativa kulturkretsen. I sin skildring av människans drifts- och instinktliv var Iris Uurto dessutom inspirerad av den nya psykologin. Hennes böcker kom därför oundvikligen att dras in i 1930-talets litterära sedlighetsdebatter.
I kvinnliga utvecklingsromaner från tiden efter första världskriget förekommer inte sällan ett lesbiskt motiv som ett viktigt inslag. Förebilden är ofta en ensamstående, oavhängig, förvärvsarbetande kvinna, beskriven som attraktiv, stark, handlingskraftig och intelligent. Det var inte riskfritt att gå ut öppet med lesbiska erfarenheter. Homosexuella handlingar lydde i de flesta länder under strafflagen, först 1979 slutade man i Sverige att betrakta homosexualitet som en sjukdom.Det var således inte lätt att finna uttrycksformer för ett kvinnligt begär som i århundraden förbjudits och undertryckts samt definierats och diskuterats av idel manliga “experter” inom medicin, psykiatri och litteratur. Vad de “nya kvinnorna” i mellankrigstiden behövde, förutom att göra sig synliga, var ett språk som gjorde det möjligt att uttrycka att kvinnor kunde ha viktiga erotiska känslor och upplevelser även utanför mäns domäner.
Ingeborg Refling Hagens berättelser från 1920-talet visar prov på både nationalromantiska drag och en ny form av fattigdomsrealism, där bygdelivet framställs utan nostalgisk romantisering av en autentisk kultur. Nostalgin lyser med sin frånvaro också i Gro Holms och Magnhild Haalkes romaner. Hos Gro Holm blottläggs landsbygdens kvinnoförtryck, och i Magnhild Haalkes romaner bildar naturen och folklivet fond för djuplodande psykologiska skildringar.De tre författarna är mycket olika. Likheten består i att de, på samma gång som de fäster en ny kritisk blick på “det gamla samhället”, i sina författarskap är djupt förankrade i den kultur de ser hotas av upplösning.
Den åländska invandrarflickan Sally Salminen debuterade 1936 med romanen Katrina, som var upptakten till en av Nordens största säljsuccéer genom tiderna, men vars sociala kritik väckte starka reaktioner i Sally Salminens hemby Vargata på Vårdö.Boken blev öppningen till en litterär karriär, men också en börda för sin författare. Hon publicerade under sitt aktiva författarliv 17 böcker: romaner, reseskildringar och självbiografier. Allt hon gjorde kom dock att överskuggas av Katrina. Hennes författarskap avslutades med fyra självbiografiska böcker varav Upptäcktsresan har betecknats som en av de bästa finlandssvenska tolkningarna från 1920-talet.
De kvinnliga författarna i den så kallade ‘primitivismen’ skriver om laglös passion. Romanerna slutar ofta med att kvinnorna får betala med sina liv för sin otillåtna passion. En mer eller mindre explicit kritik av den patriarkala kopplingen mellan sexuellt ägande av kvinnan och besittning av jorden utvecklas, samtidigt som en erotisk ambivalens fasthålls, en strategi som utan tvivel givit dessa romaner en stor kvinnlig publik.Romanerna förmedlar en gedigen kunskap om lantbruksarbetets olika vedermödor och glädjeämnen. Den kvinnliga primitivismen dröjer också vid kvinnokulturens betydelse för den agrara överlevnaden, från sömnad och livsmedelstillredning till knyppling. Den poängterar kvinnans bärande roll i den stränga självhushållningen. Gemensamt för både manliga och kvinnliga primitivister är de frispråkiga erotiska skildringarna. Det nya som den kvinnliga primitivismen tillför den svenska litteraturen är att ambivalensen i den sentimentala litterära traditionen frikopplas från sina religiösa och patriarkala förutsättningar och blir till en helgjuten sensuell kod.Det kvinnliga begäret är stort, det bränner upp byar, ödelägger äktenskap, slaktar bönder och får kvinnan att bejaka sig själv genom att lyssna på sin kropp. Tills hon och hennes avkomma bestraffas å det gruvligaste, ofta med döden.
Den isländska författaren Unnur Benediktsdóttir Bjarklind valde pseudonymen Hulda, som betyder den underjordiska, den dolda. I hennes tidiga verk rasar en strid i den unga kvinnliga konstnärens själ mellan pliktens och släktens förväntningar och flickans drömmar och begär. I hennes senare dikter och noveller tycks moderskapet oförenligt med friheten, konsten och till och med med den stora kärleken. Hon använder ofta fornnordisk mytologi när hon vill uttrycka konflikter mellan frihetslängtan och trygghetsbehov. I de tre första diktsamlingarna experimenterade hon med formen. Inspirerad av symbolistisk lyrik prioriterade hon rytm och klang framför traditionell metrik. Hon höll fast vid allitterationen, men varierade rim och stroflängd. I isländsk litteratur blev hon en av förelöparna för prosalyriken.
Den socialt medvetna författaren Moa Martinson, folkhemmets enfant terrible, var i två decennier “goa Moa” med svenska folket. I hennes författarskap vävs tre projekt samman: ett sexuellt, ett historiskt och ett psykologiskt. Stora delar av författarskapet kan läsas som ett dokument om det kvinnliga medvetandet i arbetarklassen under en period av stor social oro, då arbetarrörelsen växte sig stark – och om arbetarrörelsens svek gentemot sina egna kvinnor.Hos Moa Martinson blir moderskroppen det centrum kring vilket stoffet organiseras, vilket är en nyhet i den svenska litteraturen. De flesta av hennes kvinnogestalter är starka men kluvna. De är bundna vid sitt biologiska öde men strävar ofta efter att överskrida det. Hon mötte motstånd hos kritikerna för sina opolerade beskrivningar av kvinnors kroppar och sexualitet. Genom att placera sexualiteten i förgrunden lyckades hon skildra kvinnornas existentiella livsvillkor.
Aase Hansen och Ellen Raae tillhör en generation kvinnor för vilka medborgarskapet hade erövrats utan att denna erövring kändes som en personlig seger. Tillsammans med författare som Johanne Buchardt, Ellen Duurloo, barnboksförfattaren Estrid Ott, arbetarförfattaren Caja Rude och Karen Bjerresø utgör de en grupp författare som är intresserade och påverkade av spelet mellan kvinnornas krav på livet och den nya tiden som ett löfte och ett hot. Det är en grupp, vars litteraturhistoriska öde i hög grad har utgjorts av tystnad.
I en stor del av den litteratur som skrevs av kvinnor efter första världskriget finns en reaktion på något nytt inom sexualmoralen. Den nya tiden, den nya kvinnan och den nya sexualiteten är klangbotten i denna litteratur. Denna nya kvinna med “sexappeal” och en “professionell” attityd till den traditionella kvinnligheten, slirar kring eller rent av över gränsen mellan den “fina” och den “dåliga” flickan enligt det gamla sexualsystemet. Marika Stiernstedts omfattande författarskap speglar ganska väl första hälften av 1900-talets kvinnolitterära klimat. Under 1920-talet blir hon tongivande. Hennes första 1900-talsromaner behandlade otrohet och dubbelmoral i Ellen Keys anda. I den senare delen av författarskapet kompliceras mötet mellan kvinna och man. Hennes sista verk, vitboken om det skandalomsusade äktenskapet med författaren Lubbe Nordström, Kring ett äktenskap, 1953, en närmast pedantisk skildring av det alkoholiserade och sexualambivalenta manliga geniets förfall, talar sitt skoningslösa språk. Vad har “den nya kvinnan” för glädje av sin nyvunna frihet när “den nye mannen”, trots förespeglingar om kamratäktenskapets jämlika villkor visar sig vara en kombination av dubbelmoralisk patriark och hjälplöst barn?